När lammen tystnar

Det är svårt att glömma bort händelserna som utspelade sig den 11 mars 2004 i Madrid. Då dog 191 människor. Spanien valde snabbt efteråt att ta bort sina trupper från Irak, som en följd av regeringsskifte och rädsla för nya terroristdåd. När väl reaktionerna någorlunda var genomarbetade i EU stundade en kommande begravning. Då befinner sig statsminister Göran Persson i Sörmland på en ladugård och påstår sig drömma om ett liv på landet Expressen 040330. På begravningen befinner sig hela den europeiska statseliten: Chirac, Schröder och Blair. Våra mer eller mindre frivilligt valda demokratiska ledare i EU. Även USA:s utrikesminister Powell är där. Bonden Holmberg som statsministern besökte är förbryllad - mest över att journalisterna från Stockholm vämjas över urindoften i ladugården.

Så går det några månader. Utrikesminister Laila Freivalds besöker Yassir Arafat i september och får höra från israelerna att den svenska antisemitismen har ökat. I november förklaras den palestinska ledaren död. Väl vid begravningen närvarar utrikesministrarna från EU, vice utrikesminister William Burns DN 041112. Göran Persson är den enda regeringschefen från EU som åker till Egypten. Israel närvarar inte.

Tidigare i mina artiklar har jag refererat till Herbert Tingsten 1896-1973 i en perceptuell upplevelse av ärkeängeln Mikael - den judiska statens försvarare mot djävulen och hans härar. Tingsten verkade som chefredaktör på DN 1946-1959 och var en av de mer tongivande gestalterna i svensk massmedia. Att min onda skugga faller på Tingsten beror främst på att han var den som lyfte fram den raljante gudsförnekaren i praktisk filosofi på Uppsala Universitet Ingemar Hedenius 1908-1982. Göran Rosenberg DN Kultur 041128 tar upp Hedenius i recensionen av Svante Nordins bok, där han ställer frågan: "Vad är filosofi" och menar att det inte finns "någon universellt erkänd expertis" som kan svara på den frågan - åtminstone inte i lärda kretsar. Samma ’förnuftiga’ uppluckring tycks hålla på att ske inom naturvetenskapen.

Nåväl, en av Tingstens bättre sidor, som betytt mycket för Sverige, är hans konsekventa hållning mot kommunism och nazism och utnämning samt kröning av den mer pragmatiskt lagde vapendragaren Per Ahlmark. I frän och tung debatt under kalla kriget stod vänsterpressen och Ahlmark mot varandra, som bäst kan belysas utifrån dikotomin "för eller mot" käpphästarna i USA och Israel. De vädjande tongångarna hos propalestinierna hörs fortfarande på 2000-talet, som exempelvis hos filmregissören Moodysson DN Debatt 020405. Han har inte insett att statsministerns hållning i "för eller mot" USA och Israel har blivit en pragmatisk sörja. En mängd oförenliga handlingar. En mardröm.

Och visst, vår statsminister gör det bra. Briljant i det tysta och galant inför massmedia. Lagom till valet kommer hans avsikter att framstå som självklara och så kommer drömsörjan fram. Med bergspredikan. Då utan någon bestämd konsistens. Landsfadern som påstår sig älska Israel får förtäckta lovord från nätverksterroristen Usama bin Laden. Nåväl, den stora frågan för varje Israelvän är: Förhäver sig statsministern över Israel? Enligt min utsago gör han det, eftersom han säger "Israel måste". Må Jesus förlåta honom. När lammen tystnar.

Av Peter Soilander 01 dec 2004 13:59