Blunddockan.

Anna hade aldrig vågat drömma om att en dag få en docka som Katarina. En äkta blunddocka ända från Italien. Den gavs åt henne som present ifrån en generös medlem i fostermammans familj vilket gjorde det svårt för denna att ta tillbaka dockan. Det kunde skapa frågor som helst inte borde ställas. Överlycklig släpade barnet med sig dockan överallt. När fostermamman sov hämtade hon henne och lade i sängen. Sådana dåliga vanor var naturligtvis förbjudna.

Men tiden tillsammans blev kort. En stängd grind som Anna försökte klättra över med sin docka blev bådas fall.

Barnet hade nämligen förälskat sig villkorslöst i en vuxen man på ett längre släktbesök med fosterfamiljen. Den unge mannen hade hälsat på henne som om hon hade varit en riktig människa. Han var den första människa som någonsin sett henne. Hon följde efter honom överallt som en herrelös hund men när han stängde grinden bakom sig och gick ut i natten kunde hon inte följa med.

Anna tappade balansen när hon försökte klättra över grinden och ramlade bakåt. Själv klarade hon sig med några skrubbsår men Katarina hade förlorat sina vackra ögon. De hade lossnat och ramlat in i huvudet på henne. Anna skulle villigt ha älskat sin blinda Katarina lika högt men insåg att nu hade fostermamman fått ett legalt skäl att ta ifrån henne dockan. Att ge en så dyr leksak till någon som henne var ett syndigt slöseri hade hon sagt när Anna fått dockan.

Nu skyndade hon sig att slita till sig Katarina för att Anna varit en olydig flicka som slagit sönder den fina presenten. Anna visste att hon inte skulle få se Katarina igen.

Men glömde bort henne gjorde hon aldrig.

En kulen höst många,många år senare gjorde den vuxna Anna en veckas tågresa upp genom Europa. Det kändes kyligare att byta tåg på perrongerna desto närmare Sverige hon kom.

Gamle Gunnar var sjuk och han hade inga anhöriga utöver syskonbarn och eftersom Anna vid 17 års ålder äntligen hunnit i kapp mannen med de långa benen var hon numera ingift i sin gamle fosterpappas familj. Så hon satte sig på tåget i norra Afrika för att kliva av efter en vecka i höstrusket vid Stockholms central.

Så följde månaderna med gamle Gunnar. Anna insåg att han inte kunde ha så lång tid kvar och bestämde sig för att stanna till slutet. Barnen hade det bra tillsammans med sin pappa därnere i landet där solen alltid lyste.

Den gamle sov mycket så Anna började titta igenom buntar med gamla fotografier en eftermiddag. Förbluffad drog hon fram ett lite större foto ifrån lådans botten. Där fanns hon själv med Katarina. Det var visserligen ett kort som tydligen tagits på fostermammans bemärkelsedag men nere i hörnet står lilla Anna med sin Katarina.

När den gamle vaknade nästa gång frågade hon om fotot.
- Minns du den där fina dockan jag fick?
Gunnar muttrade någonting ohörbart och vände sig in mot väggen. Hon förstod vinken. Det var så mycket som det var säkrast att inte forska i.

När barnens jullov var nära flög de hem till ett iskallt Sverige med sin pappa för att hinna ta farväl av den gamle och byta av vid det som nu blivit en dödsvaka.

Den gamle somnade in några dagar efter nyår. De sista dagarna hade han varit mycket orolig: Kunde Anna förlåta honom? Hon bedyrade att det ingenting fanns att förlåta. Att han själv varit ett offer för en sjuk människa i hela sitt vuxna liv.

Anna sörjde den gamle och tänkte för första gången att hon haft tur. Om det kunde göra så ont att se fosterfadern dö så måste det vara fruktansvärt för de som hade föräldrar. Det är en sorg jag aldrig kan drabbas av, tänkte den förnuftiga mitt-i-livet Anna.

Det var när hon och mannen med de långa benen och de varma ögonen skulle röja upp på den gamles vind för att tömma huset som hon plötsligt återsåg Katarina. I botten på en gammal koffert med malätna kläder låg den en gång så älskade dockan!

Anna slet upp henne och såg att ögonen som ramlat in i huvudet på dockan för så länge sedan var tillbakasatta. Men när hon vände på dockan så tittade den stumt rakt fram.
Blunda kunde hon inte längre.

Anna visade upp sitt fynd för sin käre men han förstod inte varför hon grät. Inte kom han ihåg en gammal docka ifrån ett annat liv? Hon påminde honom.
- Jag ville ju så gärna följa efter dig.

Han öppnade sin varma famn och hon kröp in där precis som hon alltid gjort. Hon förstod vad som hade hänt. Den gamle hade tagit hand om Katarina och lagat henne och bara väntat på rätt tillfälle att ge den tillbaka till Anna. Han visste hur mycket barnet saknade sin docka. Han hade dock aldrig vågat trotsa sin psykiskt sjuka hustru och så hade dockan blivit kvar på sitt gömställe medan åren avlöst varandra.

Hon kände igen känslan av svek som varit så stark i de tidiga tonåren men sköt undan den: Liksom alltid kände den käre på sig hur hon tänkte och sade det högt.
- Du ska inte dömma honom för att han var så svag. Alkoholister är sällan starka människor.
- Det vet du ju själv?
- Och han levde med en så sjuk människa.
- Ska du inte ta med dig dockan hem för att spara?

Hon funderade lite över frågan men skakade så på huvudet.
-Nej. Den får följa med det brännbara.
-Jag ser inte bakåt längre utan har gått så lång väg framåt sedan jag bara hade Katarina. Men jag tänker bevara kortet på henne och på mig.
-Det syns väl på mig hur glad och stolt jag var den gången?

Av Sunny Börjesson 08 okt 2004 18:18