Livet på andra sidan rutan

En mycket gammal man kommer hasande fram till öppningen. Han letar upp sin portmonnä ur innerfickan och mumlar - Det här min sista resa. Jag tänker för mig själv - Skogskyrkogården två kuponger, trettio kronor. - Fridhemsplan säger farbrorn och hasar vidare.

Därefter ställer sig en dam vid barnvagnsgrinden och tittar med manande blick. Hon talar med ögonen. Säger att jag omedelbart ska öppna grinden annars kommer jag att få en sur tillsägelse. En familj med barnvagn dyker upp i samma ögonblick. Grinden öppnas och damen som tidigare velat ha barnvagnsgrinden för sig själv skakar på huvudet och pressar sig genom grinden tillsammans med barnvagnen. Tumult utbryter. Samtidigt hinner jag tänka att man kanske skulle kunna göra om symbolen för barnvagnar så att den även innefattar stressade damer.

En stund senare kommer en man med nyvaxat hår, slips och kavaj springande fram till luckan. Han slänger in en hopskrynklad tjugolapp och ryter - Fort, fort, fort… Var ligger fort tänker jag, och frågar honom vart han vill resa. Mannen upprepar ilsket - Fort, fort, fort. Jag stämplar snabbt två kuponger och räcker över biljetten till den irriterade herren som skenar iväg mot perrongen.

Nästa kund är en 15-åring med sina båda föräldrar. Mamman berättar att hennes son just har kräkts på plattformen på grund av musiken från konstverket som finns nere på perrongen station Odenplan. Hon ber mig att stänga av oväsendet ögonblickligen. Antagligen för att inga fler ska behöva få sura uppstötningar i väntan på sitt tåg. Jag undrar om konstnären hade förutsett sådana reaktioner på sin utställning.

När familjen har gått stormar ett ungdomsgäng in på stationen. Jag ser hur de tar sats för att hoppa över spärrarna. De hivar sig upp med armarna och hoppar bock över automaterna. Några av tonåringarna fastnar på vägen och dunkar i ben och armar i hindret och faller med en smäll i golvet.

Detta är en spärrvakts vardag och för att alla ska kunna trivas i tunnelbanan bör vi tänka på några enkla saker: lär er att se skillnaden på hiss- och toalettsymbolerna. Det underlättar för alla som måste åka hiss. De som är osäkra på symbolernas betydelse är välkomna till spärrvakten och fråga.

För att tala med spärrvakten som sitter innanför rutan behöver man inte skrika genom den centimetertjocka pansarglasrutan. Spärrexpeditören riskerar då att få tinnitus. En högtalaranläggning förstärker nämligen ljudet så att man även hör lågmält tal.

Spärrautomaterna är inte farliga. Ingen har mig veterligen tagit skada av att dra sitt periodkort för att passera spärrlinjen. Trots att ingen kö finns vid automaterna tycks folk ändå föredra att trängas för att visa upp sitt kort i spärren. Detta måste bero på att vi spärrvakter är så trevliga.

Av Angelica Heijdenberg 14 nov 2004 11:56