En och en halv meter över marken

Utanför fönstret glor månen på mig. Jag ligger i en säng en och en halv meter över marken och det är tyst i rummet, tyst förutom pojkens snabba andhämtning. Månen glor undrande på mig och jag glor tillbaka. För en kort stund har jag slutat slåss. Jag är bedövad och sängen, världen, illusionerna snurrar och gungar. Jag vaknade nyss och jag har slagits sedan dess, min kropp är utmattad och min hjärna har bett att få slippa en stund. Jag släpper inte fönstret med blicken.

Plötsligt är jag inte i sängen längre, min kropp ligger kvar men jag flög ut genom fönstret, ut till månen. Jag behöver inte den kroppen, jag vill inte ha den, den är äcklig och förbrukad. Genom fönstret ser jag den, ser mig själv, mitt tomma ansiktsuttryck och tårarna som glittrar i ögonfransarna. I vanliga fall är jag närsynt men här ute hos månen ser jag allt, jag ser mer än vad jag vill se. Jag ser mig själv och jag ser pojken, i en säng en och en halv meter över marken. Jag ser mina händer som vill ut ur hans, jag ser mina knän som bara vill skada, helst döda, och jag ser hur de måste ge upp. Och jag undrar, vad fan gör jag där? Vem är pojken, och viktigare, vem tror han att han är?

Jag ser drömmarna som lämnar mina ögon därinne i rummet, de kommer ut genom fönstret de också och de försvinner, jag vet att jag aldrig kommer att hitta dem igen.

Jag tänker på flickan som växte upp i det trygga varma huset och jag vill inte tro på att det är samma flicka som ligger därinne med tårar i ögonfransarna. När jag återvänder till min kropp igen, vet jag att flickan därinne inte är samma som flickan i det trygga varma huset. För hon har dött inatt i en loftsäng, en och en halv meter över marken.

Av Vinita Andersson 10 nov 2004 11:46