Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Kärlek i Venedig, kapitel 7

Forts

7:e kapitlet

Rebecka lyfte vasen med liljekonvaljer från skrivbordet. De doftade underbart. Hon tänkte på Greger. Det var gulligt av honom. Och det var ju inte rosor han skickat så det var ganska oskyldigt. Nu skulle hon snart träffa honom igen. Hur oskyldigt det var visste hon inte. Tänkte inte bry sig heller. Det kändes som om det var hennes tid nu. Lite uppvaktning var alltid bra. För… hyn kanske? Inspirationen?
Igår hade hon kommit till ro lite grann. Insett att hon kunde ta det lugnt, att det var gott om tid både för uppsatsen och turistande. Två månader var ändå lång tid. Hon visste att hon kunde vara effektiv. Och så dök buketten med liljekonvaljer upp och störde på eftermiddagen… Ja inte helt och hållet, hon blev glad också, fick rentav lite vårkänslor. Dessutom kunde hon säkert lära en del av Greger. Sättet att se och komponera bilder. Hon kunde ha nytta av det i sitt uppsatsarbete. Hon skulle illustrera uppsatsen med sin kamera också. Och hans lägenhet i palatset ville hon se.
Senare hade hon tagit en promenad på egen hand bortom Piazza San Marco, längs kajerna och den mäktiga lagunen mot San Giorgio Maggiore och bort mot parken där Biennalen för modern konst hålls vartannat år. Ett särpräglat, svagt rosa kvällsskimmer som hon bara hade sett i Venedig hade omgivit henne, fyllt rymden.
Hon hade ätit ännu en god pasta, vegetarisk den här gången, på en enkel trattoria i närheten. På hemvägen ljöd sirener och hon frågade en förbipasserande ung tjej på engelska vad de var för.
"Acqua alta, högt vatten", svarade tjejen och pekade ut över vattnet. Och Rebecka hade med egna ögon konstaterat att det stod högt.
Nu klädde hon sig praktiskt i vita sportskorna, vindjackan och jeans och bättrade på sminket innan hon gick ner för att möta Greger i lobbyn. Och så en hårklämma som tog bort luggen från henne panna. En liten fjäril i grön onyx, en pendang till hennes gröna ögon.
Luigi Romanelli som stod i receptionen log menande mot henne. Det kändes nästan pinsamt, och det var skönt när Greger sa "Hej" och "Hur är läget?" på svenska. Luigi skulle inte tro att hon blivit uppraggad av vem som helst. Greger kunde vara en landsman hon kände sen förut härnere.
Greger såg sportigt elegant ut i mörkgrå yllekavaj utanpå en jeansskjorta och en beige yllehalsduk lite nonchalant virad runt halsen.
"Den var snygg", sa hon och tog i halsduken. Och la till lite spydigt: "Har du lärt dig det där med halsduken av italienarna?"
"Jaså? Du tror inte jag kan klara det själv?" svarade Greger och knyckte självironiskt på nacken på väg ut.
"Jodå. Men man får ju idéer från så många olika håll", sa hon. "Eller hur?"
I gränden utanför räckte han plötsligt henne sin hand och sa på nytt: "Hej. Verkligen kul att se dig." Ville tydligen ta i henne också.
"Detsamma", sa hon och besvarade hans lustigt formella handslag. "Jaha, vad har du tänkt visa mig idag då?"
"Venedigs stadsmuseum, Ca’ Rezzonico. Ett gammalt palats vid Canal Grande. Det kommer du att gilla. Ligger inte långt från där jag bor. Man kan se det från mitt fönster."
En blek sol började lysa ner genom gränden. Hon tittade glatt på honom.
"Det känner jag till", sa hon. "Jag har läst lite om det."
"Det där var snyggt", sa han om hennes hårklämma. "Går fint ihop med dina ögon."
"Det är inte alla som ser det så snabbt", sa hon. "Att de går ihop alltså." Anders hade inte sett det. Men Anders var inte en människa som såg små saker i första hand. En ny bil, en ny jacka eller en ny gräsklippare märkte han. Det skulle vara rejäla saker.
"Jag är ju bildmänniska", sa Greger. "Man får en känsla för detaljer när man jobbar med fotografi." De hade stannat upp i gränden och Greger fick anledning att fingra på klämman. "Vad är det för material? Verkar vara nån slags sten?"
"Onyx.", svarade hon. "Jag köpte den i London för några år sen. "

Rebecka visste att den på sin tid mycket efterfrågade konstnären Tiepolo gjort flera berömda takmålningar i palatset. Hon hade förberett sig grundligt inför sitt projekt. Läst allt hon kommit över om Venedig det senaste året, vid sidan om konsthistorien. Hon kände till arkitekten också, Baldassare Longhena, och att det tagit nästan hundra år innan huset blev helt färdigt eftersom pengarna tog slut för den ena ägaren efter den andra. Hon hade smakat på efternamnet då, tyckt det var så lustigt - Longhena - lekt med det, kallat honom Long’schena - Long’schena, Baldassare Long’bena - Baldassare Long’bena, flera gånger.
De gick uppför en imponerande stentrappa med blyinfattade bågfönster i fina solgenomlysta mönster till paradvåningen i Ca’ Rezzonico. Rebecka tog en bild redan i trappan. De omgavs plötsligt av 1700-talets lyx, rikedomar och förfinade smak i balsalen: ett väldigt illusionsmåleri i ljusa färger där rummets taksprång och balkonger var målade på väggar och tak men tycktes vara verkliga byggnadsdelar i marmor, och jättelika snidade kandelabrar och tidstypiska möbler. Hon tog två bilder till. Greger hade inte ens med sig någon kamera fast han alltid brukade ha med sig åtminstone en mindre. Hade fotograferat här förut, sa han.
"Här har hållits fester som gått till Venedigs historia som de mest påkostade och spektakulära", viskade han ivrigt fast det bara var några få besökare i hela muséet.
Hon hade aldrig sett något så vackert som tronrummet med paradfönster ut mot kanalen, och takmålningar av Giandomenico Tiepolo. Ljusa solbelysta rymder och glada festdeltagare omgavs av de tre gracerna, behagets och glädjens gudinnor, och figurer ur antika mytologin.
Hon drogs med av skönheten och Gregers entusiasm, kände sig nästan förälskad. Men var det i Greger eller Venedig? Rebecka hade svårt att hålla isär sina känslor, allt verkade flyta ihop. Han öppnade en dörr till ett förtrollat liv fyllt av äventyr, drömmar och konst - Venedig förkroppsligade det.
"Titta rakt upp här", sa han, "Tiepolos målningar verkar sväva som verkliga himlar ovanför en. Vilken livsglädje de utstrålar!"
Hon hade nog aldrig träffat en karl, eller kille, som Greger kunde inte göra klart för sig om han var kille eller man, han var lite både/och. En gammal frustrerad kärlek från ungdomen blossade också upp, plötsligt och starkt, och förstärkte hennes känslor. Det var något med glimten i Gregers ögon. Eller så var det bara stämningen. David Englund… det var länge sen hon hade tänkt på honom. Hennes stora ungdomsförälskelse. David Englund var den enda som lämnat henne, annars hade det varit hon som lämnat i de tre fyra andra förhållanden hon haft. Hon hade aldrig fått någon riktig förklaring till varför David lämnade henne heller. David hade inte velat säga något. Eller så hade han inte kunnat. Och Rebecka hade varit för stolt för att fråga vidare.
"Rebecka?"
De var ensamma i tronsalen. Greger stod i paradfönstret och vinkade henne till sig. För att visa utsikten. Trodde hon. Istället kysste han henne mitt på munnen. Överrumplade henne mitt i fönstret i det där obarmhärtigt vita vårljuset med utsikt över Canal Grande. En kort kyss innan hon sköt honom ifrån sig. Men hon hade slutit ögonen - och igen sett den där visionen från förr komma tillbaka. Samtidigt med en känsla av äventyr. Allting var främmande och trolskt, ljuvt och smeksamt.
Greger såg plötsligt blyg ut. "Åh!" sa han. "Jag kunde visst inte låta bli. Det var inte planerat! Tro inte det."
Det trodde hon vad hon ville om. Han verkade full av bus, lite av en spjuver. Men hon hade tyckt om kyssen. Kanske bara inte på det sätt Greger trodde. Det var som om ungdomens hela livskraft kommit över henne igen. Ändå sa hon, samtidigt som hon tog två steg tillbaka från fönstret: "Jag vill att du respekterar det jag sagt, annars kan vi inte umgås överhuvudtaget. Jag har en sambo i Stockholm och är förlovad. Det måste du förstå."
De stod där, liksom i ett väpnat stillestånd, ensamma i denna bedövande vackra tronsal med så mycket rymd omkring sig att de kunnat stå på två skilda planeter.
"Jag förstår det", sa han. "Jag har inte tänkt komma emellan er heller. Och jag vill inte förstöra något i ditt liv. Jag ville bara fånga dagen - du vet, Carpe Diem!"
I det fallet trodde hon honom. Greger verkade vara den typen.
Övervåningen i Ca’ Rezzonico: mindre rum i fil och stuckaturer i vita slingrande växtformer ovanpå dörrspeglar i ljusgrönt och blekgult, rokokons bleka färgskala. Förgyllda speglar och stuckblommor och intima väggmålningar av Tiepolo med glada karnevalsdeltagare. Det var som att stå i en sommaräng.
Men kyssen, fast den var kort, hade stuckit hål på något. Lekfullheten från bara en timme förut var borta. Ett allvar hade kommit emellan.
Och trots att Rebecka försökte hålla det ifrån sig - en förväntan.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola