Grisfötter, snaps och gräddkola

För åttonde året i rad ska vi då äntligen få avnjuta en traditionsmåltid - julbordet.
Barnen är spända av förväntan, det glittrar i deras ögon när vi påminner om att de ska få åka häst och vagn…

Nänä vänta lite här va, det var inte alls så där igår!
För att börja från början så ringde farmor på morgonen och meddelade att hon inte följer med i år på grund av öronsprång.
Okej…
Julbordet skulle serveras klockan 19.00 och därför hade jag meddelat alla inbjudna, i år tjugo personer, att vi skulle ta oss upp med häst och vagn från parkeringen och mötas utanför huset vid den mottagande tomten och den varma glöggen.

Sista timmarna hemma ligger lillebror och ser på film i soffan upprepandes ett mantra:
"När ska vi gå, får jag ta en mandarin, när ska vi äta…".
Storebror tränar balansövningar med en fotboll, maken tränar och jag …ja vad fan gjorde jag?
Kollade på Disneyfilm med lillebror.
Minsann.
Taktisk vila kallas det.

Vi tar en taxi och är först på plats.
Bröderna börjar springa runt och jaga varandra, vilket jag, som en klok gammal ko, jag menar MOR, inser kommer att sluta i mord.
Jag gjorde några halvhjärtade försök att avstyra men maken tyckte att det är väl bra att de får springa av sig. Eller hur…
Nästa gång jag vänder mig om flyger det isklumpar med mål att förstöra.
Om inte lillebror så storebror.
Suck.

Äntligen börjar de andra droppa in, så vi drar oss till kön för hästskjuts. Plötsligt luktar det väldigt mycket bajs och av gammal vana vänder sig min kära familj mot lillebror, som läcker i tid och otid.
"Vaddå?? Det e inte ja, det va hästen!" svarar han och drar upp mössan i pannan. "Titta själv, det ryker!" Han pekar mot en enorm hög två meter framför oss.

Väl uppe vid huset upptäcker vi att de har bytt tomte!
Vår kära, sura, muttriga tomte har gått i pension.
Så mycket för den traditionen.
Två muggar glögg senare har mina tår blivit alldeles för kalla och jag undrar varför jag börjat envisas med att använda skinnstövlarna på så märkliga ställen.
Och den här gången i en lerpöl, för snö, det har vi inte i Stockholm.

Vi tar oss in i hallen, hänger av oss och blir visade till våra bord och inser raskt att det kommer att bli två vuxna som får sitta vid barnbordet.
Ingen vill, så vi försöker sätta en 17-åring med medföljande pojkvän där, vilket var ett stort misstag - hon får nästan ett psykbryt över den placeringen.
Hon deklarerar att hon INTE är något barn längre.
Nähä.

Vi börjar yra omkring runt borden och tillslut får vi ihop oss.
Då ser jag att de bytt serveringsbord. Borta är granriset och de röda rosetterna, borta är min tradition och istället står där ett låtsas-berg-bord av hårdplast!
Förvirringen är totalt, vad har hänt med granriset?
Och var är det där gröna nässel-tjofräset?
Och grönkålen? Först ny tomte och sedan det här.
Det är snudd på för mycket.

Någon skriker "Skåååål" och jag tar mitt lilla glas och inser med stor förvåning att det inte var den gamla vanliga hutten.
Nej, nu hade jag fått en sup som smakade pepparkaka - va fan är det?!
Pepparkaka är pepparkaka och sup är sup.
TRADITIONER!

Jag kikar efter för att se om lillebror har hittat köttbullarna och ser att hans kinder är fulla av någonting annat. Gräddkola.
"Men en bra grej är att äta mat innan godiset."
"De e injte koda, de e gjisfödder!" tuggar han fram och bryter sedan ihop av skratt.
"Skoja bara! Men han äter grisfötter!" Han pekar på pojken bredvid, som med vissa problem sitter och karvar i en grisfot.
"Ganska gott faktiskt!" säger han och nickar.
Jag tittar på honom med en min som säger att jag inte tror honom.
"Smakar ingenting, lite salt kanske!"
Lillebror tycker utan tvekan att det här är det roligaste som hänt den dagen och skrattar för full hals ända tills han fiser - igen.

Ungarna kastar i sig maten och försvinner sedan ut för att leka eller slåss eller något annat.
Efter en stund går jag en sväng för att se efter kidsen och hittar storebror flämtande i en fåtölj i hallen.
"Jag har så ont i magen mamma.."
"Ojdå, vad har du ätit för något?"
"Knäck, gröt och tre prinskorvar, det känns som att jag måste kräkas."
Han satt en stund på muggen och var sedan i full fart igen och fyllde på med knäck lite då och då.
Nästa gång mötte jag lillebror.
"Jag har så ont i huvudet mamma."
"Kom med mig så ska du få lite vatten."
"Mamma, om det kommer spott hela tiden i munnen, kommer det kräks sen då?"

Halv elva började jag tröttna.
Jag fick inte i mig mer mat eller dricka och en efter en började ungarna ramla in efter diverse skador och magknip.
Vi betalade, ringde efter en taxi och hamnade i virrvarret av kramar och "hejdå" och "guuud va trevligt" så jag säger "det här gör vi om nästa år, det är ju våran egen tradition!"

Två på natten väcks jag av ett vrål inifrån lillebror.
"Mamma, jag måste ha hinken!"
Precis som förra året.

Av Sandra Gustafsson 05 dec 2004 16:25