Balansjakten, i tid och otid

Staden bullrade och gapade och sprang och viftade med armarna runt omkring mig. Jag kröp ihop på sätet längst bak i spårvagnen och försökte genom att dra ner mössan litegrann till befria mitt huvud från språvagnens gnissel, barnvagnsmammornas ignorerande av barnvagnsinnehållet, fjortiskillarnas försök att bräcka varandra i kategorin mest-hysteriska-mobil-signal och ljudet av fyra tomma ölflaskor som klirrade mot varandra när de då och då tack vare en sväng eller vid ett stopp nånstans möttes på golvet. Brunnsparkens alkoholiserade lirare ramlade in genom dörren, en av dem fastnade i dörren och gormade och svor på de andra som just skulle till att slå sig ner på det lösa sätet framför mig. Det lösa sätet for i golvet och kalabalik utbröt. Händer och armar och ben och smutsiga plastpåsar och trasiga skor och blåmärksförsedda ansikten överallt.

Mina ögon orkade inte med den saliga röra som just bättrats på, jag drog ner mössan helt och kapslade in mig i min egna lilla värld. Jag rymde till min mysiga bomullsvärld, en mjukt farmorsstickad värld med små hjärtan som for runt på den himmelsblå bakgrunden, där inget ont nånsin skulle drabba någon. Där saker och ting var tysta och lugna och mjuka och varma och tog tid på sig. Farmor sa alltid att allting har sin tid. Hennes tid var dock förbi, och min tid verkade inte ha nån tid alls. Allting kändes bara som en enda stor otid, ingenting passade ihop med något annat och ändå kombinerades alltihop till en enda stor tidsenlig soppa.

Det var bara för mycket, för mycket grejer liksom. För mycket ljud och bilder och människor och saker som hände, för snabbt. För mycket snabbt och för mycket otid. Jag paketerade in mig ännu mer med hjälp av min halsduk och såg nu förmodligen närmast ut som en enorm garnhög längst bak i spårvagnen. Det var skönt, jag fick vara för mig själv när jag hade satt mig längst bak och såg konstig ut. Det var det enda jag kunde bestämma mig för var positivt just nu, att jag i alla fall hade utvecklat en metod för att få vara ifred från alla andras galenskaper. Någon klev på och försökte slå sig ner bredvid mig, jag började sjunga en liten sång och han gjorde genast en mycket underlig rörelse åt sidan, helt onaturligt och jag hoppades att den stackars kraken inte sträckte sig någonstans i sin desperation efter att inte sätta sig bredvid knasbollen han inte riktigt märkt först. Kanske var jag dum. Jag kanske skulle sluta nu, och presentera mig som den trevliga och snälla lilla flicka jag egentligen var. Men då hade jag ju i så fall behövt bryta magin, och varit tvungen att upphäva det osynliga staket jag byggt upp. Då hade jag varit tvungen att delta i hela den hysteriska härligheten. Nä, jag orkade inte. Det var skönt att vara konstig och den mest normala på samma gång. Jag balanserade det hela.

Färden fortsatte, jag hade inte bråttom och det hade inte spårvagnen heller, men alla på spårvagnen hade jättebråttom, de trängdes vi dörrarna flera hållplatser innan de skulle gå av och när de väl kommit av riskerade de livet genom att slänga sig ut i vägen för att de inte hann vänta på den gröna gubben, att komma fram levande verkade vara ett sämre alternativ än att inte komma fram alls, och jag såg hur de sprang steg för steg närmare sina destinationer. Vad skulle de göra där? Ta en annan spårvagn kanske, eller springa ifrån en annan tid eller kanske jobba jättejättefort för att samla på sig tid till en annan dag som de också kunde springa ifrån. Kanske.

De verkade gilla det, eller i alla fall inte ogilla det. Kanske var det bara jag som var missanpassad, kanske borde jag ha förstått för länge sen att jag inte platsade i den stad som jag älskade men som gång på gång ställde mig åt sidan för att ge sig i kast med ett helt annat tempo, kanske var jag snart den enda förslöande faktorn som fanns kvar i stan, shit jag var helt enkelt utrotningshotad.
Som den enda kvarvarande långsamhetsrepresentanten i stan kände jag genast vissa förpliktelser. Jag skulle bli ännu långsammare, för att väga upp allt det ökande snabba runt omkring mig. Jag steg av spårvagnen vid Linnéplatsen för att påbörja mitt uppdrag.

Tanterna bakom flåsade mig i nacken och jag kunde knappt avgöra om det var av frustande lycka över att de för första gången på ett helt sekel lyckats gå ikapp en ungdom, eller om det var av frustration för att det var omöjligt att gå förbi mig på den smala gångbanan och för att jag gick i slowmotiontempo upphöjt till minus åttio. När tanterna kastade sig ut i vägen för att slira till precis när deras ögon var jämsides med mina och de sprutade ut kyla över mig, så var saken avgjord. Den frustande lyckan var ett minne blott, tanterna hade förvandlats till monster så som bara tanter kan, och jag fick hålla i mig i allt mitt skinn för att inte pysa ur det av rädsla. Men jag tänkte fortsätta minsann, mitt experiment var redan halvvägs nerför Linnégatan och inte ens favoritcafét som nu dök upp till höger kunde stoppa mig. Till höger dök även en bil som skulle parkera upp. En lång tjusig dam klev ur, säkert var hon boende på Linnégatan och hon hade nog en plats i ett garage nånstans, men hon föredrog att parkera mitt framför näsan på alla för annars var det ju helt meningslöst att ha ett vrålåk. Damen hade inga parkeringsmynt, hade jag det? Jovisst, jag började leta i mina fickor och hittade snart ett par mynt som matchade hennes fladdrande sedel men det fick hon inte veta så jag letade vidare. Och jag letade, och letade och letade. Sa att jag visst har mynt och vänta lite bara. Damen steppade runt med armaniklackar på kullerstenarna, tänk om de skulle fastna där, vad roligt, tänkte jag och letade lite till. Hon började bli irriterad, ett par minuter hade gått och jag hade tagit av mig jackan plus två lager tröjor för att nå in till bröstfickan på skjortan där jag visste att jag hade lite pengar. Damen började bli irriterad. Hon fick sina pengar och jag fick sedeln som nu var ihopvikt och nedpressad till en liten platt ruta som sa precis allt om hur jobbigt det hade varit att vänta i ett par minuter. Det var nästan ett nöje, det här, och jag traskade på ända bort till mataffären där jag sögs in till charken av mitt omättliga delikatessbehov. En fredageftermiddag var charken förstås full av folk som skulle ha bjudningar med plockmat på små tandpetare på en silverfärgad bricka med kråsig kant, ni vet, wannabee-snofsfolk. Vimlet framför charken gjorde mig lite yr, eller så var det de där klibbig parfymdofterna som retade min hjärna lite, och jag tänkte en stilla tanke om varför plockmatsklientelet alltid luktade just så, innan jag vaknade av plinget som sa nummer 48. Det var min tur alltså. Jag sa att jag skulle ha lite plockmat och ville ha lite av varje. Nä, inte det tack, det är jag allergisk mot. Ja, gärna en sån ja, får man smaka eller? Ja, den var god, men lite för stark, inget mildare? Oh, vilken god. En sån tar jag, och en sån. Eller nej förresten. Okej, jag kan väl medge att jag nu var mer störig än bara långsam, men ändamålet var trots allt att få till en riktigt långsam process, och när det var i hamn lämnade jag affären bakom mig. Ytterligare en obalans i det jäktade och grälla samhället hade jämnats ut.

På kvällen hade vi fest hemma. Jag klädde mig i dämpade färger, tvättade bort dagens måttliga dos smink, satte på lugn musik på låg volym och öppnade dörrarna för kompisarna. Jag höll mig lågmäld, och någon frågade om jag var sjuk. Nej, jag gör bara stan en tjänst, sa jag och log harmoniskt och försökte låta bli att tänka på att det började bli långtråkigt att vara så till ro. Jaha, svarade någon och försvann för att prata med någon annan någon. Jag sänkte musiken lite till, bara en stund till med extra låg volym, tänkte jag, nästan manisk nu. Jag skulle klara detta!
Så såsade jag ut i köket, extra långsamt, och fyllde på is i iskannan. Mycket saktfärdigt. Jag skulle snart festa, jag ville bara jämna ut lite till. Och sen bara lite till, så hade jag snart jämnat ut all brådska och allt oväsen omkring mig. Jag slog mig ner i soffan, någon höjde både glasen och musiken åt mig, och jag protesterade genom att sänka. Men så hände något konstigt. Mitt ben började revoltera mot detta nya lugna tillstånd. Det hoppade och ryckte. Jag ignorerade det, det visste inte vad det försökte prata om, än mindre hade det något som helst inflytande på mig. Jag tog en slurk vin till. Min man slog sig ner och frågade om allt var bra, jag verkade så frånvarande. Visst, visst klockan är ett och allt är lugnt. Jag förklarade att jag var utsänd på uppdrag av yin och jang och allt det där. Han garvade och trodde jag var hur packad som helst, och när han reste sig för att gå började plötsligt mitt andra ben också rycka. Men vafan! De ryckte ut mig på golvet, de tvingade min hand att höja volymen på musiken, de sprang omkring och gjorde så att jag pratade med allt och alla på samma gång, och sen började de skutta och dansa den vildaste dans som nånsin funnits och till slut hängde jag bara på och lät dem göra som de ville. De var helt enkelt uttråkade, och nu skulle de ta igen det. Nu var det dags för dem att jämna ut obalansen.

Dagen därpå åkte jag spårvagn i en hel timma, bara för att testa alla ringsignaler jag kunde hitta i min mobil, för att prata högt och länge med en kompis som åkte med ett par hållplatser, för att se normal ut och le åt en gubbe som satte sig bredvid mig, för att tänka att burkarna som flög omkring under stolarna var storstadscharmigt, för att fånle åt en bäbis vars mamma fånlog tillbaka, för att sedan bli så försenad till fikan med Linda att jag nästan blev överkörd när jag skulle springa dit, och för att konstatera att det inte var stan som behövde balans, utan jag.
Jag gick hem och satte på mig en hatt och en scarf. Aldrig mer tänkte jag gömma mig i farmors mössa.

Av Havanna Bengtsson 17 nov 2004 10:42