Gemytlig vara

Som fånge delar jag de andra fångarnas glädje över lite solljus genom gallret ibland. Vi har det ganska mysigt tillsammans; gnager och gnäller på varann i en van och hemtrevlig anda.

När fångvaktarna kommer ställer man villigt upp på led, man tigger och ber en smula, kråmar och har sig och kanske får man lite extra om vakten är nådig.

Men denna morgon händer något sällsynt. En fånge i början av korridoren stiger fram och protesterar högljutt.
- Jag står inte ut! Det är för mycket! Jag orkar inte! Det är inte rätt!

Med ett välriktat slag tystar vakten den högljudde fången och han faller hårt mot betonggolvet. En lätt krusning av förvåning och kanske lite beundran inför den upproriske sveper genom fångledet men strax är allt stilla igen.

Senare under dagen kommer tankarna över det som hände. Man ligger på sin brits, läser en bok och kan inte koncentrera sig. Vad var det han skrek nu igen? Är det så att... men, nej det är inte möjligt.

Nästa morgon när alla stod på led var det en fånge som inte svarade när fångarnas namn ropades upp. Vakten går fram och ser honom i ögonen. En iskall tystnad uppstår och ingen rör sig. Men efter en kort stund är det som om man kan höra ångesten spruta ur fångens ögon och han skriker gällt ut sitt svar. Proceduren fortsätter som om ingenting hänt och allt återgår till det vanliga och det är inte så lite att man känner en lättnad.

Av Erik Sjöström 30 sep 2004 13:35