Med eller utan den rätte

Jag känner flera och för inte så länge sedan var jag en själv. Många av dem är snygga, framgångsrika, smarta och trevliga, men också riktigt, riktigt ensamma. Trenden i samhället har gått från kärnfamilj till plastfamilj till ingen familj. TV-kanalerna spottar ut dokusåpor där lyckliga kandidater får en chans att träffa den rätte/rätta i TV-rutan, helst i kombination med en massa prispengar. Det är väl två av människans största drivkrafter, att bli kär och att bli rik? Singeltrenderna växer inom alla områden; mat, nöjen, resor och kultur. Dessutom växer det hela tiden fram nya sätt att dejta; klassisk dejting, nätdejting, speed-dating, singel-shopping och Gud-vet-vad mer. Sätten att träffa någon blir bara fler och fler, men sannolikheten att man träffar någon verkar bara bli mindre och mindre.

Fenomenet är stort både i USA och i Europa, framförallt i storstäderna. Vår egen kära huvudstad är för närvarande den singeltätaste staden i Europa. Vad beror denna utveckling då på? Jag har självklart inte svaret på det, men jag kan tänka mig att det finns dem som skyller allt på kvinnornas frigörelse. När kvinnorna inte längre ville bli bortgifta i tonåren för att sedan stå fastkedjade vid spisen utan ha ett eget liv, så brakade familjebildningen ihop. Jag hoppas och tror innerligt att svaret inte är så enkelt. I så fall blir det ju svårt att lösa, för jag tror nog att de flesta kvinnor känner sig måttligt intresserade av att krypa tillbaka till kättingarna i köket. Men visst var det så att många kärnfamiljer bildades och höll ihop när mamma var hemma med barnen och pappa stod för försörjningen. Däremot kan man ju ifrågasätta om de alltid höll ihop av rätt skäl, det vill säga för att de var lyckliga. Eller var det för att det var det enda sättet att klara sig? Jag tror som sagt inte att man kan skylla allt bara på att vi lämnade femtiotalet. Vad är det då mer som har hänt? Har vi för höga krav på vår tilltänkte partner? Vill vi uppleva för mycket innan vi slår oss till ro? Är vi för bortskämda? Och är det i så fall fel?

När min mamma och pappa träffades på sextiotalet var de nitton respektive tjugo år. De var ute på dans och pappa föll för mamma för att hon var söt och mamma föll för pappa för att han hade glada ögon. Och på den vägen är det. De hade knappast "hittat sig själva", rest, skaffat en karriär eller gjort en noggrann analys av vem som skulle kunna vara den rätta. Blev de lyckliga då? Nja, vad vet jag, men de är fortfarande gifta i alla fall. Poängen jag vill komma fram till är att vi står i ett vägskäl och måste fatta ett beslut snabbt. Antingen går vi tillbaka till något som mer liknar det skenbart idylliska femtiotalet fast förhoppningsvis under betydligt modernare former eller så ändrar vi på den gällande normen i samhället. Fortfarande är ju bilden av den unga, lyckliga, perfekta kärnfamiljen det som de flesta försöker uppnå, trots att den mer och mer dör ut. Det finns en press på dem som inte lever upp till idealbilden. De som lever ensamma får, trots att de i vissa städer utgör hälften av befolkningen, fortfarande menande blickar och kommentarer som "varför har inte du träffat någon än? " Eller "I din ålder är det väl dags att tänka på barn?"

De flesta anser inte att de gjort ett aktivt val att leva ensamma, utan att det bara har blivit så. Trots det tror jag att många skulle kunna njuta mycket mer av sina år som singlar om det inte var för den upplevda pressen att de borde vara i en relation. De borde inte ta så lång tid på sig att träffa den rätte och slå sig till ro. Självklart är rädslan att kanske tvingas vara ofrivilligt ensam för alltid också en ständig press. Idag mår väldigt många av dessa snygga, framgångsrika, sociala och trevliga singlarna riktigt dåligt. De känner sig misslyckade och överblivna. Flera av dem dejtar på nätet och ser det som en sista utväg. Många upplever det fortfarande som lite skamligt och desperat att man lägger in en kontaktannons på det sättet. De sitter hemma i sin ensamhet och söker på datorn efter exakt samma personer som de träffar på gatan varje dag. De sitter anonymt och chattar med grannen eller kompisens ex. Visst träffar de heta kandidater då och då, men relationerna blir oftast kortvariga och efterlämnar en ännu större rädsla för att bli sårad. Troligtvis har det nu blivit en del av problemet. Skyddsmuren är uppe i alla lägen för att man inte vill riskera att bli bränd igen, vilket man naturligtvis blir just för att man inte öppnade sig för kärleken. Det är därför det rått kallas för "singelträsket". Ju längre tid man är i det, desto djupare ner sjunker man och det blir allt svårare att hitta ett sätt att ta sig ur det. Många har nog också stirrat sig alltför blinda på sin kravprofil. Man vet exakt vad man letar efter och just därför är man inte öppen för någon som kanske skulle kunna vara rätt, men som inte har allt på önskelistan. Jag tror att vi ibland har för många krav för vårt eget bästa. Ofta är svaret inte så komplicerat. Ofta finns redan personen man söker i närheten, men man ser inte skogen för alla träden.

Personligen tycker jag att utvecklingen med fler och fler människor som känner sig ensamma är skrämmande. Jag har haft mina Bridget Jones-år jag med och jag kan också skratta igenkännande åt hennes misslyckade eller obefintliga relationer, men bortom den glättiga Hollywood-ytan är det inte alltid så kul. Själv är jag en traditionell romantiker och jag tänker hålla hårt i min lilla kärnfamilj. Den betyder allt för mig. Så det finns i alla fall en sak som är positiv med singelträsket och det är att när man väl blir räddad ur det, så uppskattar man sin partner så mycket mer!

Av Maria Lindblad 28 nov 2004 14:13