Svenska nationalsången är rasistisk

Jag gick på gymnasiet i slutet av 80-talet och början av 90-talet i det famösa Botvidsgymnasiet i Botkyrka kommun söder om Stockholm. En skola med dåliga saker och bra saker. Invandrartätheten var hög och det förekom definitivt slitningar mellan olika grupperingar. Jag upplevde dem dock inte som så dramatiska många gånger, vi som gick teknisk linje var udda figurer som höll oss på vår kant. Många slitningar var även rena överdrifter och rykten.

Men jag minns en avslutning då det blev riktigt jobbigt. Det var våren 1991 och det skulle vara avslutningshallabaloo i aulan. Det mångkulturella i skolan skulle beaktas varför vi fick uppleva ett smörgåsbord av kultur, operasång, magdans och så vidare. Men det låg en anspänning i luften, hos en stor andel svenska elever närmast ett HAT mot skolledningen. Främst fick en studierektor med ickesvensk bakgrund klä skott för detta hat eftersom han åtminstone framstod det så då var initiativtagare till det som orsakat hatet.

Vad var då grunden för hatet? Jo, den svenska nationalsången skulle inte sjungas på avslutningen. Detta var under den tid då all svenska nationalistiska kulturyttringar eller patriotisk glädjeyra var fel. Att ha en svensk flagga på en t-shirt var likhetstecken med att vara nazist, att sjunga svenska nationalsången var en symbol för nazismen. Så studierektorn förbjöd den. Han censurerade alltså, mot elevernas vilja de svenska åtminstone och jag misstänker att invandrarkidsen faktiskt antingen ville sjunga den eller sket i vilket, en kulturyttring och samtidigt skulle det multikulturella framhävas. Det multikulturella minus allt svenskt förstås.

Detta var en bisarr kränkning av våra rättigheter. Invandrarna i skolan var inte i majoritet och de kränktes förmodligen inte av nationalsången. Istället var det en egenväldig politiskt korrekt person som tog ett mycket förvirrat och skadligt beslut som skapade mer hat, inte mer kärlek.

Jag mådde nästan illa när jag läste den utmärkta granskning av Sverigedemokraterna gjord av Mustafa Can på DN läs här: Länk: dn.se där Sverigedemokraternas dåvarande 2002 andre vice ordförande berättar om varför han gick med i Sverigedemokraterna: "När det sen blev tal om att kanske förbjuda oss att sjunga nationalsången och hissa fanan på skolavslutningarna blev jag rasande. Då tänkte jag att om det mångkulturella samhället kräver av mig att jag ska förneka min kultur så tänker jag inte arbeta för det."

Efter detta såg han ett informationspaket och gick med. Detta var 1992-93. Hur många tror ni tog ett liknande kliv av de svenskar som var i aulan under avslutningen i Botvidsgymnasiet där nationalsången faktiskt förbjöds? Hur många fick för evigt en ruggigt skev uppfattning av integrationspolitik och mångkultur?

Ponera även detta: har den som förbjöd nationalsången skuld, om än teoretisk, till något dödsfall med rasistiska motiv? Tog någon klivet över gränsen in i nazism och främlingsfientlighet och sen gick vidare med våldsbrott?

Vi elever kände oss så ruggigt överkörda. Men man kan inte tysta en tillräckligt stark vilja att följa traditioner och leva enligt sin egen kultur. Vi revolterade och sjöng nationalsången själva i aulan. En protest som förmodligen tolkades som att nazisterna infiltrerat klasserna i skolan av de förvirrat politiskt korrekta.

Om vi ska värna det mångkulturella samhället måste vi öppna ögonen när den svenska kulturen förtrycks och motarbetas. Att rasister sjunger nationalsången och har våra flaggor är inte skäl för de som inte är rasister att avstå från symbolerna. Att förbjuda symbolerna som faktiskt är genuina kulturinslag kommer skapa MER rasism, inte mindre. Att inskränka frihet löser aldrig något.

Av Tommie Nygren 15 dec 2004 13:21