Om onskans rötter

Sorg måste vara en av livets mest tristaste skärvor i den grå verklighet som präglar vardagen. Ytterst handlar det om förluster. Kedjan av besvikelser som gestaltar den inre förstörda upplevelsen vars reaktioner aldrig riktigt ebbar ut. Sorgen är så farlig att direkt se på, att skönja, eftersom den alltid lyckas förvränga sitt ansikte. Särskilt efter katastrofen. När allt är borta och chocken lämnat ett förbjudet visitkort som leder tankarna mot de mörkaste träskmarker. Så sitter man där i upplevelsen av oändlighet tills lidandet och smärtan avtagit till någorlunda hanterbarhet. Vad var det egentligen som hände? Svaret blir i slutänden ’om detta må ni berätta’ och om de härbärgade förlusternas slutliga begravningsplats.

Nu ska jag se mig i spegeln. I en hänsynslös jakt efter ondskans rötter i samhället och i jaget.

Idag finns det statistiska siffror som visar på att det finns uppemot 85 000 arbetslösa akademiker SvD 041202. Dessa kan antas ha övervintrat på universiteten under depressionsåren på 1990-talet. De som någonstans hoppades att den ekonomiska trenden skulle vända till deras fördel när de väl kom ut på arbetsmarknaden på 2000-talet. De som var fullfjädrade med tips och råd om begynnande karriärer. När de idag söker jobb får de kallt räkna med att ibland bli svarslösa. För att få någorlunda grepp om arbetsmarknaden ska man dessutom räkna med kraftig konkurrens om en och samma plats. Med uppemot hundratals och till och med tusentals arbetssökande. Skulle akademikern sträva efter en särskild position krävs det ett allomfattande kontaktnät. Nästan en organiserad enhet, som kompenserar det hårda klimat vilket uppstår när yrkesroller överträds. En organiserad enhet som gestaltar ens eget samvete och vårdar ens självkänsla när verklighetens löften brister. En grupp människor som har en föreställning om hur mycket krut som lagras i ens påsar. Vilka anar dess sprängkraft. En grupp människor som är medvetna om den överhängande allmänna stress, som möter en i drömmen om att förverkliga sin potential, vars ambitionsnivå bitit sig fast i personlighetens alla hörn. Då när statussymbolerna är kraftfullt insprängda i ett enda CV.

Skulle akademikern mot förmodan sakna ett nätverk av kontakter så är man direkt portad vid blotta tanken. Då finns ingen lekande marknad. Endast bittra alternativ kvarstår, som till exempel att spränga hela sitt kvarter i luften.

Samtidigt finns det alltid paradoxala vägar som till synes ser ut att vara ett sabotageuppdrag. Då för att visa allmänheten att förmågan att gå på vatten fortfarande existerar. Att tro är ett komplement till vetandet - med andra ord att det gudomliga perspektivet är ett komplement till det mänskliga. Jag må säga redan på förhand att det är ett konststycke i sig att viga sitt liv åt en sådan uppgift, där risken är överhängande att vildhonung och gräshoppor blir ens huvudsakliga näringskälla. Då i syftet att föra ut publiken på ökenvandringar långt bort från civilisationens kallhamrade svar på livets gåtor. På lagom distans från paralyserat bevakade positioner. Ändå tror jag det ska räcka för att lyckas med syftet att bli en samtida kritiker. Annars får jag trösta mig med att det enda som krävs, av vem som helst, är ett senapskorn av tro som aktiverar enorma samhälleliga krafter, vilka förmår kasta berg i haven.

Även om parallellerna med dagens arbetslöshet mot 1930-talets är slippriga, så anser jag utifrån ett samhälleligt perspektiv att bristen på arbetsplatser i dagens samhälle är roten till det onda, eftersom det upprättar en atmosfär mellan människor som utesluter "den andra". På så vis låter jag Harry Scheins 1924- erfarenheter komplettera Zygmunt Baumans 1927- även om den tidigare inte gömmer sina åsikter bakom en professionell mask i en analys av ondskans mekanismer från Auschwitz-Birkenau. Nu vet jag att förintelsen inte behöver ligga några mil söder om Krakow. Den finns även i mindre skala utanför Södertälje.

Under 1984-1986 2½ år var jag institutionsplacerad på Lövsta skolhem, ett LVU-hem utanför Vagnhärad. Upprinnelsen till tonårsdramat var sökandet efter spänning i biljakter som under tonårstiden gestaltade den djupa otrygghet som uppstår när ett femårigt barn utifrån ett domstolsbeslut fråntas sin mor. Som 13-åring resonerade jag varför vuxna människor på institutionen inte kunde föra en dialog med tonåringarna. Istället fraktades vi som boskap mellan avdelningen, skolan, matsalen och idrottshallen eller sängen, duschrummet, köket, tv- och rökrummet. Då utifrån bestämda tider - år ut och år in.

Under dessa år lärde jag känna uppemot hundra ungdomar som kom att gestalta ondskan i samhället. Livsvillkoren för överlevnad från identiteten som värsting var 30 procent. Personalen sa uttryckligen om värstingarnas framtid att "en tredjedel dör, en tredjedel sitter i fängelse och en tredjedel klarar sig". Den djuriska ondskan var helt enkelt självförintande i ett demokratiskt samhälle. På sätt och vis var samtliga av ungdomarna demoniserade på olika sätt. Själv hade jag suttit som 14-åring i ett kollegium bestående av 10 behandlare och fått höra att "du påminner om Svartenbrandt", "psykopat" och "när tänker du ta ansvar för ditt liv". Några frågor om det historiska förflutna fanns inte. Endast stigmatisering.

I minnenas landskap från Lövsta skolhem finns mängder av personer, som inte endast är statistiska siffror på en lista som ropas upp av överintendenten i boskapens vänthall. Jag minns en ung finsk man som på grund av brutna hemförhållanden under 1980-talet skrev ZIP i nästan varje T-banevagn. En punkare från Norrtälje som skrev poetiska brev och sjöng om ’stoppa plågsamma djurförsök’, en homosexuell Don Juan som erbjöd sina tjänster för äldre män på Grand Hotel, en anorektiker som skar sig i armarna, några haschrökande småtjejer som var uppe sent om nätterna, en syntare från Lidingö vars mor kokade katter för att överleva fattigdomen i Polen, en ficktjuv från Karlaplan, kungen av Kungsan med flera. De flesta lever inte idag, eller så har klockan glidit från handen. De är förintade.

Utifrån dessa erfarenheter kan jag minnas de masker som bars av vuxna som skulle representera det goda i samhället. Vad jag såg istället var en paralyserande rädsla inför hotet om arbetslöshet om de lämnade disciplinens råmärken. Detta skapade också apati och en osund lojalitet till de överordnade som omintetgjorde dialogen, vilket var förutsättningen för att ungdomarna skulle upptäcka och ta ett rimligt ansvar för sin egen inre process.

På liknande sätt kan dagens arbetslöshet bland medelklassen leda till att intellektuellt kapital hamnar i händerna på en ledare som spelar ut det folkliga samvetet. Då i löftet om arbetsmarknadsplatser som kompenserar den brustna självkänslan. När de väl har ett arbete är de rädda för att förlora sin plats och bevakar det med ett grepp som näst intill är paralyserande och apatiskt. Det är en grogrund för samhällelig ondska, eftersom den försummar den moraliska barmhärtigheten.

Min upplevelse är att den andliga diskursen berör själva kärnan i en människans inre konstruktion. Den judiska berättelsen om att vishetens och skapelsens Ande flyttar in i människans samvete, där hon opererar i syfte att skräddarsy och medvetandegöra en helt ny människa med en helt ny livsstil, som behagar både Gud och människor. Anden förändrar även en mörkrets tjuv i mötet med juden Jesus. Då finns också tårarna nära till hands när de historiska skärvorna och motsättningarna blir alltför tydliga.

Av Peter Soilander 29 dec 2004 00:55