Aborter på löpande band!

Denna artikel är direkt inspirerad av Kia Karlsens artikel på Sourze, Kropp och själ den 13 juni, "Mitt ofödda barn", och hennes, "Missed abortion", från den 13 maj.
Dessutom aktualiserad av debatten med de spädbarn som hittats döda!

Många är de kvinnor och män som varit delaktiga i sina kvinnors vedermödor i samband med aborter, som känner igen sig i Kia Karlsens texter och känslor runt dessa.

Jag uppmanar dig/er som inte läst dem, att läsa dem! Låta dig/er beröras av dem. Ta in det, ta det till er, fundera vidare, så gör vi något åt det! Det behövs bland annat etiska diskussioner, humanistiska tankegångar, att man medvetandegör, skapar förändring. Visserligen behövs mer pengar till vården, men framförallt en vettig resurshantering dvs människovärdig vård! Det behövs även inlevelseförmåga, ökad status för vårdjobben

En stor kram till Kia och alla andra som varit i samma situation. Orden räcker inte till i sådana lägen. Kias artikel borde våra beslutsfattare läsa, så att ingen behövde råka ut för sånt här, plus att de inom vården borde ha empati, så att man kan få ett mänskligt bemötande. Bra att den käre var med dig Kia. Tyvärr är det ju inte alltid så, att kvinnan har någon vid sin sida.

Synd att man ska behöva kämpa med näbbar och klor,i jobbiga stunder. Att man ska behöva vara arg, förtvivlad och känna sig maktlös i situationen pga att man blir dåligt bemött!

Det är fullt tillräckligt jobbigt ändå,utan att man ska behöva vara arg och ledsen för att vårdpersonalen inte gör det de ska, kan och borde förstå!

Det kan vara likadant vid förlossningar också, men då har man ju oftast ett positivt utslag i slutändan; ett nyfött barn. Man har något, ett mål, att kämpa för. Då är det ju lättare.

En tanke till alla er som mist sina barn under graviditeten eller i dess slutskede eller rentav föder ett dött barn, eller att barnet dör. Det finns som sagt inga ord som hjälper, men mina tankar finns hos er.

Vi måste kämpa,få rätten till att alltid få bra bemötanden
för saker som egentligen är självklara. Kvinnor måste behandlas bättre i sådana här situationer. Det gäller ju också rent allmänt i vården och för alla kategorier vårdtagare. Vi måste alla bli bättre på att finnas till för våra medmänniskor i svåra lägen. Starkt att du orkade skriva Kia! Tyvärr är du en av många som råkar ut för vårdens dilemma, att det alltid finns olämpliga personer på viktiga poster. Att man blir behandlad som ett brutet ben eller en trasig tand.

Det finns alltid någon med dålig inlevelseförmåga, empatibrist eller kanske rent av bara har en dålig dag eller kanske reagerar fel i situationer av stress och/eller underbemanning eller vad det nu kan vara. Men det finns ingenting att skylla på egentligen,som jag ser det.

Jag tycker att man ALDRIG ska behöva råka ut för sådant. Vi måste hjälpas åt att ta tag i det. Utbilda oss i empati.
Lära oss teoretiskt och praktiskt. Diskutera och lära oss av både bra och dåliga erfarenheter och exempel. Det borde vara självklart! För den som blir drabbad är inte bara en siffra i ett statistiskt underlag. Hon är en människa av kött och blod. Precis som du, precis som jag. För henne/för mig/för dig, är det inte bara en "missed abortion" för det var ju ett barn.

Sedan sorgen. En sorg är inte sämre eller mindre. En sorg är en sorg för den som sörjer, som behöver sörja färdigt.
Kanske blir den aldrig klar, men sorgen gör mindre ont efter hand som tiden går. Det måste vi också bli bättre på att ta in. Låta människor få vara lika och olika. En del skriker, en del gråter, en del blir bara tysta, en del försvinner i sig själva, en del kanske ser ut precis som vanligt - utanpå. Alla är vi lika. Alla är vi olika. Så låt oss få vara som vi är, men när någon har det svårt låt oss andra finnas till och bara vara och att den som har det svårt kan känna att vi finns.

Av Florence Hofvander 12 nov 2004 09:37