I hjärta och själ

Om jag bara tagit en annan väg.

Förtvivlade tankar runt, runt i huvudet. Svidande, brännande tårar letade sig nerför kinderna. Händerna darrade fortfarande. Hon kände att hon frös där i gräset, allt var vått, kallt. Hon kunde inte röra sig, vågade inte andas. Tomma svarta ögon, riktade mot himlen, mot tusen stjärnor. Tusen ljusprickar på ett mörkt hav. Det kändes tryggt. Att veta att de alltid fanns där, även om de inte alltid syntes. Det stillade rädslan, skammen, smärtan. Den otroliga smärtan i underlivet, men framförallt i hjärtat, i själen. Kränkt, förnedrad och oerhört sårad. Inget skulle någonsin bli sig likt igen.

Hon ville inte minnas den kvällen. Inte minnas någonting inuti den stålgrå byggnaden, framför den till synes ointresserade och mycket upptagna kvinnan. Entoniga frågor, korta svar, allt var rutin. Hon huttrade på den hårda stolen, önskade sig bort. Men kvinnan höll hennes kvar, höll henne medveten och vad som hänt och vad som komma skulle.
- Såå.. Hur många var dom?
Kvinnan riktade sina isblå ögon ner mot blocket. Pennan rörde sig i snabb takt, allt eftersom svaren uppdagades. Uppgifter antecknades, uppgifter kvinnan påstod sig behöva inför utredningen, men som aldrig skulle bli mer än tomma ord på ett vitt papper. Detta visste de bägge två. Ingen skulle hittas, ingen åtalas.

Kalla det en känsla.

Ingen var med henne, bredvid henne när hon behövde det som mest. Hennes hjärna somnade, hennes sinnen mattades av. Det var som att hon inte existerade. Alla skärsår, långa och djupa. Alla blåmärken. Hon skadade sig själv på utsidan, enbart för att en kort stund glömma bort smärtan inuti. Kompisarna, lärarna. Familjen och grannara. Alla visste dem, försökt hjälpa. Baddade såren, sprang med sömnpiller och tabletter. Ingen såg till hennes insida, kanske av rädsla för vad som fanns där. Sår som aldrig kunde läka.

Hon mindes alltid den kvällen. När dessa så kallade män stal hennes oskuld. Hon kände det våta gräset. Såg blodet. Allt om igen varje natt. Hennes livs värsta upplevelse - en ständigt återkommande mardröm. Det var kanske det hon tänkte på den där vackra junidagen. Eller så var det allas undvikande blickar. Alla skrikande löpsedlar.

Den oerhörda smärtan. Hon kände den, levde i den. Visste att den aldrig skulle försvinna.

Det där steget upp på räcket. Det långa avståndet ner till vattnet. Vinden i det blonda håret. Hon såg upp mot himlen. Stjärnorna syntes inte till denna vackra junidag, men de fanns där.

Hon glömde smärtan för en sekund.

Skammen försvann.

Förnedringen var som borta.

För en kort stund kände hon åter glädje och steget, det lilla steget ut i luften. Hennes hjärta, hennes själ, kunde åter andas. När hon svävade, dansade likt en ängel ner mot det mörka vattnet.

Fri till sist.

Av Cim Efraimsson 19 okt 2004 23:05