68 000 döda

Vill vi ens veta vad det kommer att stå i tidningen imorgon? Jag har ingen anhörig eller nära vän som är i området och jag ska inte ens låtsas förstå hur situationen är. Ingen, som inte upplevt det själv, kan ens börja greppa vad det innebär att vandra omkring bland bråte och stinkande lik och leta efter sina nära och kära. Att inte veta om de lever, om de är svårt skadade eller om de svepts bort med vågorna. Det är så ofattbart tragiskt att man varken kan eller vill förstå det. Dödsiffrorna går inte att ta in. Det går inte att fatta att de lyckliga, semesterfirande familjerna på stranden plötsligt är splittrade och skadade eller till och med försvunna. Det enda vi kan förstå är hur otroligt små och hjälplösa vi alla är när Moder Jord ryter till.

Många svenskar, både på plats och här hemma, känner sig fullkomligt rasande. Man anklagar regeringen för att inte agera tillräckligt snabbt. Man svär över hur dåligt organiserat det svenska hjälparbetet är. Man känner sig maktlös och vet inte vart man ska vända sig för att få besked. Jag vet inte tillräckligt mycket för att kunna avgöra om regeringen agerat felaktigt, men jag vet att det är normalt att bli förbannad i en situation som denna. Fullkomligt rasande, till och med. Man vill hitta någon att skälla på. Man vill skrika åt någon att ta tag i kaoset. Hur fort alla än jobbar, så kommer det aldrig att vara snabbt nog. De skadade och chockade människorna på plats kommer aldrig att acceptera situationen och det är ju självklart. För hur röjer man upp bland skadade människor och lik på ett sätt som alla tycker är okej? Det går naturligtvis inte. Baserat på den information vi fått från media kan jag dock inte låta bli att känna att regeringen varit alltför trögtänkt och långsam i den här situationen. Tyvärr är jag inte ett dugg förvånad. Som vanligt reagerar de svenska makthavarna först när kritiken redan kommit, istället för att agera själva så fort man fått veta att katastrofen är ett faktum. Hade det varit så farligt om vi skickat ner ett plan så snabbt som möjligt och sedan fått åka hem igen tomhänta, utan skadade svenskar, om det nu på något mirakulöst sätt visat sig vara så att alla klarat sig helskinnade? Istället väljer man att vänta tills dödsiffrorna och uppgivenheten stigit ytterligare och kaoset är totalt. Fysiskt och psykiskt sargade turister, både vuxna och barn, går nu själva runt på stränderna och letar efter sina anhöriga. Fortfarande saknas över tusen svenskar. Ovissheten blir en obeskrivlig tortyr för alla inblandade. I situationer där människors lidande är bortom all sans kan vi väl åtminstone förskona dem från ytterligare svårigheter och se till att de kommer hem så smärtfritt som det överhuvudtaget är möjligt.

Tack och lov har vi andra människor i Sverige som faktiskt tar tag i saker och ting! Lottie Knutson på Fritidsresor verkar vara en sådan person. Och så all sjukvårdspersonal, präster och andra med efterfrågad kompetens som åker ner till området eller som skickar hjälp här hemifrån. Vi andra här hemma kan mest omkring och känna oss maktlösa. Det är som en tyngande våt filt som ligger över oss konstant. Jag går och mår lite illa hela tiden. Jag har försökt att jobba, men upptäcker att jag hela tiden går in och läser på olika hemsidor eller diskuterar katastrofen med de få kollegor som är på plats på kontoret. Allt känns så meningslöst. Att sitta här på jobbet och vända på ytterligare några papper är inget annat än pinsamt löjligt i sammanhanget. En kollega och hans familj är försvunna i Khao Lak. Ingen har hört något från dem.

Normalt är vi ganska förskonade från katastrofer i Sverige. Det ska vi naturligtvis vara glada för. Men vi får inte bli rädda nu när vi drabbas. Jag hoppas verkligen att vi svenskar inte överger resmålen i Thailand, Indonesien och Sri Lanka efter detta. Naturligtvis kommer det att ta tid att få ordning på de drabbade orterna och jag tror knappast att någon känner för att besöka just de stränder som råkat värst ut, men snälla, överge inte hela området! Många av invånarna i de drabbade länderna har förlorat sina familjer, sina hem, sina vänner och sina tillhörigheter. Låt dem inte förlora sitt levebröd också. Jag förstår att det kanske skulle vara svårt rent känslomässigt att semestra i Thailand den närmsta tiden, men rent logiskt så är det inte farligare där än någon annanstans. Tyvärr är vi alltid lika oförberedda på olyckor och naturkatastrofer, oavsett var de sker.

Något som vi däremot kan försöka förbereda oss på är alla som snart kommer hem. Det är omöjligt för mig att ens i min vildaste fantasi kunna föreställa mig hur de svårt chockade svenskar som kommer hem från denna totalt overkliga scen någonsin ska kunna skaka av sig de fruktansvärda bilderna. Jag kan aldrig förstå. Vi kan försöka ta hand om de som är skadade och om de som förlorat sin familj. Vi kan försöka trösta. Vi kan lyssna. Och vi kan agera nu och ta emot dem på bästa sätt. Men vi kan aldrig förstå.

Jag tittar in på aftonbladet.se. Dödssiffran är nu uppe i över 70.000. Och den fortsätter att stiga…

Av Maria Lindblad 29 dec 2004 16:13