Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Kärlek i Venedig, kapitel 9

***

9:e kapitlet
Venedig var insvept i en fuktig dimma när Vaporetto nummer 82, stannade till vid Guidecca på eftermiddagen. Greger och Rick gick i land och började gå längs mot Calle Montorio. Där låg mörkrummet. De pratade engelska med varann fast Rick helst hade velat tala italienska han läste italienska på halvtid på universitetet i Padua men det var lättare att hålla samtalet uppe på engelska. Gregers italienska dög mest till att imponera på dom som kunde mindre än han. De hade ätit en värmande lunch tillsammans och delat en flaska vitt vin, men dimman och den kyliga luften gjorde ändå att de kände sig småfrusna.
"I mörkrummet har vi det i alla fall varmt och gott. Och elektriska element", sa Greger lite bistert. I morse när han vaknade hade det varit råkallt och fuktigt i lägenheten, och även om han hade satt igång kolkaminen meddetsamma hade det tagit tid innan fukten drivits ut. Golvet och väggarna verkade inte ha torkat efter översvämningen.
Han hade kommit över sin besvikelse med Rebecka. Egentligen visste han inte vad han var besviken för heller. Jo, för att han inte fick träffa henne snart. Han brukade få som han ville, var den övertygande typen - själv trodde han att han var en kille med tur. Det var i förrgår som hon hade talat om att hon ’inte ville störas på ett tag’ - med det där näsan-i-vädret- tonfallet som han retade sig på. Men skit i det nu - hon hade inte sagt att hon inte ville träffa honom igen, så det fanns hopp. Han kunde bara inte bli klok på hur han skulle tolka henne. Var lite orolig också för att hon kanske ändå inte ville träffa honom mer, och det skulle vara väldigt tråkigt, tyckte han. För henne också, hade han självsäkert tänkt. Men hon hade varit kylig och liksom avvaktande den sista timmen hemma i hans lägenhet. Det var ett faktum. Vad betydde det? Han hade redan i tankarna gått igenom det hundra gånger, försökt få syn på om han gjorde något fel, om han gjorde eller sa något som avskräckte henne, men kunde inte hitta någonting. Men det kunde förstås vara som hon sa. Hon ville komma igång uppsatsen.
"Tänker du på Rebecka nu igen?"
"Ah, jo, kanske det…"
"Don’t worry", sa Rick och klappade honom på axeln, "hon kommer att ringa dig." Han lät så övertygande att Greger återfick lite av sitt sorglösa jag. Nu tänkte han inte bry sig om Rebecka längre. Hon fick ringa om hon ville. Han tänkte inte ringa. Så korkad var han inte.
Rick, eller Roderick Ferris som han egentligen hette, var en 30-årig amerikan från New York som studerat franska i Paris och nu tänkte avsluta sina språkstudier i Europa med att läsa italienska i Venedig. Eller rättare sagt studera i Padua och bo i Venedig, vilket Rick hade gjort en månad nu. Rick var lång och gänglig, hade ett yvigt rött skägg och hår och ett lustigt underbett som gjorde att han läspade på ett charmigt vis. Rick hade lätt för att skratta ett hjärtligt skratt som smittade av sig, och även när han inte sa någonting hände saker i hans ansikte. Greger hade instinktivt tyckt om honom från början av deras korta men intensiva vänskap och var tacksam för att de träffats. Rick tog tåget in till Padua två dagar i veckan och höll sig i Venedig resten av tiden. Läste italienska och for runt i stan och fotograferade som alla andra i Venedig - han var en bra amatörfotograf - och njöt av gott vin, god mat och gott umgänge. Han hade lätt för att få nya vänner och umgicks en del med några andra amerikaner som han hade presenterat för Greger. Rick var redan inhyrd i mörkrummet när Greger kom dit. En timme varje morgon ägnade han sig dessutom åt avancerade yogaövningar.
Rick var cool helt enkelt, tyckte han. Han kunde sitta i timmar på mornarna i frukostmatsalen på sitt hotell och läsa italienska tidningar bara för att bli bättre på sin italienska, något Greger själv aldrig skulle ha tålamod till. När Rick återvände till USA skulle han avsluta sina studier på Princeton University. Det var något med miljöskydd, han läste. Fotograferandet var en hobby.
De knallade vidare ett hundratal meter längs kajen och vattnet innan de vek av in på Calle Montorio. Canale Della Guidecca, kanske tre gånger så bred som Canale Grande, liknade mer en sjöfartsled än kanal. Här gick större fartyg och pråmar till industrierna i Maestre, på fastlandssidan.
Mörkrummet låg på andra våningen i en gammal industribyggnad. Den röda lampan lyste utanför. Valery, fransyskan som de hyrde tillsammans med, var där. Hon var en liten rundnätt kvinna i fyrtioårsåldern med mörkt pagehår och säregen utstrålning som höll på med en guidebok på franska. Hon både skrev och fotograferade själv. Det var visst tionde gången hon var i Venedig, och därmed slog hon Greger med fem. Alla tre var snart engagerade i framkallningsarbete.

Strax efter elva på förmiddagen kom professorn ut från entrén på Accademia. Han vinkade till sig Rebecka. Det var milt i luften men blåsigt. Kort blont hår, ganska kort och trettifyra år gammal hade hon sagt, så bland de få människor som stod därute vid sidan av kön var det lätt för professorn att få syn på henne. Hon hade klätt sig sakligt formellt i svart kjol, yllestrumpor och sin svarta figursydda kavaj.
"Hello!", sa han glatt och tog henne i handen. "Andrea Benedetto, jag är glad att se dig. Kalla mig Andrea." Professorn var kortvuxen och hade en bredrandig brun manchesterkostym med säckiga byxor och vit skjorta. Ena kavajfickan buktade och hängde ner tungt - nycklarna, tänkte Rebecka. Två nyfikna ögon plirade ut från ett par svartbågade glasögon och han var nästan helt flintskallig ovanför ett runt mörkbrunt ansikte.
"Okej", sa Rebecka. "Rebecka Sonneberg. Kalla mig Rebecka."
"Professor Norström ringde igår och frågade om vi fått kontakt, och så fick vi tillfälle att tala gamla minnen…" Han höll upp en sidodörr till entrén och visade in henne förbi vakterna med en kort nick mot dem och fortsatte prata medan de gick uppför en bred stentrappa: "Du måste ha gjort intryck på professor Norström, när han gör sig sånt besvär för dig, men det förstår jag nu när jag ser dig. Du är vacker, multo belissima!"
Hon rycktes med av professorn. Fast hon visste att han var över sjuttio år verkade han mycket yngre med sitt energiska kroppsspråk, lättflytande ordflöde och välmående utseende. Och även om han var lite framåtböjd i kroppen var det som om han kapslat in all sin samlade livskraft och erfarenhet i den där böjningen. Han har nog suttit böjd över dokument och böcker och goda middagar under många timmar i sitt liv, tänkte hon.
"Först ska jag visa dig samlingsutställningen av Canaletto och kanske något mer. Resten kan du se på egen hand. Jag vet att du sett mycket i böckerna av det som finns här. Men nu ska du få se färgerna och dimensionerna i verkligheten. Sen kan vi gå till mitt rum - jag har fortfarande ett rum här på Accademia - så vi kan prata mer."
"Är det förresten okej om jag tar foton med den här kameran?" frågade hon.
"Visst", sa han. "Inga problem. Hänvisa bara till mig om det är något."
De kom in i en av de mindre salarna och professorn pekade ut ett madonnaporträtt som höll ett naket litet barn i famnen. "Bellini", sa professorn och gjorde en storslagen gest med armen.
Hon tittade närmare och läste: "Giovanni Bellini: Madonna degli alberetti, 1487. "
"Visst är hon en skönhet?"
"Jo", svarade hon. Vad kunde hon annars säga? Hon hade sett målningen förut. Beundrat den i H.W. Jansons ’Konsten’. Bellini var känd för den innerliga skildringen av förhållandet mellan mor och barn, och även om man bortsåg från det religiösa fascinerade denna intima ömhet även nu, drygt femhundra år senare.
"Sann skönhet förstår du", sa professorn, lite långsammare nu, "sann skönhet handlar alltid om intimitet, alltid om närhet till betraktaren, att man drar in betraktaren i verket, att man förmår fånga betraktaren…" Han drog sig tillbaka några steg från målningen och stod likt en fältherre och blickade ut över sin värld med armarna i kors: "Vet du", sa han, "det gäller förresten alla konstarter. Filmen och litteraturen precis som bildkonsten och musiken."
"Ja, varför inte?" sa hon. "Det låter bra."
Professorn log ett stort pillemariskt leende. "Det inte bara låter bra - det ÄR bra tänkt…", sa han i en så självironisk ton att hon inte visste vad hon skulle tro. Han var hemma här, det var tydligt. Vem visste hur många gånger han briljerat med sina tankar och utläggningar om konsten i de här salarna. Hur som helst tyckte hon att han hade en poäng, och det var väl en gammal professors rätt att sammanfatta de stora frågorna om konsten på det sätt han gjorde. Vem skulle, eller kunde, ifrågasätta honom? Inte hon i alla fall. Det kanske hade tagit hela livet för honom att tänka fram dem. Professorn gick före till den sal där Canalettos målningar var samlade. De hade lånats ihop från flera muséer runtom i Europa, berättade han. Rebecka blev plötsligt ödmjuk inför att se så många av den store Venedigskildrarens bästa verk i verkligheten, hon hade bara sett några enstaka tidigare. Det var inga stora målningar, men oerhört detaljrika. Lugna klara stadsvyer med skimrande ljuseffekter och närsynt skildrade vattenytor som gjort honom särskilt populär bland utländska besökare.
"Titta här", sa han och visade på en målning, "de här färgerna och ljuset åker turister till Venedig för att leta efter än idag…" Det var en målning av Rialtobron med Grande Canal och palatsen runt omkring, med en ljus himmel som speglade sig i det svalt gröna vattnet som krusades av gondoler och mindre fartyg, och en uppåtgående sol som lyste på de gulbruna palatsen på kanalens västra sida.
Hon betraktade närgånget målningarna och tog bilder. Hon kände igen dem från sina referensböcker, men de kan inte återge en målnings färger och därför såg de annorlunda ut. Färgstarkare, intensivare, mer levande.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola