Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Kärlek i Venedig, kapitel 6

forts

6:e kapitlet

Det var kväll när Greger hörde högvattensirenerna ljuda. Han tittade oroligt ut genom fönstret mot Canal Grande och trappstegen vid palatsets entré mot kanalen där en liten lampa lyste. Vattnet steg trappsteg för trappsteg. Det var andra gången han hörde sirenerna nu i år, när han bodde så nära vattnet. Förra gången hade lägenheten klarat sig.
Han hade suttit här vid fönstret igår kväll och drömt sig bort med några glas ur sin flaska med cognac Delamain, trots att han lovat sig själv att bara dricka den vid särskilt högtidliga tillfällen. Men han var så upplivad, upprörd, närmast skakad, efter mötet med Rebecka igår att han måste lugna ner sig. Bilder av hur han själv hade lysande, över hela landet uppmärksammade fotoutställningar, hur han blev erkänd som en av de mer betydande svenska fotograferna hade visat sig för hans inre, samtidigt som hennes ansikte dykt upp vid sidan om. Det hade snurrat och snurrat när han kom hem till lägenheten och inte velat släppa honom. Viss framgång hade han ju haft med sina utställningar i Göteborg och Malmö med väderkvarnsbilderna året förut. Hade fått stipendiet på grund av dem, även om de framgångarna kändes overkliga nu. Som om de gällt någon annan. Bilderna som visade sig igår var något helt annat, som om allt började om från början nu. Ett omdöme från en kritiker skulle han i alla fall aldrig glömma; det var om en kvarnbild från Skåne - en så kallad holländare med vridbar överdel - han hade fotograferat den i motljus en sen augustikväll. ’En estetisk uppenbarelse’, hade kritikern skrivit om den bilden - ett foto han för övrigt hade jobbat ganska mycket med i mörkrummet. Den meningen hade han sugit på många gånger.
Men igår hade han känt att han skulle få framgång med sina andra projekt också. Karnevalsbilderna lovade en hel del. Och den venetianska palatsserien som han planerade. Allt såg så ljust ut plötsligt. Och ändå hade han samtidigt känt sig otålig och rastlös.
Kände sig förresten otålig och rastlös nu också.
Kanske Rebecka ville hjälpa honom välja ut bilder också? Han kände på sig att hon hade bra smak. Han dansade ut i köket och hämtade brickan med det lilla glaset och cognacsflaskan, kom tillbaka och ställde alltsammans på träbordet vid fönstret. Satte sig i den gamla karmstolen i trä med svängda ben. Bara en liten idag också…, för att plana ut…
Han hade varit duktig idag och arbetat hela dagen i mörkrummet borta på Guidecca med karnevalsbilderna. På hemvägen gick han förbi en blomsteraffär som skyltade med små buketter av liljekonvalj. Framodlade någonstans på fastlandet förmodligen. De doftade i alla fall underbart och påminde om Sverige. Han köpte en bukett och gick förbi Rebeckas hotell och bad en kvinna i receptionen lämna den och hälsa från honom. Kände på sig att han inte skulle gå upp själv.
Han tryckte ner korken i flaskan och tände en cigarett som han puffade lite försiktigt på medan han hakade fast fönstret på halv stång. Det var lustigt med hans rökande, många blev förvånade när de såg honom röka. "Röker du?" brukade de fråga. "Du ser inte ut som en rökare." Riktigt vad det var som gjorde att han inte såg ut som en rökare hade han aldrig fått klart för sig. Men han var försiktig med sitt rökande, försökte hålla det nere och inte dra halsbloss varje gång och det var sällan han rökte mer är fem sex lågtjärecigaretter om dagen. Även om det vid vissa tillfällen - när han drack - kunde bli betydligt fler.
Trots cigarettröken kände han osen av motorångor från en båt på kanalen, vissa verkade spy ut mer avgaser än andra. Kommer knappast att ha råd att köpa en ny flaska Delamain, det får nog bli Valpolicellavin de månader jag har kvar, tänkte han och lutade sig tillbaka i karmstolen igen. Och kanske en flaska grappa att bjuda på om nån gäst vill ha något starkare.
Sin nye amerikanske kompis Rick Ferris till exempel. Honom hade Greger träffat i mörkrummet de hyrde tillsammans med en annan utlänning, fransyskan Valery. Rick och Greger hade öppnat Delamainflaskan en av karnevalsnätterna här vid fönstret mot kanalen. Suttit en oförglömlig råkall natt och värmt sig med cognac och filtar utan att stänga fönstret för reflexernas skull - kolkaminens värme hade inte räckt - och fotograferat och sett gondoler och motorbåtar fulla av berusade turister i påkostade karnevalsutstyrslar glida förbi. Till och med blivit bjudna på äkta champagne med glas och allt av ett gäng glada danskar som lagt till med sin gondol vid fönstret och sjungit obegripliga danska schlagers i en timme. Tills båtarna glesnat alltmer mot gryningen, och Rick knallat hem till sitt hotell, och han själv, ordentligt kylslagen trots cognacen och champagen, krupit ner mellan lakanen med extra filtar över sig.
Några av bilderna hade blivit riktigt bra trots att de inte varit särskilt nyktra.
Han hällde upp ett litet glas till och njöt ännu en gång den fulländade Delamincognacen. Kom på sig själv med att tänka - samtidigt som han betraktade den tidvis intensiva trafiken på Canal Grande och vattnet som bara verkade bli tyngre och mörkare - att Rebecka också var en ’estetisk uppenbarelse’. I alla fall enligt hans egen smak. Kanske enligt många andras också. Direkt vacker var hon kanske inte, men söt. Tilldragande. Han kunde inte hitta det rätta ordet, fanns kanske inget heller. En harmonisk helhet i alla fall. Hennes gröna ögon och det korta blonda håret låg som en guldhjälm över ett ganska stort huvud. Och så hade hon en lugn och klar utstrålning som han var svag för, fast han själv lätt blev osäker inför den. Och fin profil, fast hennes näsa var lite kraftig. En ganska bred panna. Ett ansikte som inte var otydligt var det bästa han kom på. Visst inte riktigt vad han sökte efter heller. Hennes själ?
Kom på att han måste kolla hur det såg ut vid trappan och stack åter ut huvudet. Vattnet steg fortfarande och det sista trappsteget mot vattnet försvann. Han hällde i sig det sista av cognacen. Han måste göra något. Men vad? Vattenståndet skulle han knappast kunna ändra. Han kliade sig nervöst i håret, och tittade ut en gång till efter den obefintliga trappan. Det var ändå konstigt: på Canal Grande och i husen mittemot, kanske hundra meter bort, verkade allt lugnt. Ingen verkade ha minsta panik. Men faktum kvarstod, så här högt hade han aldrig sett vattnet. Cognacen nådde plötsligt hjärnan. För en kort sekund tyckte han tanken att hela palatsets bottenvåning, med lägenheten och han själv, skulle sjunka ner i kanalen, var vacker.
Det knackade överraskande på dörren. I palatset fanns bara ringklocka i yttre entrén, i arkaden ut mot piazzan. Kloaklukten som är så vanlig längst ner i husen i Venedig blev påtaglig när han gick förbi den minimala toan på väg till dörren. Det var grevinnan Lambertinis betjänt, signore Balbi.
"Ursäkta mig, sir", sa han på engelska - han var mycket artig, "men jag måste meddela er att ni måste flytta upp några våningar för natten. Jag förmodar att Ni hört högvattensirenerna. I morgon har nog det värsta sjunkit undan men det kan bli en mindre översvämning inatt."
Greger måste le inom sig. Signore Balbi, kortväxt, smal och blek påminde honom om en röksvamp i ansiktet. Signore Balbi måste röka många cigaretter om dan för att se ut som han gjorde; han luktade också alltid rök. Men Balbi var ännu lika rak i ryggen som de kolonner som kantade fönstren i palatsets paradvåning. Och alltid klädd i svart kostym och vit skjorta och svart fluga. Greger undrade hur många utländska hyresgäster han fått flytta upp i palatset från de lägre regionerna genom åren, alltid med samma lågmälda auktoritet.
"Okej", svarade Greger. "Jag ska samla ihop mina saker." Han samlade ihop kameraväskorna och packade stora ryggsäcken och resväskan och gick i omgångar upp med alltsammans till andra våningen där hushållerskan Gina visade honom ett litet rum för natten. Signore Balbi hissade under tiden upp möbler och annat på smala kedjor till järnställningar en bra bit ovanför golvnivån i hans lägenhet. Köksskåpet med gasolspis och vask, matbord och stolar, sängen och kolkaminen i sovrummet som han snabbt kopplade bort ett av rören till rökgången i skorstensstocken till, bokhyllan, bord, stolar och soffan i vardagsrummet. Venetianarna verkade väl förberedda på översvämningar.
Dagen därpå, på förmiddagen, kunde han återta lägenheten. Gina hade torkat av stengolvet och signore Balbi kunde hissa ner möblemanget igen. Det visade sig ha varit en bra åtgärd.
"Titta här", sa signore Balbi och visade på stenväggen med cigaretten i handen hur högt vattnet nått i lägenheten, "ungefär tjugo centimeter." Härnere nära vattnet var väggar och golv av solid sten på grund av översvämningsrisken, längre upp hade man lättare material, eftersom hela palatset vilade på pålar nedslagna i lagunens botten och måste ha låg vikt.
Greger tackade för hjälpen och sa att han sovit gott däruppe och Signore Balbi avlägsnade sig. I sitt lilla kök åt sidokanalen började han göra frukost medan han skakade på huvudet. Vilket otroligt ställe… vilka människor!
Han ringde upp hotell Flora på mobiltelefonen.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola