Cosmopolitan - farligt hot

Jag har tidigare ansett att uttrycket "make up är västvärldens motsvarighet till den muslimska slöjan" är överdrivet, men Cosmopolitan gör att jag ser det som fullt rimligt.

Hela iden med tidningen, hela konceptet, är att trycka ner både kvinnan och mannen i trånga, förgångna roller. Roller där kvinnans högsta dröm är att behaga omgivningen, framför allt mannen, genom att vara så läcker och sexig så möjligt. Och mannens tankar är enkelspåriga och endast kretsar kring sex och hur snygga kvinnorna i hans omgivning är. Det läskiga är att när man har läst tidningen, tror man nästan att dessa påståenden stämmer. Att det är så verkligheten ser ut.

Den etthundrasjuttioen sidor tjocka tidningen är ett enda långt, könsdiskriminerande manifest.

Vi kan börja från början, sidan ett. Omslaget. En kvinna, så klart. Ung, sällan över 25. Fantastiskt vacker. Pinnsmal, stora uppushade bröst, tjockt glänsande flygande hår, spacklad och perfekt intill minsta lilla obefintliga hårstrå. Tajt dyr klänning. En drömbild, helt orealistiskt, hur många kvinnor ser ut så där idag? Vem orkar fixa till sig så där för att gå ut på stan? Var såg jag senast en tjej som liknade henne på omslaget? Men Cosmopolitan menar att det där ä normaltillståndet. Stylad, iordningsgjord, perfekt.

Och när man slår upp tidningen står det olika kommentarer till bilden. "En fantastisk kvinna som personifierar det Cosmopolitan står för: sexighet, självförtroende och framgång." Jag funderar en stund över dessa rader. Cosmopolitan kopplar ihop dessa ord. Sexig självförtroende framgång. Jaha… men, måste man verklighen vara sexig för att lyckas i karriären? Eller ha ett gott självförtoende? Ordet sexig har jag mest kopplat ihop med snygga filmstjärnor, artister, utvikningsmodeller. Cosmopolitan menar tydligen att det är något som alla ska vara. Inte är, utan ska vara.

Det är liksom något oumbärligt, något man inte kan eller vill vara utan. Och i hela tidningen upprepas detta mantra, gång på gång, det bankas in i läsarnas hjärnor. En annan kommentar till omslagsflickan: "Hon ser lagom sexig ut. Inte för påklädd, inte för avklädd..."

"Lagom" är ett viktigt ord. Kvinnor får inte vara för mycket. Inte synas för mycket, inte höras för mycket. Om de i värsta fall råkar få blickar på sig, så ska det vara på grund av att de är snygga, inte för att de är duktiga på sitt jobb eller något annat dumt.

Sedan följer en rad reportage. Bland annat om några stjärnor som har blivit omgjorda och är mycket snyggare nu. Jag tittar på före-efter-bilderna, ser inte mycket skillnad: Stjärnorna var perfekta och skitsnygga innan, nu är de bara ännu mer av det sistnämnda. Jag för min del är inte en tiondel så snygg som någon av före-bilderna. Nu räcker det inte ens att vara snygg längre, man ska vara mer än så. Kraven är övermänskliga. Och Cosmopolitan skriver sakligt om det, som om det var världens naturligaste sak.

Och sedan kommer de obligatoriska skönhet-och modesidorna, som tar upp allt det en kvinna behöver veta. Vilken färg på ögonskuggan som gäller denna säsong. Om skorna ska vara höga eller låga. Livsnödvändiga tips ges: Hur du får säsongens uppseendeväckande och förföriskt röda läppar. Hur man lägger en sotig ögonmakeup: "och bäst av allt: ju längre natten lider desto sexigare sängkammarblick får du!" Hur du gör ditt platta hår lockigt. Eller lockiga hår platt. Allt handlar om att göras om, att bli snyggare, bättre, sexigare. Det handlar om allt från en sexig sminkning till hur man på bästa sätt förför sin pojkvän.

På Kärlek och passions-sidorna i tidningen finns en guide till hur man uppnår högsta möjliga njutning i sängen tillsammans med sin partner. Naturligtvis förutsätts det att det är en man, det heterosexuella förhållandet är det enda som existerar i cosmopolitans vackra värld. De olika sextipsen är betygssatta på en skala 1-10 i hur stor sexuell tillfredsställelse man uppnår när man följer dem. Allting ska betygssättas, jämföras, dömas. Få saker duger: det är det nästan bara det perfekta, bästa, som gör.

Eller en artikel där män berättar om hur de verkligen upplever sex. Det är ett spännande, farligt ämne, män och kvinnor är ju så fruktansvärt olika att deras tankar alltid skiljer sig enormt. Och att en kvinna skulle fråga mannen om ämnet i fråga, det går ju inte. Bäst att titta i Cosmopolitan, så får jag vet vad min man tycker om och vill ha.

Och så finns det motsatsen, "saker hon gör som han avskyr". Men Gud så hemskt. Det kvinnan gör behagar honom inte, är det verkligen så fruktansvärt? Kvinnor måste alltid anpassa sig och rätta sig efter det män gör och tycker, är det inte rättvist att det får vara tvärt om ibland?

"Killarnas favoriter". Det handlar om smink. En artikel skriven av en man som berättar allt för de stackars osäkra kvinnorna om vad de ska ha på sig för att göra honom glad. "Män som säger att de gillar naturliga tjejer utan smink, det är bara en hel massa skitsnack." Jaså. Han berättar för oss att kvinnor som inte tycker om att sminka sig, inte har rätt att bli klassifierade "kvinnor". Och att vara kvinnlig, det är allt. Feminin. Förförisk. Glänsande vacker, och liten så att mannen får leva ut sina beskyddarinstinkter.

Cosmopolitans budskap är att kvinnor och män kommer från olika planeter. Kvinnor älskar att göra sig fina, vara vackra och sexiga inför män: män ser bara kvinnors utsida och har inte något annat i huvudet än sex. Tidningen skriver nästan rent ut att kvinnor är födda till att vara sexiga varelser, alltid mannen till lags, och vad ska man tro? Det finns ingen motvikt. Ingen ifrågasätter tidningens påståenden, ojämställdheten fortsätter att bli större. Vill vi verkligen leva i en värld där en framgångsrik kvinna är lika med en sexig kvinna? Är att vara tilldragande det enda kvinnor är bra på?

Jag vet inte. För varje gång jag läser Cosmopolitan blir jag lite räddare att det är så.

Av Isabelle Ståhl 28 sep 2004 15:15