Här-berget

Bänken på Södergatan var som vanligt upptagen av Torvald och Barken. Solen hade precis rundat klocktornet och utomhus var temperaturen fortfarande behaglig mitt på dagen.

De båda männen var mitt inne i en livlig diskussion om rostat bröd när några fotgängare närmade sig bänken.

-Jag tycker i alla fall att man kan äta det med svarta kanter, sa Torvald.
-Nej, det gjorde vi aldrig på båten, genmälde Barken med sin brutna röst.
-Nä, ni hade väl nog att dricka till, förstår jag, kontrade Torvald med en glimt i ögat.

I samma ögonblick passerade de två fotgängarna männen. Ingen på bänken lyfte på ögonbrynen.

-Såg du?frågade Torvald.
-Ja, de skorna glömmer man inte lätt. Men fan vad han hasade sig fram, svarade Barken.
-Han kan nog inte gå själv längre?
-Nä, fan vad han dankat av sig.
-Ser ut att va över åtti.
-Ja, minst.
-När slutade han som föreståndare egentligen? Minns du?
-Nä, fast inte är det mycke som ändrats sen han gick i pension.
-Dom tror att dom gör sån nytta i livet och jobbar ideellt kallar dom visst det. Så slutar det med att dom hasar sig fram med nån hemhjälp och inte har någon nytta av alla sina pengar. Stackars sate, suckade Barken.
-Har dom öppnat Respiratorn ännu förresten?
-Nä, inte före femtonde september. Vad är det för dag idag förresten?
-Vet inte. Men vi är kvar i augusti i alla fall, för jag hade en mygga som surrande i örat i morse.
-Fick du han?
-Ja.
-Du, jag blev så torr i halsen när jag tänker på Respiratorn. Kan du inte bjuda på en klunk?

Barken körde handen i byxfickan och drog upp flaskan. Utan att vända på huvudet eller säga ett enda ord sträckte han flaskan så att den passade precis in i Torvalds hand.
Männen satt tysta på bänken och lät drickat smälta i två tomma magsäckar. Den halvdruckna flaskan med de många fingeravtrycken på gled automatiskt tillbaka i sin ficka.
17 grader, soligt. I morgon risk för regnskurar. Kanske skulle bänken stå tom då?

Idag satt männen kvar och kom tillbaka till det där med ideellt arbete i det fortsatta samtalet.

-Kommer du ihåg hon som alltid hade dukat bordet innan vi blev insläppta?
-Ja, hon kom alltid en halvtimme innan. Fast ibland var vi många som var där innan hon kom. Fast bara när svinpälsen stod förstås.
-Ja, och hon den andra som var religiös och vi fick be innan maten.
-Ja, man fick vänta länge ibland.
-Tror du att dom gör det för sin egen skull eller?
-Menar du att dom skulle göra det för vår skull?
-På Respiratorn är det i alla fall dom som har bestämt reglerna. Ut en gång och du är ute för resten av natten.
-Ja, han som vägrade gå på porslinsmuggen han frös nog rätt bra många nätter. Fick ligga ihop med hunden utanför. Tusse, hette han visst.
-Kommer du ihåg när dom fick köra iväg med hundkojan? Hon grät, hon som hade ordnat den. Sociallagen eller vad det nu var för paragraf som dom satte i halsen. Tusse strök med, men porslinsgubben levde rätt några år till visst.
-Ja, där kom det ideella på tvären i alla fall.
-Men dom som har jobb bredvid då och kommer på sin fritid och sover ihop med lodisar som vi? Är dom ideella?
-En del kanske. Ibland verkar det mer va för att brösta sig
-Tror du inte på goda gärningar då?
-Tror och tror. Det finns så många som är blinda. Du vet ju hur det är med alla som går förbi och ingen ser. Ändå har dom ögonen öppna. Så är det väl med det ideella också? Ibland blind, ibland döv och en och annan riktig gåpåare.
-Nu snackar du skit.
-Vad fan säger du. Jag snackar väl så mycket jag vill
-Snacka på du, det är i alla fall ingen som bryr sig
-Vad fan har dom satt upp skylten: Härbärge 5 km, för då?
-Jo, det är för att dom inte ville ha en skylt som det står Respiratorn på, fattar du väl.
-Nä, jag tror det är för att de där ideella ska hitta, vi andra hittar förr eller senare när vi är tvungna.
-En del fryser ihjäl istället för att gå dit.
-Ja.

De tomma magarna kurrar. Flaskan blir aktuell igen. Eftermiddagssolen sänker sig ner mot låghustaken. Många fotgängare har passerat förbi bänken på Södergatan. Varuhusvakterna har varit synliga vid korsningen mot Mjödvägen. Bänken är fortfarande upptagen. Männen har fått sällskap av en kvinna.

-Vi är några otacksamma jävlar vi, sa Torvald rakt ut.
-Skryt nu inte, genmälde Barken.

Kvinnan satt ännu tyst och liksom för att hämta andan. Ryggstödet på bänken stöttade henne invant. Hon hade extrajackan halvknäppt. Ändå frös hon.

-Dom öppnar snart på respiratorn, sa Torvald för att vara snäll.
-Du ser väl att hon inte mår bra. Hennes ungar kom förbi igår och då gick hon till Rikko.
-Jo, men det brukar bli bättre när Respiratorn öppnar.
-Ja, det ideella går kanske bättre hem hos kvinnorna?
- Tro fan de, det är ju nästan bara kvinnor som är där.
-Kom igen nu Tina, för fan!

Kvinnan satt som i en annan värld och lyssnade inte alls på Torvald och Barken.

Kvällssolen sjönk, fågelkvittret tystnade och månen blev synlig. Bänken på Södergatan stod tom och fuktdroppar syntes i målarfärgen. Torvald la wellpappen tillrätta. Barken snarkade. Kvinnan syntes ingenstans.

Allt var tyst för några timmar.

Det finns en fortsättning på Torvalds och Barkens samtal

Av Gun Lundberg 28 sep 2004 14:55