Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Kärlek i Venedig, kapitel 5

Forts

5:e kapitlet

Efter frukost hade hon velat gå ut på stan direkt och samla mer intryck till uppsatsskrivandet, men inspirationen dämpades av vädret. Det småregnade. Hon beslöt att få struktur på arbetet. Som tur var hade hon sagt Greger att hon inte kunde träffa honom idag. "Kan vi inte göra en utflykt i morron?" hade han sagt precis utanför hotellet igår kväll. "Kanske i övermorgon. Men du måste ringa först. Ring mig elva på hotellet så får vi se."
Det sista hade hon sagt för att kunna säga nej om hon inte ville träffa honom mer. Hon visste inte hur klokt deras möte såhär i början av hennes vistelse här var. Och för Rebecka var det viktigt att med orden, att man höll vad man lovade. Ändå hade hon svårt att koppla bort Greger. Visst kunde det vara intressant att se hans bilder från karnevalen. Och lägenheten i palatset. Hans förslag om utflyktsmål dök också upp. Hon tittade på stolpar och kapitelindelningar hon förberett med handledaren. Stängde dokumentet igen och försökte organisera arbetsbordet för de närmaste åtta veckorna. Svenska akademins ordlista, en engelsk-svensk och italiensk-svensk ordbok, två böcker på engelska och en svensk om Canaletto, två anteckningsböcker, en liten hon kunde ha med överallt och en större arbetsbok. Men något saknades. Hon tog fram en påse sega råttor ur resväskan, tog två och stoppade i munnen. Hon hade med sig tre påsar. När hon måste koncentrera sig. Det var en gammal grej från skolan hon tagit med sig upp i åren. Men hon vägde ett par kilo för mycket nu och borde sluta med godis ett tag.
Hon slog upp försättsbladet i en av Canalettobiografierna och såg på ett porträtt av Canaletto. En etsning, det enda kända porträttet som med säkerhet kan tillskrivas honom. Den gjordes 1735, Canaletto var 38 år. Hon tyckte att han såg inspirerad och självmedveten ut. Hög panna, stora intensiva ögon som satt brett isär, välformade läppar, kraftfull näsa, smålockigt gråsprängt axellångt hår. Ett ovanligt ansikte. Ett själfullt ansikte. Men vad skulle hon, Rebecka Sonneberg, kunna tillföra detta världsnamn i konsthistorien? Såja, lugna sig nu, din uppsats kommer ändå att samla damm på instutitionen lika länge som Canaletto sovit i sin grav…
Hon övervägde att ringa konstprofessorn, signore Benedetto, men beslöt vänta. Hon betraktade reproduktionen av Tiepolo framför sig. Vad underbart det ska bli att se all konst och all arkitektur som finns här i Venedig! Och skriva uppsatsen här! Hon var full av handlingsiver inför sitt projekt. Anders verkade avlägsen och på något sätt försvagad. Hon kände sig oändligt och underbart fri. Det gav henne skuldkänslor. Kunde man göra det om man älskade någon? Greger sa att en människa förvandlas när hon kommer till Venedig, förändras i den fullständigt nya miljö Venedig är och all historia staden står för. Låg det något i det?
Hon hade börjat en kvällskurs i konsthistoria redan i tjugoårsåldern för att bli mer allmänbildad, men slutat för att den krävde för mycket pluggande. Det hade blivit en kurs i akvarellmålning istället. När hon på nytt började läsa konst var det annorlunda. Visst hade hon varit trött på sjuksköterskejobbet, men hon hade utvecklats genom alla människor och öden hon mött, både bland personal och patienter. Hon hade funderat på vidareutbildning, bland annat till distriktssköterska. Också tänkt läsa vidare till läkare, men kommit på att hon ville göra något helt annat, utanför sjukvården. För ett tag. Det var då idén att läsa konstvetenskap på heltid kommit upp. Anders var skeptisk i början, sa att det inte gav jobb och var lite av en lekstuga, men till slut böjde han sig för hennes argument att det var viktigt för hennes personliga utveckling. Att man inte alltid behövde vara effektiv och ekonomisk som Anders.
"Ja, men ett och ett halvt år på heltid", hade han sagt. "Räcker det inte med en termin eller ett år i alla fall?"
"Nej. Det måste bli tre terminer så jag får skriva en c-uppsats också, annars känns det inte seriöst. Och då kan jag ta med det i en fil.kand om jag skulle vilja kombinera det med ett annat ämne och ta ut en examen nån gång."
"Måste det vara så himla seriöst då? Du har ju en utbildning redan."
"JA!" De var nära ett riktigt storgräl. Adrenalinet flödade i Rebecka.
Anders hade sina duster med de anställda på firman. Men hemma var det annorlunda. Det blev sällan några riktigt stora gräl. När Rebecka höjde rösten så lyssnade Anders. Hon tänkte inte tåla att en karl satte sig på henne.
Hon kände sig inte färdig med sjuksköterskeyrket. Men hon visste hur lätt det var att få jobb och hade inte ens tagit tjänstledigt utan helt enkelt sagt upp sig. Hade lyssnat på sin inre röst, tagit den på allvar. För första gången kändes det nästan som, fast hon visste att hon gjort det förut. Men då hade det inte varit så stort och viktigt som det kändes den här gången.
Hon kände redan att hon förändrades på något sätt. Hon gick fram till den fönstret. Tittade ut i den vårgröna trädgården. Öppnade fönstret, sträckte ut händerna. Kände på det lätta regnet. Två stora forsythiabuskar spred sitt gula överdåd i varsin hörna av gården. Hon drog sina fuktiga händer genom håret. Det gick en skälvning genom henne där vid fönstret. Små ilningar av välbehag. Hon verkade öppnas som ett hemligt skrin.
Medan hon sminkade sig i badrummet kom hon att tänka på sin mor. Hon hade dött i cancer för fem år sedan. På ett sätt hade hon kommit över det, på ett annat inte. Döden försonade en alltid på något vis, förr eller senare, med sina föräldrar. Men hon önskade att de hade pratat lite mer allvarligt med varandra den sista tiden, när modern var sjuk. Men hon förstod att det inte var så lätt att göra det om man inte gjort det tidigare. Dessutom var hennes mamma påverkad av starka mediciner och hade haft det svårt som det var. Hon hade alltid varit lite ängslig och orolig av sig och bara velat se det ljusa och positiva och förträngt det svåra och mörka. Kunde på något sätt inte tillåta sig att se det, kände kanske på sig att hon inte var så stark, eller så var det bara en del av den generationen som lärt sig hantera verkligheten så, Rebecka visste inte riktigt. Hennes pappa var olik modern på det sättet, han tog ut svängarna och kunde skrika och skratta, grubbla och oroa sig öppet och var egentligen ganska ovanlig om hon jämförde honom med sina väninnors pappor, och det var väl en av orsakerna till att föräldrarna skildes efter tio år. Men modern hade alltid varit varmhjärtad och omtänksam och gett mycket kärlek till Rebecka och Sofie, och det hade Rebecka varit tacksam för många gånger, även om hon hade bättre kontakt med sin far. Hade alltid haft det. Rebecka hade varit på väg att flytta till fadern några gånger efter skilsmässan men närheten till skolan och kompisarna gjorde att det sköts upp och till slut blev det onödigt eftersom hon snart fick egen lägenhet. Av hänsyn till modern mer än till sig själv, hade Rebecka och hennes syster stått ut med sin mammas ängsliga omsorger efter skilsmässan utan att bråka alltför mycket, men Rebecka markerade tidigt sitt oberoende genom att flytta hemifrån när hon fyllde arton. Sedan hade det utåt sett gått bra i många år för modern. Hon hade haft en lång relation med en gift man som tyvärr inte höll vad han lovade, förstod Rebecka. Och så hade plötsligt cancern kommit.
Varken Sofie eller Rebecka anklagade sin pappa för skilsmässan. De var olika från början och hade träffats då de var knappt tjugo så det var inte konstigt de växte isär. Däremot var både Rebecka och Sofie misstänksamma mot den gifta karl som mamman haft en relation med i över tio år. Det hade alltid varit så mycket hysch-hysch med deras möten, de träffades ganska sällan, och Rebecka hade bara sett den här mannen som hastigast några gånger under tio år. De trodde att han haft något att göra med att deras mamma blivit sjuk. De förstod att de aldrig skulle få veta något om det, men den erfarenheten hade i alla fall gjort att både Sofie och Rebecka fått upp ögonen för vad man inte skulle ge sig in på.

Detta är ett bidrag i Sourze Författarskola