Barn gillar konduktörer

Jag jobbar som spårvagnskonduktör, och har lärt mig en del om livet genom det. För de flesta är jag sannerligen ingen märkvärdig figur men i barnets ögon är jag faktiskt någon.
De flesta barn älskar nämligen att visa upp sina föräldrars remsa eller månadskort för konduktören.
Jag har funderat över varför det är så, och kommit fram till följande förklaring.
Barn tycker om fair play. De känner att de är här för att lära sig hur det ska gå till i världen. Och de tar sin uppgift på allvar. För dem är det en viktig sak varje gång, att bli uppmärksammad av konduktören.
Barn vill ha enkla och klara regler som de känner att de kan hantera och uniformsklädd personal representerar just detta för dem. Poliser, konduktörer, tågförare och så vidare - för barnen är dessa yrkesgrupper upprätthållare av Den Goda Ordningen. Det är därför barn blir så upprörda när de märker att andra - vuxna - inte respekterar de regler som de själva just lärt sig och är stolta över att följa.
Så annorlunda det blir när barnen växer upp och hamnar i tonåren. Då framstår dessa en gång i barnets ögon så hedervärda uniformerade män och kvinnor som något helt annat: tråkmånsar, onödiga institutioner, utslag och blemmor på världens allt flammigare hy.
Tonåringens reaktion blir följaktligen att sätta upp fötterna på sätet mittemot, klottra sitt namn var den kommer åt, tjuvåka och i extremfall vandalisera ett tåg. Och vem kan egentligen klandra honom/henne?
Pubertetsungen har ju genomskådat saker och ting:
Han eller hon vet att den uniformsklädda konduktören är en lurad löneslav, en Working Class Hero, de enkla och klara regler han är satt att upprätthålla är inte de som gäller i världen för övrigt.
Tonåringen visar bara sitt kort under protest eller inte alls, för hon eller han vet att världen är en ond plats, full av intriger, där de flesta beslut fattas bakom ryggen på folk, och de flesta människor inte har något inflytande alls.
Den vuxna, städade medborgaren, däremot, går tillbaka till att lugnt visa sitt kort. I ren trötthet och distraktion, i ett kort uppehåll för transport via spårvagn eller tåg, fångad i ett språng mitt i karriären.
Och konduktören, han går sin vanliga runda, tillitsfullt blickande mot barnet som tycker att han väl fyller sin roll.

Av Andreas Björsten 04 nov 2004 11:42