Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Kärlek i Venedig, kapitel 8

***

8:e kapitlet
Det blev inte någon mer kyss. Greger uppfattade signalen, men hon visade inte bort honom helt eftersom hon senare gick med på middag. De hade druckit cappucino på ett café efter museibesöket, "för att smälta den fina konstupplevelsen", som Rebecka sa, men det var mer än så. Hon ville känna efter om hon ville träffa Greger igen. Han hade gått över en gräns, en gräns som inte skulle överträdas. Gjort henne förvirrad och besviken. Uppfört sig ganska klumpigt, tyckte hon. När de skildes utanför hotell Flora gick hon ändå med på middag på kvällen. Kanske skulle det bli sista gången de sågs över huvud taget.
På hotellet ringde hon den pensionerade konstprofessorn, signore Benedetto. Han svarade på hemtelefonen och lät vänlig men upptagen. Han hade varit gästföreläsare på Oxford i England i många år och talade obehindrat engelska. "Och hur står det förresten till med min gamle vän professor Norström i Stockholm?" sa han efter att Rebecka berömt hans engelska.
"Jodå. Det är bra. Han ska ju också snart pensioneras. Han hälsar så gott förresten".
"För några år sen kom han ner varje år. Nu blir det mer sällan."
Hon tänkte på vad professor Norström lite kryptiskt sagt om Benedetto. "Han är duktig på att forska, men se upp med vad han har i fickorna. Han brukar gå omkring med gamla nycklar till olika ställen och rum och kistor med saker som han ska visa, och sen när man följer med så vet man aldrig var det slutar…"
Hon fick bestämt ett möte två dagar senare. De skulle träffas utanför entrén till Gallerie Accademia, den konstakademi som grundades på 1750-talet och som nu är museum.
"Där finns som du säkert vet det allra bästa av venetiansk konst", sa han.

Greger kom in i lobbyn. Hade yllehalsduken om halsen och grå kavaj. Han såg lycklig ut.
"Hej!" sa han. "Ursäkta att jag är lite sen. Mamma ringde på hustelefonen precis när jag skulle gå, det är ju så dyrt att prata i mobil med Sverige, så jag blev uppkallad till andra våningen. Sen är hon så nyfiken, förstår du…ska veta allt som har hänt sedan vi pratade sist. "
"Det är okej", sa Rebecka och reste sig. Hon hade klätt upp sig. Figursydd svart kavaj och vit sidenblus, svarta långbyxor som slutade lite ovanför ankeln och svarta låga snörkängor. Hade aldrig särskilt högklackat trots att hon bara var en och sextiofem lång. Tyckte inte att hon passade i det.
"Vad snygg du är."
"Tack. Tro inte att det är för dig bara", kände hon sig tvungen att tillägga.
"Det tror jag inte heller", sa Greger.
"Inte bara i alla fall."
Han tog med henne till en liten restaurang vid en sidokanal till Grande Canale. Där åt de grillade skaldjur och drack vitt vin från Toscana. Greger öppnade ett hemligt skrin i henne. En värld av skapande, känslor och längtan. Berättade om en fotobok om Venedig han skulle göra. Rebecka sa att hon skulle träffa professor Benedetto.
"Låter skitspännande", sa Greger entusiastiskt och plockade upp halsduken som ramlat ner från stolsryggen. Det var mycket folk i restaurangen trots att det var lågsäsong, mest italienare. Hon tänkte på nytt på sin ungdomskärlek David. Greger påminde om honom på flera sätt. Inte bara till utseendet. Trots att Greger emellanåt blev lidelsefull och kunde prata på om sina planer sjönk han snart tillbaka i stolen för att lyssna in omgivningen, och han hade tid att vänta in hennes tankar. Så hade David också varit. Greger hällde upp mer vin i hennes glas. Det var skönt att umgås med en inkännande och samtidigt medveten karl, tänkte hon. Behagligt. Och så skulle hon träffa professor Benedetto! Tankarna for iväg så hon knappt visste var hon var.
"Venedig är också ett sätt att uppfatta och känna saker", sa Greger plötsligt och lyfte vinglaset. "Det är därför man upplever allt så intensivt här. Skål!"
"Vet du vad jag tänker på nu?" sa hon och lyfte sitt glas. "Jo, jag tänker på att det skulle vara roligt att få se hur du bor ikväll." Det slank ur henne utan att hon riktigt tänkt efter. Det var visst inte meningen. Det hade varit lugnare att se hans lägenhet mitt på dagen, i dagsljus. Säkrare. Trots att hon intuitivt kände att hon kunde lita på Greger kunde man aldrig veta med män, man var alltid mer eller mindre utlämnad, mer eller mindre sårbar som kvinna. Hon drack en djup klunk av vinet.
"Vi kan ta kaffet hemma hos mig om du vill."
"Okej."

Den smala gränden till palatsets baksida förstärkte känslan av att hon gick in i en annan värld. Tystnaden, ekandet av deras steg, den sparsamma belysningen, allt tvingade sig på henne som ett levande väsen. Han låste upp en gammal järnbeslagen trädörr som knirkade på sina gångjärn, och på den öppna innergården kunde hon i skenet av en lampa se vattenskador en bit upp på väggen och stentrappan till de övre våningarna. Men det var stort med fina valv överallt och i ena hörnet av gården stod en stor urna med färska blommor.
"Vi ska gå ner här till vänster", sa han. Den stenlagda gården lutade lite nedåt. "Härnere är det enkelt, men du ska se däruppe. Grevinnan Lambertini visade mig ett par rum förut, det är jäkligt fint, 1700-talsstuk blandat med lite moderna saker på ett stilfullt sätt. Hon har flera fina tavlor också. Tyvärr verkar hon ha tröttnat på att hyresgästerna ska visa sina kompisar övervåningarna så det kanske blir svårt för dig att få se dem." Han låste upp dörren till sin lägenhet med en nyckel verkade gjord på 1800-talet.
"Gud så charmigt!" utbrast hon när de kommit in. Greger tände några lampor och visade runt. Lägenheten var inte stor, kanske femtio kvadratmeter, men välplanerad runt en hörna av palatset. En toalett med en primitiv dusch precis innanför dörren, ett litet kök, ett lite större rum, sovrummet - liksom köket mot sidokanalen - med en rund kolkamin på stengolvet med en ett långt rör mot en högt belägen skorstensstock, och vardagsrummet ut mot Canal Grande. Gamla rustika trämöbler gav ett enhetligt intryck åt möblemanget. Det var högt i tak, minst fyra meter. En meter upp var det ren stenvägg, resten av väggen var en gammal träpanel i pompejanskt blekrött. Där hängde enstaka svartvita kopparstick eller tryck i små guldramar, Venedigmotiv med båtar och kajer fulla av människor. Smala kedjor och järnställningar hängde på krokar i bjälktaket i runt hela lägenheten.
"Det ska vara lite glöd kvar från när jag la i innan… Jodå…"
Hon gick ytterligare en liten runda och tittade ut fönstren medan Greger satte på kaffe i en gammal espressobryggare i lättmetall på gasolspisen i köket.
"Dom här kedjorna och ställningarna i taket, är det för att hissa upp möblerna i som du sa att dom gör när det blir översvämning?"
"Ja."
"Nu blir jag avundsjuk", sa hon från vardagsrummet. "Finns det inte fler grevinnor eller grevar som hyr ut lägenheter i sina palats?"
"Ingen aning", sa han från köket. "Men det borde det finnas. Hon hyr ut en lägenhet till två trappor upp också."
Hon kom in i köket. "Och grevinnan då, hur är hon?"
"En förfinad gammal dam som oftast bär chiffongklänningar som ser dammiga ut. Värdig på något sätt. Jag ser henne inte så ofta. Tidigt på mornarna går hon ut med sin lilla mopshund, jag kan höra hennes små steg tillsammans med hunden. Sen blir hon hämtad med gondol vid trappan på framsidan på eftermiddagarna och kommer tillbaka efter några timmar med matkassar som betjänten bär upp."
"Det måste ha funnits en greve också?"
"Jodå, säkert. Men han lever inte längre. Jag har inte velat fråga så mycket heller. En gång sa betjänten till mig att på gamle grevens tid hade de fortfarande storartade fester i huset. Ända från Rom och Neapel kom gamla vänner, men nu är det inte roligt längre." Han hällde upp kaffet i små koppar. "Socker?"
De satte sig i vardagsrummet, i soffan med blankslitna sammetsdynor. Värmen från kolkaminen i rummet intill spred en behaglig värme genom dörren, som även när den var stängd måste vara otät och lämna en bred spalt undertill. Greger reste sig plötsligt och kom tillbaka med en låda med svartvita fotografier i format 20x24 från karnevalen.
"Jag tog ganska många svartvita rullar men dom flesta är i färg. Framkallade dom svartvita först för att se om det kommer fram strukturer eller skuggeffekter i maskerna som inte syns så bra i färg. Och så blir man mer uppmärksam på alla märkliga former i maskerna. Men jag vet inte… Kanske är dom bäst i färg ändå."
"Men dom här är ju jättefina", sa hon. "Det blir mer tidlöst med svartvitt på något sätt. Och så ser man som du säger formerna bra."
Efter ett tag trodde hon att han skulle kyssa henne igen i soffan, men inget hände. Det var hon glad för. Det kändes bra att ha en vän som Greger här i Venedig. Hon trodde att hon kunde utstråla en kyla som fick män att förstå när hon menade allvar. När de skulle skiljas sa hon:
"Det har varit en jättefin dag. Och tack för kaffet. Men nu måste jag komma igång med min uppsats. Du har väl en del jobb med din fotobok?"
De stod i gränden utanför stora porten mot baksidan. Han hade velat följa henne men hon hade sagt nej. Det var inte ens en kilometer till hotell Flora. Och hon visste vägen.
"Jovisst har jag det. Men hur lång tid menar du? Får jag inte ens ringa dig?" Han såg plötsligt trumpen ut.
"Jag vill helst inte det. Och jag vet inte hur lång tid, i alla fall några dar. Och ring inte mig. Jag ringer dig. Jag har ju ditt mobilnummer. Skicka mig inte fler blommor heller, även om jag tyckte om liljekonvaljerna. Det är alldeles för romantiskt."
"Okej", sa han, men luften verkade ha gått ur honom.
När hon hade gått en bit fram i gränden och vände sig om för att vinka hörde och såg hon hur porten i palatset slog igen. Han var borta.

Detta är ett bidrag i Sourze Författarskola