När "hon-är-för-tjock-reflexen" försvann

Jag hade inte trott att detta skulle vara möjligt, inte i verkligheten. Jag kände mig för första gången bedömd över det jag presterade, och inte över hur jag såg ut. Nu låter det kanske som jag överdriver en aning, men ingen annan stans hade jag faktiskt känt mig såhär "otittad på". Var man än gick annars tittar alltid, alltid personerna i ens omgivning på hur man ser ut, eller rättar sagt, hur snygg man är. För tjejer och killar, vuxna och unga, i vårt samhälle är det iakttagning/betygssättning som alltid är tillvägagångssättet. Skolan, en fristad? Platsen för kunskap och lärande för livet? Don’t think so. Skolan är det mest utseendefixerade stället jag kan tänka mig att gå till. Inte ens på discon är det värre. Personerna man träffar på en nattklubb kommer man förmodligen aldrig mer träffa, men de i skolan ser man varje dag. De är ens vänner, ens sociala nät, de man ser varje dag, de som har uppfattningen om vem man är. Det är på något sätt personerna i ens omgivning, som bestämmer vem man är. De har ju sin uppfattning om en, vad man är värd. Alla som ser mig i skolan kan säga något om mig. I skolan är också hetsen att vara snygg och ha samma kläder som alla andra som värst. Jag tror det inte finns några undantag.
Men tillbaks var vi var. Fotbollslaget. Jag hade aldrig tidigare spelat i något idrottslag, så för mig var det verkligen något helt nytt. Jag njöt av att inte ha dåligt samvete för att jag glömt sätta på mascara. Grubblade inte över om mitt hår såg glansigt och vackert ut. Bekymrade mig inte om jag tagit tillräckligt snygga kläder. Jag klämde inte oroligt på mina höfter i rädsla att de stod ut utanför de tajta jeansen. Eftersom alla hade samma uniform, fotbollskläder, fanns det inga jobbiga krav att ha likadana märken och färg på tröjan som alla andra. Ingen tänkte på vad man hade på sig, hur man rörde sig, om man var tillräckligt söt och fnittrig, en riktig tjej. Så här skulle jag alltid vilja ha det, tänkte jag ofta när jag och laget leriga och rufsiga vandrade ut från en lyckad träning. Mm, det var som att ha öppnat ögonen efter en lång sömn. För nu, när ingen annan tittade på mig och tog sig rätten att bedöma mig, slutade jag automatiskt att betygsätta det jag såg. Min tränade "hon-är-för-tjock-reflex" försvann. Hjärnan programmerades om. En ovanlig lärdom, som man aldrig får i skolan.

Men så var det dags för lagets första fest. Alla lag på klubben hade fester, det hade man ju hört talats om. Eftersom vi var det enda damlaget på klubben, hade det pratats om våran fest ett tag innan, förstod jag efteråt. Brudarna skulle ha fest. Ojoj.

Jag äntrade klubbstugan den vackra lördagskvällen, redo för en rolig kväll med tjejerna i laget, som jag tyckte om så mycket. Sjönk ner bekvämt i en av sofforna. Lite för bekvämt. Hallå, nu var man faktiskt inte på en lerig gräsplan längre. Jag satte mig i den obekväma vanliga ställningen, den man alltid hade i skolan, elegant och kvinnlig. Jag såg på vännerna omkring: nu i ett helt annat ljus. Det var inte bara den dämpade festbelysningen, det var något mer. Alla var finklädda och hade uppsatta hår. Sminkade och fräscha. Jag svalde. Det var som om magin brutits. Plötsligt började jag snegla diskret, något man aldrig gjorde på planen, där var det raka blickar som gällde. Jag tittade försiktigt på lagkamraternas kläder, på deras kroppar, hon är för tjock-reflexen kom över mig som en uråldrig instinkt, hämtad från människans begynnelse.
Jag såg på mina vänner, jag bedömde dem, jämförde med mig själv. Vi var tjejer. Då gör man så. Det är koden.
Snart anlände tränaren. Nu märkte jag ett annat märkligt händelseförlopp. I vanliga fall var jargongen tränare-spelare rätt hård och allt annat än gullig, nu började flickorna plötsligt fnittra åt allt han sade. De var plötsligt gulliga och söta, så som det alltid var i skolan, tjejerna imponeras av killarna. Killarna sätter ramarna.
Jag kände mig plötsligt obekväm där jag satt i klubbens knarriga gamla soffa. Såg mig omkring. På väggarna satt hundratals bilder av tidigare lag uppe. Alla med 100 manliga spelare. Vid entrén satt något annat uppe: en vägskylt. En sån med två puckelliknande upphöjningar som varnar för vägbulor. Den som satt upp skylten hade knappast tänkt på asfalt, utan på att det liknade konturen av två kvinnobröst.

Jaha. Så ovanligt, tänkte jag plötsligt. Så överraskande. Vad hade jag väntat mig? Fotbollsplanens stålstängsel skyddade mig mot vårt samhälles alla koder. Koderna för hur tjejer får se ut, bete sig och ta plats. Koderna för hur man ska titta på sina kvinnliga vänner och bli tittad på. För att bli bedömd. För att förbättra sig. Men skyddet räckte naturligtvis inte utanför stängslet. Nej, här är vi tillbaks i de gamla mönstrena, fångar i roller och regler, hur man än vrider på det.

Lite senare på kvällen är det frågesport. En av frågorna har tre alternativ, tre namn, och frågan lyder: Vem av dessa tre kvinnor har haft störst pattar i klubbens historia?

Glädje kan inte vara för evigt, förstår jag nu. Det omöjliga är omöjligt. Jag tror inte man kan bryta alla samhällets koder och oskrivna lagar så snabbt, det går bara inte. Jag trodde jag hade hittat min fristad, men det var ett luftslott. Ett stålstängsel skyddar mot mycket men utanför är vi oskyddade. Alltid.

Av Isabelle Ståhl 30 okt 2004 09:04