"Varifrån kommer du?"

Vi är på fest. I köket mumsar jag kyckling medan Rebecka pratar engelska med Paul, aka The Invisible Man, en trist britt. In kommer två andra festdeltagare.

"Are you from England?", undrar en av dem och tittar på oss.
"He’s from England", svarar Rebecka och pekar på The Invisible Man. "We met in Spain, where we were studying spanish together"
"Aaaah, so HE is from England, and YOU’re from Spain!"
"No, well, I’m Swedish", skrattar Rebecka.
"Swedish? Är du från Sverige?"
"Ja", säger hon och fortsätter, "han och jag pluggade ihop i Barcelona. Han är från England.
"Du kan inte vara från Sverige. Var kommer du ifrån?"

Jag tuggar vidare och följer dramat i bästa sändningstid - live - mitt framför min piercade nos.

"Jag är svensk", säger Rebecka igen.
Hon ger killarna en stadig blick. The Invisible Man försöker också hänga med i samtalet, smilar för att visa att även han förstår lite av det som pågår.
"Jag är född här", avslutar hon bestämt.
"Men, dina föräldrar då?", undrar killarna vidare.

Jag tittar på dem, suckar. Att det aldrig tar slut. Och att det alltid är de som själva inte identifierar sig som svenskar som måste veta varifrån alla andra "kommer".

"Du frågade inte om mina föräldrar, du frågade om mig."
"Ooohh, kan du inte säga? Varifrån är dina föräldrar då?"
Det är tyst i ett par sekunder.
"Cypern"

"Wöööhö, är det sant? Varför flyttade ni från ett sånt fint land?", säger en av dem, exalterad över att ha hittat något att prata om.
Rebecka tittar på mig. Jag höjer på ögonbrynen, ler. Innan hon hinner svara honom fortsätter han glatt:
"Jag vet att det är fint där, för jag har varit i AYIA NAPA!"
"Du och miljoner andra", tänker jag. Men jag säger inget utan skär kycklingen och doppar den i avokadoröran i skålen bredvid tallriken. Sneglar på The Invisible Man. Som vanligt märks han inte.
"Shiiit, jag har aldrig träffat nån från Cypern förut!"
Rebecka ler trevligt, trots att temat tråkar ut henne.
"Ja-a, det finns ju inte så många i Sverige"

Ett halvår tidigare står Rebeckas syster Sofia i kön till Kvarnen på Söder. Framför henne och kompisen står ett gäng killar. Kanske lite överfriskade, kanske inte. Kön är lång och många börjar prata med varandra. Efter 2-3 minuter kommer det. Såklart.

"Så, var är du ifrån?", säger den långe killen till Sofias kompis. Kompisen svarar och frågar honom samma sak tillbaka.
"Palestina", säger han då med stolthet i rösten.

Sofia hoppas att ingen ska försöka definiera henne. Naturligtvis vet hon att detta bara är önsketänkande. Har man inga "svenska" färger och/eller ansiktsdrag och råkar komma i samspråk med en annan person som saknar detta är Frågan en självklarhet. Oftast bland de första saker man behöver veta om den Andre, även av den Andre själv. På detta vis positionerar sig den så kallade icke-svensken gentemot Svensson, men även i förhållande till den andre "invandraren". Svarar "invandraren" "fel" land kan ju även denne vara annorlunda, konstig - en annan Andre.

"Och du då?", säger han och tittar på Sofia. "Var kommer du ifrån?"
Hon tar ett djupt andetag. Funderar på vad hon ska kalla sig för denna kväll. Är hon en Kosmopolit? Nä, han kanske tror hon pratar om drinkar om hon svarar så. Eller ska hon kanske säga att hon är en Världsmedborgare?
"Jag kommer från samma ställe som du..."
Killen ler.
"...från en mors slida", avslutar Sofia.

Hon tittar upp - han är verkligen lång - och möter mörka ögon som blixtrar till. Han vänder sig om och så med ett ryck tillbaka igen.
"Hur kan du säga så? Vaddå en mors slida?"
"Jag är människa, precis som du", säger hon lugnt.
Han vevar med armarna, upprört. Betraktar henne ingående.
"Du är ju psykiskt sjuk!"

Därefter yttrar ingen i hans gäng något mer till de två tjejerna under hela kvällen. När de råkar vara i närheten av varandra inne i H20-rummet undviker den långe att titta åt deras håll, trots att han före "incidenten" i kön varit mycket trevlig.

Sofia ska börja plugga på ett nytt program. Vid introduktionsmötet ber professorn framme vid tavlan de nya studenterna att presentera sig själva. Alla med "invandrarbakgrund" nämner detta. Exempelvis:
"Jag heter X och kommer från Iran. Tidigare har jag har bott i..."
eller:
"Mitt namn är X. Innan jag sökte det här programmet jobbade jag med... och jag är från Chile."

Sofia vägrar. Så hon berättar istället vad hon tidigare har pluggat med och hennes framtida förhoppningar. Dock slipper hon ändå inte undan. För när hon och en kursare hamnar i samma arbetsgrupp så frågar hon henne självklart: "Var kommer du ifrån?" Märk väl. Denna fråga ställs mycket sällan av de som definierar sig själva som svenskar, såvida de inte är intresserade av att resa och av sådant som inte är "typiskt svenskt".

I december två terminer senare skriver Sofia en artikel på Sourze. Texten kallar hon "Lesbisk på låtsas". Många förargade röster gör sig hörda. I en tråd sker följande ordväxling:

lesban:
Är du själv lesbisk?
Sofia:
Är det viktigt för sig att veta det när du ska "tolka" min text?
lesban:
Ja det är det!
Sofia:
lesban! Vad intressant! På vilket sätt påverkar min sexuella identitet vad du anser om texten?
lesban:
Bekänn färg och kom ut annars hycklar du bara!
Sofia:
lesban! Vad är det jag hycklar om? Du kan ju ta dig en tankeställare om varför det är så viktigt för dig att veta detta.
Flata:
Hyckla inte utan erkänn dina böjelser!
Sofia:
lasban/flata! Vad synd att du blir så uppretad. Det är inte min mening. Istället för att analysera mig kanske du ska prova med dig själv först.
Flata:
Nå Sofia, får jag slicka ditt underliv och anus eller inte?
Sofia:
flatan! Mina "böjelser" har inget med förståelsen av artikeln att göra. Men tack för ditt intresse!

Alltså bemödar man sig här för att försöka "förstå sig på" Sofia. Genom att fråga henne om hon är lesbisk vill man inplacera henne i ett fack, precis som killen i kön vill göra då han frågar henne varifrån hon kommer. Och ju mer man anstränger sig, desto mer vägrar hon att svara.

När Sofia är 17 år pluggar hon ett år på Cypern. Där undviker hon att säga att hon hela sitt liv har bott i Sverige. I skolan där hon går vill hon nämligen inte bli associerad med de heta svenskorna i Ayia Napa."I souidezes", svenskorna, är grekcyprioternas enda erfarenhet av Sverige. Många i plugget har dock i verkligheten aldrig träffat en "svensk tjej". Men alla vet exakt hur sådana är.

De är blonda, ofta fulla och knullar mycket. Något som inte ifrågasätts av någon. Lika fördomsfulla som dessa ungdomar är mot charterflickorna är många av sig själva preciserade svenskar mot "invandrare". Men också "invandrare" mot andra "invandrare".

Cirkeln räts aldrig ut och bryts lika sällan.
Och alla tycker sig vara sååå nöjda sååå när deras vanföreställningar om en viss grupp besannas. Zigenarungarna som spottar på det polerade golvet inne på SEB-banken, de har säkert fötts med extra mycket saliv. Eller så är bara riktigt ouppfostrade, typiskt tattare! Kanske är det just dessa förutfattade meningar som leder till att den Andre faktiskt befäster dem. Att göra det som förväntas av en när man ändå är stämplad. Möjligtvis kan det vara det enda sättet för marginaliserade individer att paradoxalt nog känna ett uns av självberättigande i dag.
I morgon också?

Av Sofia Hadjipetri 12 dec 2004 21:39