Framtidens historieböcker

Efter att tillsammans med min far och dennes faster avnjutit en bra middag i fredags kväll så stod vi inför det sedvanliga dilemmat vad skall vi gör nu. Föga oväntat föll valet på tv-tittande och till min stora glädje var det en film om Cubakrisen med Kevin Costner. Filmen var inget vidare men dess uselhet rörde mig inte i ryggen eftersom den tillfredställde min vurm för Cubakrisen. En vurm som är något pervers, skulle därför föredra om läsare av denna text inte sprider det vidare till vänner och släkt. Till min stora överraskning uppvisade min far en vilja att se programmet Diggiloo som då skulle vara vår uppvärmning inför frossandet i spekulationsteorier om hur nära världen var ett tredje världskrig 1962. Överväldigade av det faktum att Kevin Costner gjort ännu en film fylld med spekulationer och JFK-orgier, så kände jag mig redo på att bjuda min far på en timme med Lasse Holm.

Med Lasse Holm, Christer Lindarw och Nicklas Hjulström även känd som Cue framför sig i ett vardagsrum på Odenplan uppstår det lätt en känsla av du befinner dig mitt i den kommersialiserade queerkulturen. Det vill säga det som går hem i stugorna. Under programmets första tio minuter satt jag stel av skräck i skinnfåtöljen och väntade på att Jonas Gardell skulle komma studsande utklädd till damp-tiger från Nalle Puh. Som väl var skedde aldrig detta. I stället passerade svenska samhällsikoner som Lasse Berghagen, Carola, Siw Malmqvist och Abba revy med hjälp av diverse bilder från SVT:s arkiv. Med sitt hemska dammsugarförsäljar-leende passiviserade Lasse Holm min hjärna långsamt och mitt hat gentemot Nicklas Hjulströms landsplåga Burnin från 1998 förpassades i glömska. Den tillgjorda Göteborgsglädjen kablades in i min fars fasters smakfulla vardagsrum och jag drogs nästan med i det. Som tur var hade jag redan börjat förbereda mig på Costnerfilmen vilket innebar att mitt historiska medvetande kopplats på. Ett medvetande som fick mig att inse att jag bevittnade kommande historiska personer och då menar jag inte de personer som figurerade i de gamla svartvita klippen utan de fysiska gestalterna i studion.

För det är Lasse Holm och inte Andreas Tilliander som framtidens människor kommer att läsa om i historieböckerna. Det är Clabbe af Geijerstams spelningar på finlandsfärjor det kommer att refereras till och inte Smet. Den folkliga kulturen som gett avtryck i form av tillförlitlig statistik, såsom tittar- och försäljningssiffror det är den som det kommer att gå att läsa om. Det förväntade och trista blir historia, framtidens historieböcker kommer att bli ett enda långt Arne Hegerfors-skämt och alla vet att de inte är roliga på något vis. Min obetydlighet har fram tills i fredags oroat mig. Numera känner jag ett lugn och en viss stolthet över denna obetydlighet. För vem vill stå på samma bild som Lasse Holm i grundskolans historiebok år 2098 och le ett stort, fånigt försäljareleende?




P.S Ovanstående gäller naturligtvis när du inte gräver djupare i historien än vad den svenska grund- och gymnasieskolan kräver.

Av Martin Cöster 07 nov 2004 22:45