Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

På uppsamlingsplatsen

i det vågtagna landskapet

Det var den morgon då livet sprängdes till döds.
Det liv som stått mitt i världens blomstrande paradis.
Det liv som sökte skydd, men där vilan kom för sent.

De som skördade skörden av sina framgångar på paradisets stränder
hade inte längre trygghetens och glädjens pelare att luta sig mot,
bara sorg och vanmakt som följde med i förödelsens spår.

De fattiga som slet för brödfödan med sina bara händer
hade inte längre riskorn, salt eller turism att luta sig mot
bara ett sönderfall av bråte och försvunna pass som flöt omkring.

Datorernas spruckna skärmar
drev omkring planlöst och återkastade bilder
av de stränder som var översvämmad och ödsliga.

Sönderskurna ryggar ryggade tillbaka
i det vågtagna landskapet där döda flöt omkring.
Likstanken under den brännheta solen
svedde de uppsvullna kropparna till oigenkännlighet.

Blåslagna känslor låg tyst hopprullade,
på nödtorftiga provisoriska madrasser av ihopsamlade löv,
med stirrande blickar mot det öppna himlavalvets azurblåa hav.

Och när natten väl kom
vem kunde sova utan att höra vågsorlet utifrån havet?
Natten skar tänder och spred skräck i mörkret.