Turismen på nära håll

Mitt Gästhus ligger på östra Algarve, i en liten fiskeby som heter Santa Luzia. Man kan tro att turisterna som kommer hit är annorlunda än de som t ex åker till Albufeira där både den gamla och nya delen bjuder på massor av restauranger, barer och discon. I viss utsträckning så har vi annorlunda turister här men för den sakens skull inte gamla mossiga turister. Visst har vi fågelskådare och vinprovare men ni ska bara veta vilka såpoperascener som ibland utspelar sig i min lilla fiskeby.

Vi har valt att acceptera det mesta. Varför ska man inte göra det? Varför ska man skriva i sin broschyr att man inte accepterar barn, homosexuella, husdjur och ha rökförbud etc. Jag tycker att om man reser så ska man vara välkommen överallt oberoende av om man har barn eller hund, är heterosexuell eller homosexuell, gillar fåglar eller Sangria. I ärlighetens namn så gör det livet lite mer spännande för mig också.

Naturligtvis är majoriteten helt "normala" människor som vill ligga runt poolen och läsa och/eller ta en drink, gå ut och äta en härlig middag, åka på utflykter osv. Men som återkommande gäst har vi en medelålders man från Tyskland som är otroligt intelligent och berest och ger mig stort nöje när vi samtalar med varandra. Det enda udda är att när han kommer hem från barerna så har han helt plötsligt blivit Pavarotti. Mer än en granne har frågat mig om han är en "kändis". Hans arior runt midnatt gör att jag ibland tänker: "vad i helsike ska jag göra med honom", men sedan sjunger han Nesson Dorma och jag smälter som smör i solen. Tro mig eller ej, han sjunger som sina stora favoriter Björling och Caruso. Det finns inte många svenskar som kan berätta mer om Jussi Björling än han kan. Strax för julen 2003 bad jag honom sjunga O holy night, då kom han inte på texten till den men han sjöng den för mig och hela byn i april 2004.

En annan stamgäst är en belgisk kvinna med en korsning av pudel/yorkshireterrier och allt ont och galet händer henne. Om inte hennes bil går sönder en gång i veckan så har hon tappat plånboken eller handväskan. Hon har bott i Algarve länge men anledningen till att hon då och då bor hos mig är att hennes hus brann ner till grunden. Då köpte hon en tomt för att bygga ett nytt hus på men förnyade inte byggtillståndet i tid så nu får hon inte bygga längre. Detta är en liten bit av det bedrövliga i landet Portugal att om någon glömmer, så tar alltid någon annan vid och med lite mutor stoppar man ett nytt tillstånd. Nu är hon alltså hemlös och väntar på att få pengar för det nedbrunna huset samt få tillbaka pengar för tomten som är värdelös! Vad jobbar hon då med? Jo, hon skriver såpoperor för belgisk och portugisisk TV - är hon inte bara rätt person. Jag pratar med henne då och då för hon är en mycket ensam person då hon fortfarande väntar på den rätta Kvinnan i sitt liv!

Vi hade ett tyskt par här vintern 2003/2004 som inte var nyktra någon tid på dygnet. Ett par gånger ramlade mannen ner i poolen och min man fick fiska upp honom då hustrun låg och sov i solen. Varje kväll de gick ut sa de; "We are going out to get pissed". Jag sa bara "Have a nice evening". Bara Gud vet hur de hittade hem.

Ett underbart lärarpar från Skottland stannade 2 veckor i ett sort kärleksrus. Sådant är gulligt att se tills man ser vad spriten kan göra med människan. De gick ofta ut på kvällarna men hade alltid påtagliga svårigheter att hitta hem. En kväll ringde en barägare mig från Tavira, som bara ligger ett par km härifrån, så det var inte något svårlöst problem för jag förklarade vart de skulle och han hjälpte till med att meddela adressen till en taxi.

En natt ringde det på dörren runt 4 och då var det två poliser som stod utanför. Skottarna hade då irrat runt ca 3 mil härifrån och blivit omhändertagna av polisen då de trodde sig gått till rätt Gästhus. Detta Gästhus ville inte ha dem så de ringde polisen. Men ett gott slut på denna natt också då poliserna var snälla nog att skjutsa hem dem. Hur de lyckades hitta mitt hus har jag ingen aning om. Vid frukostdags satt de åter och höll varandras händer och förmodligen kom ingen av dem ihåg vad som hände under natten. De har inte sagt att de kommer tillbaka och tur är kanske det för jag behöver min nattsömn.

En upplevelse som jag aldrig glömmer var en dam från Holland som hade bokat med två hundar. Vår chaufför ringde på mobilen och sa att han just svängde in i byn så jag bad min man att gå och möta henne vid grinden. Tre minuter efteråt kom han springande in och skrek "She is NOT staying here". Han var vit i ansiktet där han stod på darrande ben. Jag gick ut och kollade vad som var fel. Till min förtjusning stod jag öga mot öga med en vansinnigt vacker Rottweiler och en liten "något ulligt" på ca 3 kg. Denna Rottweiler och jag blev så goda vänner från första ögonblicket att jag nästan grät när han reste hem. Min man gick knappast ut på en vecka för han såg sig själv som hundmat. Saken är den att han är rädd för den typen av hundar och naturligtvis så kände hunden detta och den första hälsningen han gav min man var ett Grrrrrrr och raggen reste sig.

Damen från Holland är alltid välkommen hit om jag får bestämma förstås. Under några veckor efter det att damen med hundarna rest, kallade min man mig för Mrs Rottweiler!

Nåväl, jag har också känt mig skakis en gång. Fyra killar från England hade bokat en semester på 2 veckor och jag tog emot dem då jag var ensam hemma. De fyra såg alla ut som Mike Tyson med hundratals tatueringar på kroppen, snaggat hår och ett engelskt språk som skulle få min engelsklärarinna i Sverige att helt enkelt dö.

Opppps, jag ville inte vara ensam med dessa grabbar särskilt länge. När min man kom hem hade de druckit runt 40 öl, mitt lager började tryta, sedan frågade de om jag kunde ordna brudar åt dem. Jag sa, "sorry, I can´t", och gick in. Men innan dessa två veckor var över hade vi blivit mycket goda vänner och jag såg dem helt plötsligt som fyra teddybjörnar. De köpte mig en fång rosor innan de reste och de kommer tillbaka i juli 2005.

Ett par som bodde här bestämde sig för att separera när de kom tillbaka till England då kvinnan tyckte att portugiserna var mer spännande.

Två män bestämde sig för att gifta sig efter en semester hos mig.

Åtminstone ett barn blev till här.

Någon hund har inte blivit på smällen, i alla fall inte vad jag vet, men möjligheten kan vara stor.

Det finns gånger då jag inte vet om jag ska skratta eller gråta men jag har aldrig tråkigt. Mina egna nerver får jag hålla koll på själv och till byinnevånarna brukar jag ibland säga "jag förstår inte så bra portugisiska" när jag inte vet vad jag ska svara.

Vågar du komma och bo hos mig i Santa Luzia? Förmodligen inte.
Solen skiner i alla fall 8 månader per år, det ändrar sig aldrig.

Av Christina Skoog Ohara 22 okt 2004 23:59