Är du en medmänniska?

Jag satt på cykeln igår eftermiddag för att hämta yngste sonen. Solen sken och fåglarna kvittrade. Halvvägs till min destination ser jag, i motljus, att tre personer framför mig på cykel- och gångvägen väjer för något. Från mitt håll ser det ut som en stock eller något liknande.

När jag kommer fram ser jag att det är en man! Jag stannar cykeln, och hukar bredvid honom. Han ligger på rygg med armarna utsträckta åt sidorna med halvöppna ögon.
Jag tror först att han är död.

Jag tar av mig solglasögonen och lägger en hand över hans bröst och skakar honom försiktigt.
"Hallå, är du vaken?"
Ingen reaktion.
"Kan du höra mig?" försöker jag vidare och nu öppnar han ögonen och tittar på mig.

"Va fan e´re om" muttrar han .
"Jag blir lite orolig, du ligger tvärs över en cykelbana, du kan bli påkörd. Hur mår du, behöver du en ambulans?"

Nu reser han sig upp på armbågarna och försöker fokusera på mig.
"Nej för faan, ingen ambulans! Jag sa ju till honom ..."

Här börjar han föra en monolog med sig själv om en tredje person som han tydligen är förbannad på. Det har stannat tre andra personer nu som undrar om de ska ringa efter en ambulans. När de konstaterar att han inte blöder utan att han är aprak packad så går de vidare.

Jag fortsätter att prata med honom.
"Jag vill att du flyttar dig en bit så att du inte blir påkörd. Om du vill ligga ner så finns det en gräsmatta här bakom buskarna eller en bänk om du hellre sitter.Men jag vill inte lämna dig här."
"Va faan e´re om. Jag kan väl flytta mig, det var ett jävla tjat. Jag mår bra."

Nu hasar han baklänges in mot buskarna och sätter händerna runt knäna.
"Jag sitter så här, duger det?" muttrar han vidare och svajar otryggt från höger till vänster.
"Vet du, jag kommer tillbaka om tio minuter och om du inte är vaken då så ringer jag efter hjälp, okej" säger jag och han nickar och svarar "deal".

Jag trampar iväg och hämtar sonen och cyklar tillbaka. När vi närmar oss ser jag tre män som står lutade över honom.
Jag stannar och berättar om vad som skett 10 minuter tidigare.
"Så du menar att han var kontaktbar för tio minuter sen?För nu är han ju helt däckad, det går inte att väcka honom."

De beslutar att lägga honom i framstupa sidoläge och ringa 112 som kopplar vidare till polisen. Bara att vänta.

"Mamma, det luktar vin här" säger sonen.
"Och det är inte ens lördag idag" konstaterar en kille.
"Ja, han har nog druckit för mycket vin, det ser lite läskigt ut men han sover bara, han ska få hjälp när polisen kommer." svarar jag.

Jag och killen som ringde 112 står kvar och väntar.
Han börjar röja undan lite buskar som hänger i ansiktet på mannen, varpå han vaknar. Han ber om hjälp att sätta sig upp.
"Va faan, hur har jag hamnat här?"
"Jag fattar ingenting, jag skulle bara gå en promenad, ibland blir jag så där jävla dyngrak, jag fattar inte, hur hamnade jag här?"
Killen som ringde efter polisen ser lite orolig ut för att han ska knalla iväg, när han vill ha hjälp med att ställa sig upp. Det går vingligt och han får hjälp att sätta sig ner igen, en bit från cykelbanan. Han tackar oss.
"Tack, ni är ena riktiga medmänniskor, jag skulle göra samma sak för er, tack ska ni ha."

Han vill gå hem säger han och killen jag väntat med bestämmer sig för att följa efter honom för att se till att han inte står på öronen eller lägger sig och somnar någonstans igen. Vi vinkar hejdå och åker hem.

Jag blev först förbannad när jag såg alla dessa människor åka förbi honom men så började jag fundera. Alla har vi vår egen gräns för hur vi ska agera i olika situationer, men det kändes som att hade det varit en gammal farbror som legat där avtuppad så hade halva gatan stannat, men nu var det "Micke" 40 år.

Var går gränsen för att vara medmänsklig? Kan vi vara det ibland, när vi känner för det?

Jag tänkte på ordet och insåg att jag måste slå upp det, vad betyder egentligen ordet medmänsklig?

"Luddigt begrepp för en människa som finns i ens omgivning och som man ska ha förståelse för och ställa upp för i gengäld mot att han/hon gör samma sak tillbaka. När man själv är en medmänniska föregår man med gott exempel, t.ex. som jourhavande medmänniska?. Den logiska motsatsen, motmänniska, finns inte som ord."

Hmm..ska man agera medmänniska bara om man får någonting tillbaka - vad hände då med att ge UTAN att förvänta sig någonting tillbaka?

Nä, jag måste slå upp det någon annanstans också...
"varje annan människa".
Så bara genom att finnas till så är vi medmänniskor...ja, så är det ju.

Det finns helt enkelt inte något enkelt svar på det här.

När kallar DU dig för medmänniska?


Källor:susning.nu, Bonniers svenska ordbok

Av Sandra Gustafsson 28 sep 2004 23:25