Det mediala manshatet

Män står kort sagt för allt som är ont i vårt moderna samhälle. Det är bara att slå på tv:n eller öppna kvällstidningen.
"Jag skulle inte vilja vara kille och försvara allt det som män gör", säger Bibbi Friman, aktiv på kvinnojouren i Örnsköldsvik, i ett gammalt nummer av tidningen Arbetaren nr 26/04.

Bilden kan tyckas nattsvart, men visst finns det ändå bra saker med män! I alla fall om man får tro Linda Skugge i Expressen 14/6 -03.
"Jag hatar inte alls män som alla tror. Jag älskar män. Här kommer en lista på varför vi behöver männen."
"De är bra på att lyfta tunga saker, som ens väskor när man går på stan. /…/ De är bra på att borra och spika och sätta upp hyllor. /…/ De är bra på att backa med släp."
Jag har saxat lite grann, men tendensen är klar, det som är bra med män har med den gamla mansrollen att göra, enligt Linda Skugge. Detta kristdemokratiska eller konservativa mansideal sammanfaller väl med det som återfinns i övrig mainstreammedia.

Ta till exempel temat för SVT:s program "Debatt" från den 17 augusti i år:
"Är dagens unga män veklingar? När dagisgenerationen ska göra lumpen blir det problem. Antalet avhopp bland de värnpliktiga är högt på grund av skador och vantrivsel."
Just det, inga moderna, känsliga män här inte! Män ska vara tysta och starka och stå kvar i sin fålla - lämpliga att slänga skit på vid behov. De får framförallt inte klaga över demoniseringen av män i media. Det verkar vara både Linda Skugges och SVT:s mening.

Det är märkligt att medan kvinnorollen har utvecklats med stormsteg under de senaste decennierna tvingas männen hela tiden att stå stilla. Allt skit som de får kastat på sig i media gör att de fryser fast till en slags utvecklingshämmade lerfigurer.

Och det är naturligtvis alltid kvinnor som ska definiera vad en man är, lika väl som de själva vill definiera vad en kvinna är. Natalia Kazmierska blev till exempel skitsur när Stephen Mendel-Enk tog sig friheten att skriva en bok om mansrollen Expressen 23/9. Feministerna har tillskansat sig monopol på könsrollsdebatten, vilket kan sägas leda till en del överdrifter.
"Det våras för manshatet", proklamerade Arbetaren på sin förstasida i somras.
"Jag tycker att manshat är jättepositivt", säger konstnärinnan Joanna Rytel i en intervju inne i tidningen. "Det är bra att säga som det är: att man hatar männen, eller vissa män i alla fall." Även Ulrika Westerlund, chefredaktör på tidskriften Bang, tycker att manshat är bra, som en motvikt mot det utbredda kvinnohatet.
"Att stämpla feminister som manshatare har länge fungerat som ett slagträ. Men i dag har någonting hänt. Allt fler feminister vägrar värja sig, de säger rakt ut att de hatar män. Har konjunkturen svängt?" avslutar Ida Ömalm artikeln i Arbetaren.

Som ung och känslig kille, intresserad av könsrollsfrågor, hade jag blivit otroligt ledsen av hur debatten ser ut i media. Nu tycker jag mer att det är sorgligt att manshat blivit en karriärväg för mediefeminister. Både Joanna Rytel som konstnär och Linda Skugge som författare har gjort bra saker, men deras mansbilder skulle behöva uppdateras några århundraden.

Behöver ljushyllta människor försvara allt vad Sydafrikas apartheidstat gjorde? Behöver tyskar försvara allt vad nazisterna gjorde? Behöver andliga och känsliga män försvara allt vad statusfixerade patriarker håller på med? Den sistnämnda frågan behöver uppenbarligen ställas i dagens enkelspåriga debatt.

Av Andreas Björsten 28 sep 2004 13:48