Om en pojke

Pojken sprang nerför bryggan så fort hans 3-åriga lilla kropp förmådde. Han lutade sig ut över kanten.
Plötsligt tappade han balansen och föll.

På väg ner till botten såg pojken en massa bubblor som steg uppåt, uppåt. Det kom en fisk förbi och han kunde se gröna svajande växter. pojken sparkade med benen och tittade uppåt, uppåt. Han fick tag i någonting som hörde till bryggan och blev hängande i en hand.
Han ville skrika men det kom inget ljud.
Tappade taget och föll ner, ner.
Där var fisken igen.
Och det gröna.
Och bubblorna.

Pojken tog sig upp igen och den här gången lyckas han klättra upp på ena sidan av bryggan. När mamman kommer till bryggan finner hon pojken liggandes medvetslös, på magen. Hon tog tag i honom och dunkade honom i ryggen och då, då kräktes han upp halva sjön.
Och han berättade om fisken.
Och det gröna.
Och bubblorna.

Som sju-åring, på fritids, satt pojken ofta på taken. Personalen letade och letade och tillslut såg de honom, högst upp på hustaket. Var han inte där så hade han låst in sig någonstans och personalen tyckte att han var konstig och svår. Föräldrarna trodde att han blivit skrämd av något på fritids och kommunikationen dog där.
Mittemellan stod pojken, eller rättare sagt:
mittemellan satt pojken på taket.

En dag när han var på väg till skolan i 1:a klass, så kände han det som en vägg hade rests upp framför honom - han kunde inte gå in och kastade sig in i ett buskage och gömde sig. Där satt han kvar, även fast fröken var ute och ropade en gång.
Där satt pojken kvar, även fast det blev rast och alla de andra barnen kom ut.
Där satt pojken ända tills skoldagen var slut.

Pojken satt i buskarna kortare stunder, när han ville vara ifred. Eller så klättrade han upp på taket igen, för där var det bra, där fick han vara ensam, det var ju ingen annan som kom upp dit.
I andra klass tyckte pojken att det var väldigt svårt att hänga med i skolan, så han sprang mest omkring eller låg på golvet under en bänk.

Många gånger höll han för öronen och skrek högt. Personalen försökte och försökte och de lade skuld på familjen, de hade väl ingen ordentlig gränssättning där hemma. Föräldrarna i sin tur sökte fel på verksamheten och skyllde på personalen, för så här var ju inte pojken när han var hemma, då var han som alla andra barn!

Visst kunde han få utbrott ibland om han inte fick saker och ting på det sätt han själv ville.
Och visst klättrade han, ganska mycket faktiskt.
På taken och i träden. Men det måste ju vara skolan det är fel på, som inte kan möta pojken på den nivå han är.
Och sedan är det ju rörigt på fritids också, alla barn bara springer omkring och gör vad de vill själva, det finns ingen strukturerad verksamhet!
Och kompisar har han, flera stycken.

När han var elva år fick han ont i öronen.
Ett högt ljud skakade om hans hjärna så att han måste lämna klassrummet. Det blev så att han lämnade klassrummet flera gånger varje dag.

Han började slå och sparka de andra barnen.
Det blev föräldrarmöten som urartade.
"Mina barn, andras ungar."
Skolan anställde en assistent "för pojkens skull".

Pojken fantiserade om att resa i tiden.
Om att dö.
Han klättrade ut på fönsterbläcken högst upp i skolan.
Kände efter lite.

Pojken orkade inte vara inne i klassrummet och skolans frustration växte.
Assistenten krävde nya möten med skolpsykolgen.
Ville ha en ändring - nu.

Föärldrarna ville inte lyssna. De förstod inte assistentens krav, att pojken behövde en annan skolform.
En ny start.
En paus.
Ett andningshål.

En dag märker assistenten att pojken är annorlunda.
Loj och avtrubbad med glansiga ögon.
Det tog sju veckor innan assistenten fick veta att pojken åt Ritalina för att "kapa topparna".
Psykologen ansåg sig ha agerat under tystnadsplikt och föräldrarna hänvisade till psykologen.

Till nästa skollov skulle pojken sluta med sina piller.
Assistenten ifrågasatte detta av-och-på medicinerande och fick till svar att "pojken är så stor att han bestämmer själv."

Efter lovet blev det värre än någonsin.
Han slog ner en lärare i klassrummet så illa att denne blev inlagd på sjukhus.
Pojken blev polisanmäld och avstängd "tills vidare".

Skolan andades ut.
"Att det skulle behöva gå så här långt innan föräldrarna fattade, tänk om föräldrarna bara hade lyssnat på skolan."

Han stod med den lilla påsen i sina händer.
Mosade omkring innehållet.
Satte påsen till munnen och andades in, djupt.
Igen.
Igen.
Igen.

Pojken släppte påsen på marken och fokuserade på räcket en bit bort. Även fast han höll i sig med båda händerna kändes det som att han flög.
Han var klar här.
Bilarna nedanför honom var så fina i sina röda och gula färger. De flygande röda ljusen.

Det blev ingen ny start för pojken.
Inget andningshål.

Bara paus.

Av Sandra Gustafsson 10 nov 2004 11:44