Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Kärlek i Venedig, kapitel 10

***

På väg till professorns rum sa han att det var stora luckor i Canalettos privatliv. Hans yttre liv, med resorna till Rom och London och beställningarna där, detaljer beträffande hans måleri, anteckningarna på skisser kände man ju till. Men det fanns inga brev som avslöjade något om hans privatliv, man visste inte ens om han någonsin gifte sig. Han hoppades att hon inte tänkt skriva om det.
"Nejdå", försäkrade hon, "jag har förstått att det skulle bli mest spekulationer."
"I alla fall", sa han, "kan jag berätta för dig hur livet var i Canalettos Venedig på 1700-talet. Det vet vi mycket om." De stannade utanför en hög trädörr.
"Lite tidsatmosfär kan jag behöva."
"Hade jag vetat att jag skulle få sådan skönhet på besök, hade jag satt en flaska champagne på kylning, jag pratar bättre då", sa professor Benedetto plötsligt och sköt fram huvudet mot henne och plirade med ögonen bakom glasögonen. "Men jag har ändå förberett mig lite."
Försökte han flirta med henne?
Benedetto tog upp ett fotografi av sin dotter ur innerfickan och visade henne, kysste porträttet - det gjorde henne lugn. Hon såg hans faderliga värme. Han bjöd artigt in henne.
Det var ett rum med högt i tak smyckat med tre porträttmålningar tidigare företrädare? på väggen ovanför ett stort skrivbord i ädelträ. Ett högt tvådelat fönster mot baksidan av Accademia och en lukt av gammalt läder och piprök. Höga bokhyllor, ett modernt dokumentskåp i metall och en liten sittgrupp med svarta skinnmöbler som såg moderna ut fullbordade inredningen. Hon fick syn på en grön Olivetti skrivmaskin av äldre modell på det överbelamrade skrivbordet. Men det fanns en dator där också. Han bad henne sitta ner i en av skinnfåtöljerna och gick fram till dokumentskåpet, tog upp sin stora nyckelknippa ur kavajen igen och hittade slutligen rätt. Skåpet gick upp och hon skymtade olika stållådor, vad som verkade vara antika träskrin och mappar i en viss sytematisk röra. Han kom tillbaka med ett träskrin i mörkt högpolerat trä och satte sig i soffan vid sidan om hennes fåtölj, la försiktigt skrinet på bordet och tittade upp:
"Här", sa han och klappade på skrinet" här jag några brev av högt kulturhistoriskt värde som kanske intresserar dig. En venetiansk greve, Conte Angelo Pisano, skrev 1783 till en vän i den romerska aristokratin, Marcantonio Pesaro, om en fest som hölls här på hösten 1783. Canaletto var visserligen död då, han dog ju 1768, men jag har tagit fram det för att jag visste att er kung Gustav III, var med på festen. Den hölls faktiskt för hans ära. Han gjorde sin berömda italienska resa det året. Det står här", sa professorn efter att ha öppnat skrinet och tagit fram det översta brevet, "det står här - jag översätter från italienskan - att när Gustav III skulle gå och tackade greve Pisano för festen, sa kungen på sirlig franska att ’jag är fylld av en sådan beundran för Ert ’festarrangement’ att jag fullkomligt uppriktigt menar mig vara ur stånd att åstadkomma något liknande.’ Visst låter det som det högsta beröm en kung kan ge?"
Rebecka höll med. "Och vilket underbart brevpapper förresten", sa hon.
Han lät henne känna på det. "Handgjort vattenstämplat linnepapper, bleknar nästan aldrig." Papperet var tätt och grovt, grevens handstil sirlig och distinkt. Det var lättläst - om man kunde italienska - såg hon. Det var daterat överst i brevhuvudet med 25 novembre 1783, Venetia och sist hade greven undertecknat Io Conte Angelo Pisano, Venetiano. Alltså: Jag Greve Angelo Pisano, Venetianare.
"De undertecknade alltid med Io", förklarade professorn. "I alla fall i bättre familjer. Canaletto, som ju också var från en förnäm gammal venetiansk släkt, undertecknade sina brev och skisser av tavlor till sina beställare med Io Antonio Canal, Venetiano."
"Jo, jag såg det på skisserna i glasmontrarna." Hon kände sig bokstavligen förflyttad till en annan värld. Här satt hon och läste ett brev som hade skrivits av en italiensk greve på 1700-talet och som beskrev en fest som hade hållits en vecka tidigare för Gustav III… Det svindlade för ögonen, professorns rum och hans gömmor blev till en tidsmaskin som förflyttade en i tiden. Benedetto vek ihop brevet och la tillbaka det i skrinet. Så tog han fram en pipa ur innerfickan på kavajen och en paket piptobak. Tobaken var grov och mörk och luktade hav och tång. Han hade en litet stålverktyg som han stoppade med. "Jag hoppas du inte misstycker", sa han, mindre för att fråga än för att förvarna henne, tyckte hon.
"Nejdå", sa hon. "Jag tycker bättre om piprök än cigaretter. Om jag måste välja."
Professorn log vänligt när hon beskrev hur hon tänkte sig lägga upp uppsatsen. Fokusera på Canaletto sena fantasibilder, och visa hur han förändrat och idealiserat vissa stadsutsikter.
"Ett hedervärt arbete", sa han. "Det har det inte skrivits så mycket om i den engelskspråkiga forskningen i alla fall."
"Du har kanske något tips i sammanhanget?"
"Du skulle kunna göra en koppling till den allmänna stämningen av teater och fantasi och nöjeslystnad som rådde här i Venedig på 1700-talet, det var en unik tidsepok på flera sätt." Han sög stillsamt på sin pipa medan röken slingrade uppåt. Hon följde röken med blicken.
"Det finns beröringspunkter med Canalettos ’cappricios’ som du skulle kunna hävda", fortsatte han. "Fast det klart, det får inte bli kulturhistoria av det, du måste hålla dig till hans bilder och analysen av dem och bara fylla ut med tidsandan i resonemangen."
"Det tror jag jag kan använda", sa hon uppriktigt.
"Vi kan träffas några fler gånger så ska jag berätta mer."
"Visst, gärna det."
Professorn tog träskrinet, gick och lade tillbaka det i dokumentskåpet. Så tog han en bok ur en av bokhyllorna. "Den här kan du få låna om du inte har den redan", sa han, "det är en kollega till mig som har skrivit den, Antonio Salvadori. ’Architects Guide to Venice.’Den är bra. Det som skrivits om Canaletto har du ju redan. Och så ska jag se till att du får använda vårt forskarbibliotek. Det är inte så stort för vi har ont om utrymme men alla viktiga böcker om Venedigs konst och konstnärer finns här. Det ligger några dörrar bort här i korridoren."
Lätt omtumlad och full av tacksamhet lämnade hon Accademia och professor Benedetto. Hon insåg att hon haft tur som fått professor Norström som handledare precis innan han också skulle pensioneras. Annars hade hon nog aldrig kommit kontakt med Benedetto. I alla fall inte blivit så väl mottagen. Hon hade fått ett kort som gav henne fritt inträde på Accademia och tillgång till biblioteket.

Hon stod i duschen när telefonen ringde. Hon snodde ett badlakan kring kroppen och gick ut och tog luren vid sängbordet. "Nämen hej Karin! Hur är läget?"
"Bra", sa Karin. Rebecka brukade inte tänka på hur kontrollerad, nästan spänd Karin oftast lät, men det var som om hennes medvetenhet ökat sedan hon kommit till Venedig.
"Så du har inte blivit sjuk eller så så du inte kan komma?" Det droppade vatten på den lilla mattan hon stod på.
"Nej, men det är ju några dagar kvar innan jag åker."
Hon visste aldrig med Karin. Det kunde alltid dyka upp något i sista stund.
"Hur är det i Stockholm? Har det hänt något?"
"Inte mycket. Du vet hur det är."
"Och den där datakillen som du träffar, Andreas. Går det bra mellan er?"
"Vi träffas fortfarande, ja. Det går långsamt framåt skulle man kunna säga. Han är försiktig av sig. Och så har han många andra intressen."
"Jaså?"
"Ja, han dyker på vrak och sånt. Nu ska han tydligen ut flera helger i rad och dyka på ett vrak utanför Öland", sa Karin. "Kan du tänka dig det? I mars?"
"Dom har väl såna där heldräkter då?"
"Jo, det klart."
"Det kanske inte är så kul för dig, om du inte ska följa med alltså?"
"Nej jag tror inte det. Jag skulle bara sitta och vänta på följebåten medan han och dom andra dyker på vraket. Nej, jag stannar hellre hemma och gör nåt roligare."
"Ja." Hon försökte lyssna in Karins tonfall för att få reda på lite mer hur det var mellan henne och den här Andreas, men det var svårt. Karin var förtegen när det gällde sitt kärleksliv, hade alltid varit det, vågade inte ta ut något i förskott. Rebecka visste hur gärna hon ville ha barn. Karin tyckte själv att hon hade allt, och det tyckte Rebecka också. Karin var snygg, smalare är Rebecka och med de rätta kurvorna, var snäll och intelligent, men vid trettiofyra års ålder hade hon ännu inget stadigt förhållande. Kanske var det så, tänkte hon ibland, att Karin var så inställd på att få barn och att karlarna märkte det.
"Vi får se hur det går", sa Karin försiktigt efter en stunds tystnad. "Nu har vi träffats ungefär tre månader och förra helgen frågade jag lite löst vad han tyckte om barn och då lät han inte alls särskilt glad för barn. Sa att det egentligen finns tillräckligt med barn i världen för att man måste göra fler. Konstig inställning va?"
"Äh, jag vet inte. Han kanske bara sa så nu. För att du tog upp det. Du kanske skrämde upp honom."
"Nej, vet du, jag frågade bara vad han tyckte om barn. Så där lite allmänt."
"Okej."
Redan i Stockholm hade de pratat om att Karin skulle hälsa på när hon var på kurs i Bologna. Karin skulle delta i en konferens om EU-juridik. Hon hade ett år tidigare, strax innan sin juristexamen, fått ett anslag för att undersöka arbetslagstiftningen i EU-länderna och hade numera sitt skrivbord på Juridiska institutionen i Stockholm.
"Kommer du till Venedig före eller efter konferensen?"
"Det är inte så långt mellan Bologna och Venedig, det tar visst bara en och en halv timme med snabbtåg. Så jag kommer nån kväll under veckan och bor sen i Venedig en eller två nätter efter konferensen"
"Okej."
"Du låter så glad", sa Karin. "Går det bra med uppsatsen?"
"Ja", svarade hon. "Jag ska berätta mer när du kommer."

Detta är ett bidrag i Sourze Författarskola