Vårt ointresse för Europa

En generös invandringspolitik och en betydande u-hjälp, ändrar inte i grunden vår avoga och överlägsna inställning till omvärlden. Många länder har naturligtvis utvecklat en anda av att se sig själva som överlägsna andra. Det kan ibland förklaras av språkliga och kulturella Kina och Japan eller ekonomska och politiska USA faktorer. Ingendera är tillämpligt på Sverige.

Det är inte orimligt, att tänka sig, att ett relativt litet land är öppet för intryck från närområdets både större och mindre länder i allt från kultur till samhälleliga lösningar. För Sveriges del möts impulser från övriga Europa, inte bara med misstänksamhet, utan ofta med förakt och löje. Det är den svenska "modellen" som gäller. Det har stundom medfört att vi ödslat energi på att uppfinna hjulet på nytt. Sverige håller sig numera även med en "Samhällsbyggnadsminister". Smaka på den titeln Ni, okunniga hopar, i övriga Europa. Kom och lär hur man bygger ett samhälle!

Paradoxalt nog anser sig svensken samtidigt och i förhållande till övriga folk - åtminstone är det min erfarenhet - vara kunnig om andra länder och folk och rent allmänt internationellt bevandrad samt försedd med öppet och fördomsfritt sinnelag. Man kan undra varför, då ofta baskunskaperna om andra länder - minst sagt - är ytliga.

Enligt flera rapporter tillhör vi också de mest EU-fientliga inom unionen. Originellt för Sverige är att vänstern och miljörörelsen, till skillnad från sina motsvarigheter i övriga Europa, är så uttalat EU-fientliga. De konservativa lorderna i Brittiska underhuset, kommunisten Ohly och miljöpartisten Peter Eriksson har här funnit varandra.

Svenskarnas avståndstagande, för att inte säga förakt, för den katolska kyrkan, kan för en utomstående ge intryck av att svenskarna är djupt religiösa och fast knutna till sin egen kyrka. Så är naturligtvis inte fallet. Men på basis av fördomar och okunnighet fäller svensken gärna svepande förkastelsedomar över några hundra miljoner troende i vårt närområde. För närvarande bedrivs på kultursidorna i några av landets tidningar en grotesk hetsjakt på katoliker i allmänhet och på den katolska kyrkan i synnerhet. Den har säkert ett folkligt stöd.

Rättsväsendet i övriga Europa möts inte sällan med en blandning av skräck, förakt och löje. Rättegången mot Calle Jonsson är ett bra exempel. När nu Sverige efter mycket om och men, i enlighet med EU:s regelverk, dessvärre måste utlämna denne enligt många svenskar, helt oskyldige, till barbarerna i Grekland, måste det ske med förbehållet att ev straff skall avtjänas i Sverige.

Vårt ointresse för övriga Europa har en lång tradition. Under 45 år lyckades vi helt förtränga grannländerna i Baltikum och dess svåra situation. Istället hävdade vi att Sovjet inte var en ockupationsmakt. Det var enklast så men det visade samtidigt på ett närmast övertydligt sätt vår självupptagenhet.

Medan champagnekorkarna flög i luften i övriga Europa var det inte många i Sverige som firade när Berlinmuren föll den 9 november 1989. Statsminister Carlsson varnade för vad som skulle komma att hända och SVT rubricerade murens fall som en "internatiomell kris". Till skillnad från övriga Europa kunde man i Sverige bara se problem och hotbilder. På femtonårsdagen av murens fall nu i november var det helt stilenligt, och till skillnad från övriga Europa, närmast dödstyst bland svenska politiker och i media.

Möjligen kan vår misstänksamhet och överlägsna ton mot övriga Europa bero på ett mentalt kulturarv till följd av vårt perifera läge i Europa, vår sena urbanisering jämte att vi under en längre tid efter kriget hade det bättre än något land i Europa.

En sorgehögtid hölls i mars månad detta år efter ett av de värsta terrordåden i Europas historia. Stats- och regeringschefer från övriga Europa samlades för att hedra de 190 offren. En saknades. Sveriges statsminister. Han hade viktigare saker för sig. Han träffade bönder i Sörmland. Vid Arafats begravning i Kairo var däremot vår statsminister närvarande. Det till skillnad från övriga EU-länder som sände sina utrikesministrar. Man kan tycka vad man vill om denna prioritering men det visar ändå på en sak. Vårt ointresse och oförmåga att förstå övriga Europa består.

Av Lars Nilsson 17 nov 2004 16:23