Varför ständig tillväxt?

Motiveringsmodell, version 1:
Ett välfärdssamhälle som använder sig av någon form av statligt finansierade keynesianska metoder, för att upprätthålla konstlat hög sysselsättning, bidrag och subventioner osv., måste med nuvarande penningsystem, ha en ständig penningtillväxt, som - egentligen omotiverat - mer och mer stressar medborgarna.

Den som tar stora penningsummor ur cirkulationen, slipper tom att betala deponeringskostnaderna och de vittomfattande kostnaderna för cirkulationsstörningen det betalar indirekt och omotiverat istället alla andra, utom bankerna och kanske storspararna och låntagarna. De sparade pengarna användas av bankerna som buffert för banklån, så att det kanske är mer än tio ggr så mycket likvida medel som successivt eller plötsligt sätt i cirkulation av låntagaren. Intill dess att denna mångdubbling av cirkulerande likvida medel, kanske ganska abrupt krävs tillbaka med ränta och ränta på ränta. Bankerna får lustigt nog agera helt fritt inom välfärdsamhället med s.k. fractional reserve banking, trots dessa stora allmänna kostnader för cirkulationsstörningar.

När pengarna ränta har betalats tillbaka till banken så har ganska plötsligt ännu mycket mera pengar tagits ur cirkulationen. Detta måste inom välfärssamhället kompenseras med nya lån mot ny ränta i en ständigt, ständigt accelererande spiral. Denna acceleration kan endast mer eller mindre bromsas med ett ständigt ökande statligt budgetunderskott eller med stora exportöverskott, förstås..., men exportöverskott flyttar ju bara problemet någon annanstans på jordklotet.

USA tycks ha förstått det här med ständiga budgetunderskott för att skjuta problemen framför sig. Men hur är det egentligen med dem som beslutar inom EU? Antingen bör en gång för alla lösa problemet med bristen på kvalitetssäkring, eller skjuta det framför sig. Någon annan möjlighet finns väl inte, eller…?

Lösningen är rimligen en kvalitetssäkring av penningsystemet, exempelvis enligt principen för Silvio Gesells ursprungsidéer, som jag i modifierad form beskrivit här på Sourze tidigare.

Motiveringsmodell, version 2:
Ett systemfel när det gäller det nuvarande penningsystemet, gör att samhällsekonomin inte fungerar utan ständigt återkommande - och därmed mycket kostsamma - "brandkårsutryckningar" och räddningsaktioner när det bl.a. gäller sysselsättningen, operationsköer osv… Arbetsdelningens princip är att den enes utgifter blir direkta inkomster för alla andra. De andras utgifter skall i sin tur på olika vägar till slut komma tillbaka till den förstnämnda personen i ett kretslopp. Men nuvarande system är inte kvalitetssäkrat mot stopp och störningar. En del har upptäckt ett legalt sätt att bryta detta kretslopp, och oftast sker det utan att de själva förstår det.
Då alla inkomster inte direkt används för inköp av varor och tjänster, skattebetalningar osv, så blir de samlade utgifterna lägre än alla dessa inkomster en del pengar har tagits ur cirkulationen. Nästa månad får företagen då inte tillbaka lika mycket pengar som de betalade ut månaden innan. De måste då minska sina utgifter eller låna de summor som saknas. Lånar de pengarna så skall de i fortsättningen både betala av lånet och dessutom räntekostnaderna för lånet. De har ju då bara skjutit upp problemet en tid, eftersom de framtida högre kostnaderna minskar möjligheterna för att betala löner till alla anställda. Banken säger naturligtvis stopp, när de tycker att krediten blir för hög i förhållande till säkerheten eller företagets betalningsförmåga. Förr eller senare blir det då konkurs eller nedläggning så att de som arbetar där blir arbetslösa, samtidigt som företagen ofta har stora skulder som inte kan betalas, utan staten måste träda in med löner, omskolning osv… Och detta förfarande med återkommande statliga "brandkårsutryckningar" av olika slag är snart det enda som politikerna sysslar med.

Anledningen är att de nuvarande penningsystemet inte har kvalitetssäkrats

Av Uno Hansson 22 dec 2004 16:03