Förnimmelse av mansskatt

Jag tar på mig ytterkläderna och går in i sovrummet till Mia som sover och väcker henne med en bestämd örfil. Jag pussar henne hejdå och åker till jobbet.

---

Våld mot kvinnor tillhörde i början av millenniet de lägsta av brott och var ett utbrett problem i de svenska folkhemmen. En alkoholiserad föredetting och tidigare partiledare hade under flera år gjort sig känd genom att generalisera och peka ut män som roten till allt ont. Hennes gamla parti var vid den här tidpunkten extremt pressat av pinsamma uttalanden, undanflykter och uppdagade lik i garderoben. Något måste göras.

Det går bara att spekulera i hur diskussionerna gick i partitoppen. "Låt henne ta det. Ingen tar henne på allvar ändå, men det kan avleda uppmärksamheten från oss". Kanske eller snarare rimligtvis.

---

När det är dags för lunch värmer jag min mikropizza, snackar skit, skattar och skojar lite med arbetskompisarna. Janne är sliten för han hade brutit armen på sin fru kvällen innan och blivit tvungen att sitta på akuten med henne långt in på natten. Marcus hade råkat stuka handen när han skulle spöa skiten ur sin tjej och hade jätteont. Men det är fredag och löning så stämningen är god ändå. Innan jag återgår till mina arbetsuppgifter kollar jag mejlen och ringer hem till Mia och hotar henne lite. Jag tänker ge henne en ordentlig omgång när jag kommer hem.

---

Den avtacklade före detta partiledaren brukade refereras till som ett skämt i politikerkretsar, men hur otroligt det än kunde tyckas så lyckades hon driva igenom sitt fanatiska förslag om en särskild skatt, enbart för män. En kollektiv bestraffning bara för de som föds med penis, helt logiskt eftersom vissa män systematiskt utövade våld mot kvinnor. Hon hävdade att det var ett sunt och rättvist inslag i kampen för jämställdhet. De som köpte det och gav henne sitt stöd var främst de som fann antidemokratiska lösningar kittlande. Och de var många. För många.

---

Jag parkerar bilen på min uppfart, hänger av mig jackan i hallen och går raka vägen in i köket till Mia som står och lagar middag. Hon tittar upp och innan hon ens hinner blinka riktar jag ett hårt knytnävsslag mot vänster käke. Hon kvider till och håller sig för ansiktet. Hon förtjänar det givetvis inte. Det gör ingen men alla kvinnor får stryk av sina män nu för tiden. Det har liksom bara blivit så.

---

Tanken kanske inte var så djävulsk som det kan verka. Det var säkerligen bara ett desperat försök att väcka känslor och lägga in en högre växel i en urvattnad debatt. Men hon borde ha tänkt efter en extra gång innan hon överskattade mäns intelligens, för "männen som grupp" tolkade givetvis den nya skatten helt fel.

---

Vid köksbordet äter och samtalar vi om dagen och planerar upp helgen. Vi skall titta på ny bil på lördagen och äta middag hos Mias föräldrar på söndagen, men ikväll är det fredag och jag är trött efter en veckas hårt arbete. Jag säger åt henne att ta hand om disken - annars jävlar.

Vi slumrar till i soffan. Mias huvud vilar tryggt i mitt knä.

---

Vad var det tänkt att den nya beskattningsformen skulle ge för signaler till alla män? Om man betalar sin hyra får man bo i sin bostad. Om man löser biljett får man begagna sig av lokaltrafiken. Om man som man måste betala en särskild mansskatt, är jämställdhetsproblemet då löst? Och framförallt, har mannen då rätt att använda det våld han betalar för?

---

Det är dags att gå och lägga sig. Jag går före Mia till övervåningen. När jag kommer upp vänder jag mig plötsligt om och putter henne ner för trappan. Hon slår sig illa flera gånger innan hon landar. Hon gråter av smärta. Jag springer efter och sparkar henne upprepade gånger mot rygg och huvud. Sedan hjälper jag henne upp och säger att det borde räcka för idag. Vi borstar tänderna och går och lägger oss.

---

Majoriteten män kunde tidigare sälla sig till den skara som aldrig använt våld mot en kvinna men nu skulle det betalas, vare sig de ville eller inte.

---

En helt vanlig fredag är över. Jag älskar min fru och hon mig. Vårt förhållande är helt normalt enligt samhällets alla normer. Ändå känner jag mig inte fullkomligt lycklig. Någonting känns fel. Jag somnar och drömmer om hur allt var bara ett par år tidigare, innan den där halvfiguren tog kampen för jämställdhet tillbaks till stenåldern.

---

Ex-partiledaren bet sig i tungan. Nu skulle hon behöva vara med och ta konsekvenserna. Fast det är klart hennes parti hade ju den magiska formeln till hur man tystar ner och glömmer bort. Kanske skulle det gå vägen ändå. Denna gången också.

Av Mike Asson 14 okt 2004 22:50