Schymans feminism fungerar inte

Feminism är inte en1 inriktning, en ideologi eller en gemensam rörelse. Det finns många olika sorters feminism. Att inte skilja på feminist och feminist är som att inte skilja på politiker och politiker. Precis som Lars Ohly och Fredrik Reinfeldt båda är politiker, på samma sätt är både Gudrun Schyman och Nina Hartley världskänd porraktris feminister.

Schymans feminism kallas radikalfeminism. Det som kännetecknar denna feminism är att den är väldigt "röd" i sina teorier och sitt budskap. Den kan utan svårighet jämföras med marxismen, vilket därmed också förklarar den förkärlek som v och s har för denna typ av feminism. Budskapen och teorierna talar om tydliga och polariserade grupper som kämpar mot varandra. Radikalfeminsmen har en synnerligen röd genomgående tråd.

Radikalfeminismen introducerades under den så kallade Andra Vågens Feminism, vilken växte sig stark under 60-talet. Det var denna form av feminism som införde begreppet "Patriarkatet" i den feministiska diskussionen och det var den som framförde synsättet att kvinnor som grupp systematiskt förtrycks av män som grupp. 68-vänsterns framsteg gjorde att radikalfeminismen snabbt fick en stark röst.

Precis som marxismen introducerades radikalfeminismen i en tid då det verkligen fanns stora skillnader mellan grupperna. Redan genom att titta på förändringarna från 60-talet och framåt vad gäller kvinnors legala status ser vi att radikalfeminismen var rätt för sin tid. Då, när den kom, fanns inte tid eller utrymme för detaljstudier. Orättvisorna var stora, påtagliga och krävde omedelbara åtgärder. Radikalfeminismen har gjort nytta.

Men...

Samhället utvecklas ständigt. Den värld vi lever i är inte en oföränderlig koloss som aldrig rör på sig. Tvärt om är den i högsta grad levande och dynamisk. Under de ca 40 år som vi har haft radikalfeminism har samhället genomgått stora förändringar.

Vi består av 9 miljoner individer i det här landet. Att på individnivå analysera ett samhälle är fullständigt omöjligt. Därför skapar vi modeller som beskriver samhället på ett mer lättfattligt sätt. Genom att göra vissa förenklingar och generaliseringar skapar vi en modell som skall motsvara verkligheten.

Radikalfeminismens förklaringsmodell heter "Patriarkatet". Det är denna modell som ligger till grund för hela radikalfeminismen. Utifrån modellen "Patriarkatet" lägger man fram teorin om mäns överordning och det är den som talar om det systematiska förtrycket av kvinnor.

Radikalfeminismens problem - och därmed också radikalfeministen Gudrun Schymans problem - är att "Patriarkatet" inte är en bra modell. Den kan inte sägas representera verkligheten på tillräckligt sanningsenligt sätt. Det stora felet är att 9 miljoner individer reduceras till 2. Inte 2 miljoner utan enbart 2 individer: Mannen och Kvinnan. Alla våra individuella egenskaper - vår ålder, utbildning, sexualitet, maktstatus, kultur, personliga ekonomi, sociala status, omgivning, visade respekt, vårt yrke, engagemang, rättstänkande, våra åsikter, känslor, handlingar, hämningar, värderingar - precis allt! som gör oss till de vi är kastas bort och försvinner i ett genomsnitt. Det enda som blir kvar och det enda som radikalfeminismen bryr sig om när den ser till individen är vilket kön, vilket genus, den tillhör.

Det säger sig självt att en sådan förklaringsmodell inte kan vara representativ för 2000-talets samhälle. Det är också tämligen självklart att en så grovt förenklad och lågupplöst förklaringsmodell inte kan användas för att skapa teorier och åtgärdsprogram som tar oss fram till slutgiltig rättvisa. Den fungerar bra när orättvisorna är av formen "Mannen får rösta, det får inte Kvinnan". Men så ser inte vårt moderna samhälle ut.

Radikalfeminismen har spelat sin roll och gjort det bra. Men nu är dess tid förbi. Problemet är att nu är radikalfeminismen och dess anhängare rotade på maktposition. Och vad lärde oss dessa feminister om inte just det att den som är vid makten kommer att kämpa för att behålla den.

Som jag nämnde i en tidigare artikel kämpar Gudrun Schyman om makten. För att hon skall hålla sig och sin feminism kvar inom makteliten måste hon försvara radikalfeminismens förklaringsmodell "Patriarkatet". Denna modell kräver att Kvinnan är ett offer och Mannen är en förtryckare. Det ligger i Schymans maktintresse att "Patriarkatet" inte rubbas eller ifrågasätts som modell, annars faller hela det radikalfeminiska budskapet och alla de teorier som bygger på detta synsätt.

Men dagens kvinnor spelar inte offer. Det är de för starka för att göra. Och dagens män är inte systematiska förtryckare. Det har de för mycket ansvarskänsla för att vara. "Patriarkatet" upphör därmed att fungera som förklaringsmodell. Och därför, just precis därför, fungerar heller inte Gudrun Schymans feminism. Vi har helt enkelt blivit för jämställda för den. Vår känsla för rättvisa är för stor för att modellen skall vara försvarbar.

Tredje Vågens Feminism är här. Postmoderna, liberala och sexradikala feminister erbjuder alternativ till radikalfeminismen. Nya modeller måste byggas och nya teorier formuleras. Nya åtgärder för hur vi skall jobba oss vidare mot vårt mål måste tas fram. Det gamla måste bort och ersättas av något som är anpassat till det moderna samhället. För att använda IT-ålderns uttryck måste feminismen bootas om. I detta samhälle har vi ingen plats för en feminism som inte kan se längre än till en människas könstillhörighet.

---

Läsning om feminism och dess olika former: Länk: en.wikipedia.org

Av Michael Karnerfors 19 okt 2004 16:23