Arv eller miljö? Marcus har svaret.

Marcus Ottoson har skrivit en artikel som är en attack mot en av radikalfeminismens huvudteser: att könen är en social konstruktion. Artikeln är ett utdrag ur en bok som Marcus säger sig ha skrivit och nu försöker få publicerad.

Hade påståendet som han avslutar artikeln med - att ens könsroll är medfödd och att den grundläggs i vecka sex av graviditeten - kunnat bevisas så hade hans artikel varit en smärre sensation. Frågan om vi präglas av vårt arv eller vår miljö har stötts och blötts länge i såväl feministiska som akademiska sammanhang och kombinationer därav. Radikalfeminismen är som nämndes en stark anhängare av teorin att miljön är det som formar oss mest medan andra - inklusive andra feminister - hävdar annorlunda. Kan det då vara så att denna infekterade och sedan lång tid debatterade fråga äntligen har fått sitt svar? Och här på Sourze none the less? Låt oss se vad Marcus har att komma med.

Artikeln är lång för att vara en Sourze-artikel. Marcus skulel kunna dra nytta av att dra ned på längden och skriva kompaktare. Men om man orkar plöja igenom den så hittar man... ingenting. Ingenting substantiellt i alla fall. Inga referenser till någon slags seriös forskning. Inga argument från andra diskussioner eller debatter. Absolut ingenting... förutom egna observationer och ett för Marcus helt eget resonerande. Han försöker återuppfinna hjulet i en fråga som andra redan hårdgranskat i årtionden, ja kanske århundranden.

Men ok, låt oss leka med tanken att hans resonerande är nytt och revolutionerande. Låt oss anta att det andra har gjort på området är helt irrelevant. Håller då hans observationer och resonemang?

Tankekedjan går ut på följande: Marcus påstår feminister menar att könsrollerna formas av det som förväntas av oss som människor. Bögar - så som Marcus har observerat dem - uppfyller inte de traditionella könsrollerna. Eftersom de inte formas av det som förväntas av dem så är radikalfeministernas påstående fel. Dessutom menar Marcus detta får som logisk konsekvens att könsrollen man spelar är medfödd för alla och grundläggs under graviditeten. Detta kan vi också antaga att Marcus använder som delargument i sin bok till varför alla feminister har fel i allt.

Marcus första - och kanske största - fel är att han extrapolerar, det vill säga att han drar slutsatser om hela folkmängden utifrån en liten del av den. Detta är forskningmässigt tokfel, speciellt som den observerade mängden människor inte är slumpvis utvald utan utvalda just för att de har vissa egenskaper. Redan här kan vi slänga hela slutsatsen i papperskorgen därför att tankekedjan har brustit. Även om det han försöker hävda är sant för vissa av de människor han har observerat så är det inget som säger att den genomsnittliga hetero-människan inte kan styras in i en könsroll. Därmed är hans påstående att alla föds med sin könsroll i bästa fall obekräftat. I sämsta fall är hans resonemang helt fel och hans artikel har inget som försvarar hans resonemang mot detta.

Vidare blandar Marcus ihop könsroll och sexuell läggning. Detta är två vitt skilda saker och även om de påverkar varandra så kan de inte sägas vara samma sak. Eftersom artikeln bygger på att bögar inte har den läggning - och därmed könsroll - som de förväntas ha så gör även detta att Marcus resonemangskedja brister.

Det som kanske slutligen knäcker hans artikel är när han berättar hur "tusentals kanske miljontals
homosexuella har gråtit, försökt bli av med sin kvinnlighet, föraktat sin kvinnlighet, kämpat strävat och försökt igen att leva upp till sina föräldrars förväntningar". Detta om något bekräftar ju det radikalfeministerna säger sig kämpa emot. Lustigt nog avslöjar Marcus här att han delar uppfattning med radikalfeministerna, nämligen det att vissa människor tvingas leva en roll som de inte vill.

Vi kan sålunda konstatera redan efter att ha skärskådat några få av aspekterna i hans artikel att Marcus har inte torrt på fötterna. Hans sensationella slutsats är ett hemmabygge, designat, konstruerat och presenterat av Marcus och ingen annan än Marcus. Observationerna är i högsta grad bristfälliga; resonemanget är logiskt svagt och enbart i bästa fall obekräftat och inte i närheten av så solitt som han försöker hävda; viktiga delargument samtycks med de som han säger sig kritisera; det saknas helt referenser till forskning och/eller debatter om ämnet, trots att det finns mängder av det; och allt mynnar ut i en väl tillrättalagd slutsats som skall passa Marcus förutbestämda åsikt, det vill säga den att feminister har totalt fel... i allt.

Så nej, här finns ingen sensation. Vi har ännu inte fått svaret på gåtan om arv och miljö. Det enda vi har fått är något som låter fullständigt logiskt för Marcus Ottosson och hans fans. Vi andra, speciellt de som varit med i debatten lite längre, skakar bara leende på huvudet och konstaterar att vi är inte tillräckligt unga för att tro att vi vet hur världen fungerar.

Av Michael Karnerfors 12 nov 2004 15:37