Dublin, Irland i början av oktober

Jag har nu bott här i närmare ett års tid och börjar tycka att jag inte längre ser allt genom turistens rosafärgade glasögon. I Dublin bor omkring en och en halv miljon, det vill säga ungefär lika många som i Stockholm. Själva republiken Irland har en befolkning på cirka fyra miljoner.

Den första skillnaden mellan här och hemma såg jag redan vid inflygningen när jag kom hit för första gången. Boendet skiljer sig från Sverige. Traditionen här är att man köper sin bostad och då vanligen ett hus, om än aldrig så litet. Husen är, med moderna svenska mått mätt, förhållandevis små.

Undantag från regeln försöker dock bryta sig in på marknaden. En bit utanför Dublin har tydligen ett finländskt företag byggt några hus efter sin uppfattning. Dessa anses som exotiska och lyxiga med den inbyggda bastun. I en söndagsbilaga kunde jag läsa ett stort reportage i färg om en familj och dess exklusiva och ovanliga hus. Frun i huset ville ha ett ombonat boende för sig och familjen. Huset skulle därför vara byggt i varma material hade hon bestämt. Hon hittade den hustyp hon ville hos en leverantör i Sverige med närmare hundra års erfarenhet, förkunnade reportaget. Kåken skeppades över på lastbil, sattes ihop på tomten och familjen verkar vara mer än nöjda med det färdiga resultatet.

Naturligtvis finns det hyreslägenheter även här, men det vanligaste är, som sagt, att man köper sig ett eget hem. Kanske är det också därför man häromveckan lite förvånat konstaterade att hushållens skuldbörda bara ökar. Vi brukar ju tala om det glada åttiotalet för vår del, men då var det andra tider här. Nu har emellertid den irländska ekonomin fått vind i seglen och man brukar tala om den keltiska tigern när man nämner Irland i ekonomiska sammanhang. Huruvida EU-bidragen gjort sitt till eller inte vill jag låta vara osagt.

Spåren av fattigdomen finns dock kvar. Bara några kvarter från spännande affärsgator och hypermoderna kontorskomplex med fasader av glas och stål som ser ut att sträva mot himlen är elegansen och lystern ersatt med en abrupt påminnelse om svunna och bistrare tider. Staden är en charmig, dynamisk och sliten skönhet - än så länge. Antalet synliga byggkranar skvallrar om att om några år är spåren av den tid som varit borta. Åtminstone verkar det vara vad de tror och hoppas på.

Undrar om staden kommer att vara lika lätt att fatta tycke för när den dagen är här? När jag föddes var rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm redan i full gång och den rest som fanns kvar hann jag aldrig få några minnen av innan den också var försvunnen. Mycket av det gamla Göteborg har också försvunnit på gott och ont. Ingen saknar väl dragiga bostäder med urusel standard och hus som blivit fallfärdiga av eftersatt underhåll?

Ändå kan de ge oss ett sting i hjärtat. Doften av gammal potatiskällare i ett trapphus, kåkar där byggjobbarnas yrkesskicklighet uttrycktes i fasadernas och lägenheternas former ersätts med moderna varianter som vi inte tolkar på samma sätt. En stads slitna själ må försvinna och ersättas med något nytt, men med det nya kommer annat in och det tar lång tid innan stadspusslets nya bitar blivit lika självklara som de gamla en gång var.

Själv tror jag att spåren av fattigdomen kommer att finns kvar länge än; de tar sig bara andra uttryck. Jag läste häromveckan att läkar- och tandläkarbesök man räknade även in besök hos optikern är betydligt vanligare bland människor med hyfsade löner än bland dem med lite tunnare lönekuvert. Ett läkarbesök kostar här €40 och är således betydligt dyrare än ett besök hos Vårdcentralen.

Vad ett tandläkarbesök kostar här vet jag inte, men det har sagts mig att irländska tandläkare fortfarande erbjuder amalgamfyllningar som ett billigare alternativ till moderna tiders mer diskreta fyllningar. Så vanligt med tandläkarbesök tycks det heller inte vara - även förhållandevis unga människor kan gå omkring med gluggar i tandraderna.

Annars känns det ändå väldigt mycket som hemma i Sverige - åtminstone när man läser dagstidningarna. Oro över den höga olycksstatistiken i trafiken är ett ständigt återkommande ämne. En annan sak som diskuteras då och då är smoking ban och dess konsekvenser för pub- och restaurangägare. Det påstås att pubarna har fått kännas vid en nioprocentig minskning i sin försäljning sedan rökförbudet infördes tidigare i år. Jag röker visserligen själv, men måste erkänna att det är skönt att slippa den Lützendimma som lokalerna ibland kunde vara insvepta i.

I Sverige ligger de flesta pubarna i stan och är trendigt inredda. Här har man sin lokala pub som man går till och den är vanligen inredd åt det hemtrevliga hållet till. De känns lite som ett vardagsrum man besöker när det egna känns för litet. Mat serveras på de flesta ställena och portionerna är både rikliga och goda. Vissa tidsbegränsningar brukar dock finnas för kökets öppethållande, men en macka brukar det förstås gå att få. All personal brukar vara rustikt trevliga.

Är det fotbollsmatch på gång kan man gå till puben om man känner för det och se matchen på storbildsteve och ta en pint eller två. Det brukar vara gott om folk vid sådana tillfällen. Pubgästernas engagemang i matchen gör att det ibland känns som att förflyttas till fotbollsstadions läktare.

Någon skillnad mellan svenska och irländska alkoholtraditioner är det heller inte. Jag har flera gånger läst långa och upprörda artiklar över både ungdomars alkoholkonsumtion här och alkoholkonsumtionen i största allmänhet och allt den medför. Jag läste dem med en känsla av att jag läst dem förut. Det hade jag naturligtvis inte gjort, men artiklarna kunde precis lika gärna ha varit skrivna på svenska och publicerade i svenska tidningar, för både konsumtionen och anledningarna till oro är tyvärr desamma.

Spyor, urindoft och krossat glas är tyvärr en lika vanlig syn här som i Stockholm en tidig veckoslutsmorgon. Skillnaden skulle väl vara att det regnar bort snabbare här än där eftersom vi här kan uppleva fyra årstider på en och samma dag. Medan jag skrivit detta har två regnskurar med tillhörande mörk himmel dragit över oss. Däremellan har det varit strålande solsken. Nu skiner solen återigen för fullt, så nu är dags det att gå ut och handla innan det börjar regna igen.

Av Staffan Huss 04 okt 2004 15:57