MTV - fara för samhället

Jag slår på teven. MTV, Music television, naturlig del av min och ett hundratal miljoner andra ungdomars vardag. En av ungdomskulturens byggstenar.

En av musikvärldens hetaste artister har kommit med ny video. Må hända en ny Smash hit, som kommer att spelas gång på gång i månader? Jag lyssnar på låten, det är hiphop. Den är inget särskilt. Inte kass, inte toppkvalitet, bara ljummen. Men ändå står jag inte ut med att se vidare. Ändå slänger jag mig vilt fram till fjärrkontrollen för att i superrapid trycka på avstägningsknappen, bara för att undvika att kräkas på vardagsrumsmattan.

Varför? För jag tål inte att se kvinnor förnedras på detta sätt.

Videon är ett antifeministiskt manifest. En oåterkallerlig vision av hur hundratals miljoner män tycker att kvinnor och män ska bete sig. Sekvens efter sekvens av bilder visas, jag blir allt mer illamående. Den store rapparen står med ett tjugotal kvinnor omkring sig. Kvinnorna är nakna sånär på små stringtrosor av diamanter och en minimal trekantsbikini som inte täcker en bråkdel av den solbrända, kokosoljeinsmorda huden. Kvinnorna rör sig i takt till rytmen i rapparens musik. Hans hand smeker de delar av kvinnokropparna han föredrar. Mannen får en min av van tillfredsställelse, då en av kvinnorna just givit honom oralsex på en toalett.

"Can’t fake just break it and when i take it
see i specialize in makin all the girls get naked
Buss a nigga head, smack a ho, shoot the club up, bitch...nigga!!!"

Han sjunger om sådant som är vardagsmat för honom. Undergivna givande kvinnor, och givande dominanta män. Musiken kommer i andra hand, det är de sexiga kvinnorna i videon som man hela tiden tittar på och lägger märke till. Frågar man tittarna efteråt kommer få antagligen minnas hur själva låten gick, det de flesta kommer tänka på är kvinnorna, hur rapparen behandlade dem, hur snygga och perfekta de var. De var perfekta nog att få vara med i hans video. De dög. Jag tänker på när jag var på konstmuseum sist, de flesta av kvinnorna var nakna, annars hade de nog inte fått vara med på någon tavla. Objekt av glänsande kött. Trofeer för mannen. Mannen, ger takt och ton. I musik och i samhället.

Videon fortsätter, man får se en kvinnas bakdel zoomas in, i många sekunder visas denna juckande bakdel utan att man får se kvinnans ansikte en enda gång. Vem var hon, denna miss Sexy? Miss little object.

Jag ser det som en direkt fara mot feminismen och jämställdheten i samhället, att dessa videor får fortsätta visas på MTV, ZTV och andra kanaler med monopol på musikbranschen. Hur ska unga pojkar och flickor växa upp till jämställda, fria varelser, när de från tolv års ålder matas med tre timmar mjukporr, kallad "musik", dag efter dag? År efter år? Och det finns ingenstans där de kan vara i fred och andas ut. Flickorna springer in på sitt flickrum. Där väntar Frida, Vecko-Revyn och Cosmopolitan, alla med bilder på tjejer lika vackra och perfekta som dem runt rapparen. Sminket ligger bredvid tidningen och lilla Julia, elva år börjar förbereda sig för att inta sin roll.

Musikindustrin har en otrolig makt om ungdomskulturen idag. I begynnelsen, var musiken faktiskt en av orsakerna till att ungdomskulturen började finnas. Säg att mer än hälften av alla ungdomar kollar på MTV. Mer än hälften av alla ungdomar får antifeministiskt budskap hjärntvättat in i skallen, som det vore den naturligaste saken i världen. Vad ska de tro? Vad ska de växa upp till? Vem ska ge dem andra synvinklar på saker, än den som MTV gör? Skolan försöker ibland. Vi gör ett projektarbete om könsroller nu. Ett projekt som omspänner kanske högst en månads jobb. En månad? Vad är det mot sex till åtta års hjärntvätt med porrvideos och snedvridna könsroller?

Jag äcklas av att ingen gör något. Jämo? Har vi censur i Sverige? Jag anser att dessa sexistiska smutskastande videos är så olämpliga för mig och mina kamraterr, att de borde försvinna. Bojkotta artisterna, så att de slutar göra porrindustri av musikindustrin. Vissa av de stora namnen i hiphopvärlden extraknäcker som porrfilmsregissörer, visste ni det? Did you know?

Även om ni vet lite mer nu, kan ni aldrig känna hur det känns. Hur det känns att matas med det, varje dag, år efter år. Att möta det, att bära det, att stå emot det. Om det går.

Jag sjunker tillbaks i soffan och sätter på VH1 , en riktig musikkanal. Gammal musik, ingen hiphop, inga porrvideos, inga kokosinsmorda kroppar utan ansikte.

Det kan finnas hopp.

Av Isabelle Ståhl 16 dec 2004 10:53