De ligger och dör på våra gator

Jag kom gående från nJoy på Regeringsgatan på väg till tunnelbanan på Drottninggatan i Stockholm. Det var fortfarande sommarvarmt, soligt och grönt på sina ställen. Vid tunnelbaneuppgången, där det tidigare under 1990-talet brukade stå en läkare och spela syntpiano, stod nu statsminister Göran Persson. Med klassiska livvakter från SÄPO med svarta skinnjackor. Han utstrålar svensk stolthet. En trygg fadersgestalt, stor och lagom arrogant. En politisk mickel i likhet med Palme.

Av alla ord i valpropagandan tog jag fasta på statsministerns empati för uteliggare, som numera kantar gator och tunnelbanor i Stockholm. Jag hade precis läst en pocketbok, "Rebell med frusna fötter", av författaren Johanna Nilsson. Rebellen Stella Björk filosoferar över ekvationen: "Ju fler uteliggare som syns på gatorna desto mindre människokärlek i omlopp på relationsmarknaden" fritt översatt och vice versa. Medan jag läste boken trängde en flink, men varm, gudsförnekande kniv in i magen. Dekretet var fastspikat. Jesus är passé. Vi är ensamma kvar i världen med Mammon. Blottade inför varandra i hänsynslös jakt efter pengar. I rotlös och förvirrad kärlek. Amen.

Väl på Sergels Torg påstår statsministern att socialdemokraterna står på uteliggarnas sida. Hjärta vid hjärta. Han intygar sitt ställningstagande genom personlig identifikation: "Det kunde lika gärna ha varit jag". Jag reflekterar över att det var modigt sagt. Då med tanke på att människor i allmänhet håller sig så långt borta från uteliggare som möjligt.

Idag är det 2004 och mer än två år har gått sedan uttalandet. Vad jag vet har inte ett enda finger lyfts från statens eller stadsdelsförvaltningarnas sida. Ingen hjälp till uteliggare, hemlösa eller utslagna. Ingen kärlek. Ingen förståelse. Bara ord. Tomma löften. Av de tongångar jag hört är vakterna på Connex långt ifrån barmhärtiga. Direktörerna tycker att uteliggarna är ett sanitärproblem. Polis tvingas att skrämma iväg dem. En eventuell riskfaktor för ett nytt Kristiania. En ful finne på Stockholmsansiktet. Att de inte skäms!

Stockholm Stad s bröt också m-löftet om medel till Stockholm Karisma Center. Dit uteliggarna fick komma. Nu huserar de i Klara kyrka och på Stadsmissionen. För kläder, mat och hopp. Här skulle jag kunna sluta. Konstatera att de flesta dör på våra gator - särskilt nu när det är kallt. Stänga av empatin och låta bli att uppröras. Som alla andra. Låta den hänsynslösa jakten efter pengar styra världen. Tillåta Johanna Nilssons och Göran Perssons tysta passeranden vara normen. Eller Ingvar Karlssons konstiga reaktion om uteliggare, vilket jag läste häromveckan i en morgontidning.

Problemet är att jag vet mer. Jag har samvete. Civilkurage. Jag orkar. Därför slår jag näven i bordet. Jag vet också att om vi bytt ut uteliggarna mot judar hade associationerna flugit till ett getto från andra världskriget. Då hade vi framställts som minst lika likgiltiga. Minst lika lurade som tyskarna. Minst lika oförstående som omkringbefolkningen runt gaskamrarna om vad som pågick. Minst lika oskyldigt nazistiska. Zygmunt Bauman hade rasat. Åtminstone en UD-tjänsteman hade offrat sitt liv för ett högre mål. Kommer det vit rök i luften? Oj!

Nu sker det visserligen små förändringar i det tysta. Rebellens fötter är numera frostiga. Om det stora landet i Väst får prata om Gud i ytterligare fyra år så har istiden brutit fram i de europeiska länderna. Gudsförnekarna måste tiga. Då finns det risk för kallbrand. De politiska partierna kan tvingas klä sig i mormors och farfars gamla vinterrockar och diskutera värderingar och tala mer om Gud. I kylan. Ungefär vad Hans Bergström, docent i statsvetenskap, DN Ledare 041124 befarar. Då inte bara i lobbydiskussioner om homosexualitet och abort. I förbifarten förvånas jag en smula över en huvudledare på DN. I exegetisk anda beter sig skribenten som prästen. Citerar bibeln. I artikeln "i faderns namn" 041114 diskuterar Abrahams offer av sonen Isak. I DN. Jag kan bara konstatera.

Låt mig då ta dig till en andlig upplevelse i sensommarkvällens Wien år 1990, gudsförnekare, ha tålamod. Jag är på väg från Hotel Sacher efter att ha ätit deras beryktade tårta. Med några vänner flanerar jag längs en paradgata med mängder av pittoreska butiker. Vi passerar en upplyst gulddekorerad staty, som vittnar om 1800-talets kulturella makt i Europa. När jag ser en uteliggare, hopfälld som en fickkniv vid ett skyltfönster stirrandes i backen, blåser plötsligt den helige Ande som en susning genom mig. För att låna psykoanalytikern Donald Winnicotts ord, talar vinden till mitt mellanliggande område av upplevelser, som särskiljer den inre och yttre världen från varandra. När jag naivt vänder mig om för att se efter konturerna av vinden, lyser vinden upp allt vad jag tidigare sett i affärerna. I hemlig beundran över det materiella. Så hör jag rösten: "Han är mer värd än allt det du kan se".

Fortfarande är problemet med uteliggare inte löst. Det är inte statministerns fel även om han är den yttersta representanten för demokratin. Även om statsministern hade god tid på sin egen sjukhusvistelse att reflektera över dem som är sämst lottade i samhället. I likhet med rebellen Johanna Nilsson har jag personlig erfarenhet. Då som inneboende med en uteliggare på en trendig gata i innerstaden. I min kompis lägenhet. Uteliggarens odör var outhärdlig. Blandning mellan unket svett, kiss och bajs. All min människokunskap, fina utbildning från Linköpings universitet, vittrade sönder i luften. Krampaktigt letade jag efter fasta värderingar. Så sköljdes jag av skräcken av att hans beteende skulle smitta. Motvilligt var jag med om att försökte resa upp honom bit för bit. Jag bet ihop av ilska. Den sista månaden gick jag som i trance. Plötsligt, en morgon såg jag Henry som guldklädd himmelsk gestalt - för ett ögonblick var han ren. När denna möjliga verklighet öppnades för mig klev jag in i köket där han brukade sova på golvet. Jag sträckte mig över stanken, grät i hans famn och sa: "Så här nära kommer jag aldrig mer komma dig, Henry. Du får förlåta mig all min sociala status, och att jag kommer tveka över vår vänskap i sociala sammanhang. Nu ser jag att Jesus älskar dig."

Vad var det egentligen som hände!? Det måste ha varit tron på Gud som hade letat sig ur mitt hjärta. Tron som representant för barmhärtighet. Samma tro som letat sig ut ur Moder Theresa bland indiska gatubarn i Calcutta.

På något sätt representerar uteliggaren den utslagne, den misshandlade, den fängslade, den förförde, den fattige, den hemlöse och allt det som vi människor allra minst önskar - avsaknaden av ett människovärde. Därför är de också representanter för det civila samhället, men framför allt, representanter för människovärdet. Faller de, så faller vi alla. Amen.

Av Peter Soilander 25 nov 2004 13:13