Stå på dig mjukiskvinna!

I dessa dagar med feministdrev som kräver mansskatt och karriärskvinnor, kan man undra var och om det finns plats för de av oss kvinnor som väljer att stanna hemma med våra barn och som uppskattar ett lugnt hemmaliv med sin make, som drar in resurser till familjen. Måste alla kvinnor lämna den traditionella hemmabilden och istället ta plats vid finansvärldens skinande skrivbord och med spikraka karriärer inom media och tjänstesektor?

Och detta eviga snack om att mannen ska vara föräldraledig och när han sen är det, så upphöjs han till skyarna och får exemplifiera "den perfekta fadern". Men vi kvinnor då? De av oss som väljer att vara "mamma" på heltid. De som har den viljan och de ekonomiska och sociala förutsättningarna för att kunna vara hemma de första åren med sina barn. De ses inte alls med blida ögon. Nej, tvärtom. Genast kommer den där misstron. Är det inte en självklarhet för många att vilja vara hemma med sina barn och följa dess första år?
Jag har hört flera småbarnsmammor som talat med andra och berättat att självklart vill de helst vara hemmafruar, alltså att få möjligheten att vara hemma med sina barn de första åren, men att de då blivit bemötta med avsky och frågor som:
"Men vad har du för man egentligen? Trycker han ner dig?"
Kan dessa kvinnor kallas för mjukiskvinnor och varför accepteras inte de på samma sätt? Vad ska vi då kalla dessa kvinnor som visar sin avsky för det tankesättet, taggtrådskvinnor? Vad har hänt? När vände det? Är det verkligen så illa? Är det så många av oss kvinnor som levt med män som förtryckt oss? Varför denna misstanke? Vad grundas den på?

Jag fick själv "lämna bort" min dotter när hon bara var ett år och jag kan säga att det var med en klump i magen och ett krossat hjärta jag lämnade henne varje morgon. Hade jag haft möjligheten att välja, så hade jag absolut varit hemma med henne mycket längre.

Ska jag då behöva ta skit och bli tittad snett på, för att jag erkänner det? Jag är helt övertygad om att fler kvinnor skulle vara hemma med sina barn längre om de hade de ekonomiska förutsättningarna. Och då handlar det inte om att de har en mansgris i huset utan det är helt enkelt en kvinna av idag, som lyssnar på sig själv och sitt inre.
Det sitter i generna.

Hörde Linda Skugge sitta i TV4 i söndagsmorse och tala om att det är krig mellan könen. Men nog är det ett inbördeskrig oss kvinnor emellan också, ett krig som är minst lika viktigt om inte viktigare. Om inte vi kvinnor kan acceptera varandra, hur kan vi då ha mage att kritisera männen? Delad föräldraförsäkring, visst, för de som vill och har möjlighet. Men de som INTE vill och kan då, ska de måsta stå ut med denna jävla jakt? Ni kan väl för en gång skull tänka på att vi alla fungerar på olika sätt och har olika förutsättningar.

Finns det ett samhälle där taggtrådskvinnor och mjukiskvinnor kan leva i symbios tillsammans och med sina relationer till män utan att titta snett på varandra?
"När bytte din man blöjor senast?"
En obehaglig konfrontation på dagis eller i lekparken. Varför ska det vara så viktigt? Om en kvinna och en man älskar varandra, är trygga i sin relation och har ett harmoniskt sätt att leva tillsammans, ska de då inte få ha det, utan att taggtrådskvinnorna ska komma med sina menande kommentarer och nedlåtande blickar?

Det finns faktiskt kvinnor som värderar och som verkligen vill ha ett tryggt liv inom hemmets fyra väggar och få följa sina barns utveckling och se de växa upp. Dessa mjukiskvinnor, anser jag, måste få en plats i vårt samhälle, utan att hela tiden få sin levnadsstil frågasatt. Men vilket värde får mjukiskvinnan då? Kommer hon att räknas som en hel eller en misslyckad kvinna, som inte stått upp emot sin man och krävt möjligheten att dra hem sin "del" till hemmet?

Av Åsa Welin 17 nov 2004 16:18