Fönstret

"Vad är det för fel på mig", tänkte hon och såg så djupt in i spegeln att hon trodde att den skulle fånga henne inom sig. Vad är det som finns hos alla andra men inte som finns inom mig? Hon rörde sakta vid spegeln, vid det kalla glaset som var precis lika kallt som alla andras blickar. Snabbt svepte hon med sina händer över spegelglaset, för att täcka spegelbilden som såg precis likadan ut som den gjort alla andra dagar, alla andra timmar och sekunder. Hon kände sig så tom och liten inuti. Tomrummet var så stort, och det som var hon var så litet. Det satt i halsen, det var något som satt i halsen och vägrade att flytta sig därifrån, hur mycket hon än bad och önskade. Det satt i magen, det fanns en värk där som var olidlig. Sakta åt tomrummet på henne, gnagde, slet och bet sig fram mot hennes hjärta.

"Vad är det för fel på mig", tänkte hon, precis som hon hade tänkt alla andra dagar. Men den här dagen var annorlunda. Plötsligt kände hon hur det inte spelade någon roll, ingen roll alls egentligen. Hon insåg att hon alltid skulle vara annorlunda. Först kom det som en lättnad, sedan som en sorg, den tyngsta sorg hon någonsin burit. Hon förstod att det som gnagde, tomrummet inom henne, hon förstod att det hade nått till hjärtat nu. Med en suck av någonting som inte kan kallas lättnad, men som ändå var något liknande, bara fyllt med sorg och vemod, gick hon bort från spegeln, bort mot ett annat rum, bort mot nästa, nästa. Hela tiden var hon på väg, och hon var så trött, hennes fötter var så trötta. Hon behövde få vila, den vila hon aldrig kunde få här. Här var hon ständigt på väg, ständigt irrade hon planlöst mot nya mål, mot nya stjärnor. Hon orkade inte längre.

Försiktigt satte hon sig där, där, på den plats som hon alltid hade fruktat, aldrig hade kunnat gå förbi utan att rysa till. Hon såg ut över vindarna och människorna, och den märkliga lättnaden, ja, hon tänkte så för hon fann inget bättre ord, spreds i hela hennes kropp. Det gick mycket fortare än hon någonsin hade trott, eller så hade tiden ökat hastighet, hon visste inte längre. Hon såg ut över vindarna och fåglarna, och hon tänkte, att det var vackert. Allt var så vackert, och det hade hon inte väntat sig. Hon hade trott att allt skulle vara grått, det borde vara grått, varför var det inte grått?

Försiktigt stängde hon sina ögon och försökte trycka kroppen framåt. Men det gick inte, kroppen hade blivit stel, alldeles för stel för att låta sig fångas upp av vindarna, alldeles för stel för att flyga. Den vägrade att lämna platsen där hon satt, och hon öppnade sina ögon igen.
Det var en vacker plats, platsen där hon satt. Hon kunde se alla människor därnere, alla trötta människor med trötta fötter. Men hon var inte trött längre. Hon förstod inte varför, men lättnaden var kvar och sorgen borta.
Sakta rörde hon sig bort i lägenheten igen, sakta, med långsamma steg, men hennes fötter var inte trötta. Hon glömde att stänga fönstret, och gardinerna fladdrade försiktigt till i morgonvinden.

Av Julia Larsson 12 okt 2004 12:16