Jultomten bor på gatan

Klädd som en hemlös; slitna klädtrasor på kroppen, en gammal gymbag istället för säck. Vildvuxet skägg och en röd luva på huvudet. Otroligt, ja. Omöjligt? Kanske...

Nu faller snön och sveper in Stockholm i ett vitt täcke. I affärerna når julruschen nya rekord. Det går med snälltågsfart, årets julklapp blir en mp3-spelare. Som man kan ladda ner musik i mp3 format på och ha i rockfickan eller väskan. Och det köps och det äts och det klirrar i kassorna hos de stora varuhusen. Människor stressar och trängs i tunnelbanan och använder sina stora julklappskassar som stötdämpare.

Det är när butikerna slår igen för kvällen och natten sänker sig över staden som den andra sidan av julen märks. Jag tänker på de hemlösa, de osynliga. De blir fler och fler och yngre och yngre. . Sängplatserna i den slutna psykiatrin har blivit färre samtidigt som den utlovade utbyggnaden av öppenvården har uteblivit. Människor som är psykiskt sjuka slängs ut på gatan eftersom psykiatrireformen slog sönder den lilla möjlighet till psykiatrisk vård som fanns i Sverige. Här tvingas de överleva, dubbelt utsatta och bortkastade på sophögen. Å ena sidan ska man vara häftig, cool, hänga på den senaste trenden och köpa de dyraste prylarna. Synas, vara lyckad och gärna figurera i media. För de som inte orkar, de utstötta, missbrukarna, alkoholisterna, de hemlösa och de svaga i samhället väntar osynligheten och ensamheten.

Något måste göras. Det har sagts så många gånger och av så många olika människor. Kommissioner och utredningar tillsätts för att undersöka vad som kan förbättras. Papper skrivs, artiklar skrivs. Och ändå undrar jag vad som i realiteten görs när hemlösa inte ens får en fristad på en soptipp. När LVM-platserna på tvångsvården för missbrukare har minskat från 1300 till 350, när den frivilliga behandlingsvården har gått ner från 25000 till 100 000. När det bor 1,5 miljoner alkoholister i Sverige. Många med familjer, barn som blir lidande i slutändan.

Man ska antagligen inte önska någon människa något ont men ibland kan jag ändå känna litet lagom längtansfullt; tänk om… Tänk om politikerna och tjänstemännen, lopamparna och direktörerna med skyhöga fallskärmsavtal plötsligt stod där utblottade och hemlösa på gatan i juletider. Att Göran Perssson för en dag skulle byta den mjuka sängen på 12,5 miljonersgården i Sörmland mot en nerpissad och iskall toalett på tunnelbanan. Att socialminister Lars Engqvist kunde få uppleva känslan av att sitta och tigga på en bit pappkartong mitt på Drottninggatan för att få ihop till något att äta. Eller rulla ut sovsäcken och gå och lägga sig i trappuppgången till tunnelbanestationen vid Stureplan och ha fulla stureplansfolk som snubblar och skriker skällsord över en. Jag önskar att fler makthavare för en dag skulle känna hjälplösheten och utsattheten i de hemlösas vardag. Kanske vore det tankeställaren som skulle få Göran Persson att vakna? Å andra sidan är det bekvämt och varmt i maktens korridorer. Och medan de som håller makten i sin hand glömmer bort hur det var utan den och hur det var att kämpa i motvind, går frivilligorganisationerna på knäna.

För det finns människor som engagerar sig och ideella organisationer som försöker hjälpa till. Röda korset, Frälsningsarmén, Stadsmissionen är några. Det finns platser som håller öppet i jul och där man kan få en skål varm soppa och en plats för natten. Varför samarbetar svenska politiker inte i högre grad med dessa organisationer som både har många års erfarenhet och förtroende ute i fält. Varför får de inte större ekonomiskt stöd? I gemensamma samarbetsprojekt skulle möjligheten finnas till mer långsiktiga åtgärder. Både kommun, landsting och frivilligorganisationerna. En människa är en människa som förtjänar respekt även om hon går och lägger sig på en parkbänk på några tidningar istället för en varm säng i lyxvillan på Djurgården. Men någonstans mitt ibland julklappsköp och dokusåpor försvann empatin och medkänslan.

Nu är jag fortfarande tveksam till om det verkligen var jultomten som stod vid Hötorget häromdagen. Kanske, kanske inte… Men jag har en känsla av att om han trots allt finns och om han vandrar omkring bland människorna på Stockholms gator. Var skulle han hellre vara än bland de hemlösa, utstötta, ensamma och osynliga?

Av Ninna Bengtsson 16 dec 2004 18:24