Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Kärlek i Venedig, kapitel 4

Forts.

4:e kapitlet

Greger stod redan utanför entrén och väntade på henne. Hon steg ut i Venedigkvällen, lätt sminkad, klädd i en svart klänning och en grå ribbstickad tröja. Det var milt för att vara mars.
Det blev en fantastisk kväll. Gregers livliga gester och charmiga blickar omgav henne överallt. Han kunde italienska och skämtade med personalen på sin favorit-trattoria där de drack vitt vin och delade en skål oliver innan de åt spaghetti Carbonara med massor av parmesanost; han visste var de hade extra god espresso, som de drack på maten. Och Greger var lätt att prata med. Kvällen flöt ihop med natten när de slog sig ner på på en bänk intill Canal Grande, nära Accademiabron på Zatteresidan, och såg gondoler och båtar lysa upp den livligt trafikerade kanalen.
"Vet du", sa han och såg ut över vattnet för att i nästa sekund fästa blicken på henne, "jag tycker om dig. Jag ser nåt i dina ögon. Jag brukar kunna läsa i folks ögon. "
"Jaså?" Det kom plötsligt för henne för de hade inte pratat om annat än hennes uppsats om Canaletto och hans försök att etablera sig som fotograf med Venedig som specialitet och hans upplevelse av att fotografera karnevalen. "Men jag har ju sagt att jag har en man i Stockholm…", sa hon.
En gondol med några turister och en sångare i aktern som sjöng O sole mio gled förbi.
"Man åker inte till Venedig för första gången utan sin älskade om man har någon man älskar på allvar", sa Greger med visst eftertryck och glöd i ögonen.
Rebecka såg det fast det var mörkt. En märklig hetta omgav henne plötsligt. Men det retade henne också. Vad var det som gav honom rätt att så tvärsäkert kasta ut sina meningar i det blå? Han kände väl inte Anders? Alla förhållanden är unika. Ändå var hon rädd för att han i någon mån hade rätt. Men hur var den stora kärleken då? Den sanna kärleken, den man läste om i romaner? Måste den vara omtumlande, förändrade? Som en jordbävning? Måste den alltid börja på det sättet, för att man skulle ha något att leva på sedan när vardagen tog vid? Det trodde hon inte. Hon trodde att den också kunde växa fram långsamt och tänkte på lugnet med Anders. Hur visste man vad som var rätt? Gregers tonfall retade henne plötsligt ännu mer. Han lät så orubblig, som om det var en fastslagen sanning han uttalade.
"Det där har du läst någonstans", sa hon. Och avbröt sig ett ögonblick innan hon la till: "Du är visst en riktig charmör, du. Dig får man nog se upp för."
Han såg henne rakt i ögonen: "Det där jag sa nu har jag aldrig sagt till någon i hela mitt liv."
"Kan du svära på det?" Hon kom omedelbart på sig själv: Herregud, vad patetisk jag är… Här sitter jag vid Canal Grande och ber en karl jag knappt känner svära på nåt romantiskt pjoller som han förmodligen sagt till en massa andra kvinnor.
"Ja", sa han kort och såg återigen ut över vattnet.
Det slog henne plötsligt att hon inte visste var han bodde. Hon hade inte frågat. Av flera anledningar. Nu kändes det plötsligt onaturligt att inte fråga. Han hade ju redan varit här en månad. "Förresten", sa hon, "var bor du själv?"
Han pekade snett över Canal Grande:
"Där", sa han, " i det där mindre palatset i renässansstil som är dekorerat med vit marmor och inklämt mellan de där två större."
Ojdå, tänkte hon och fick fram: "Det var inte dåligt..."
Han såg på henne med ett litet leende.
"Ja", sa han, "du ska inte tro att jag har hela palatset för mig själv, men förra året när jag var här hörde jag talas om en grevinna som hyrde ut lägenheter i sitt palats till folk som bor här lite längre. Var gränsen går vet jag inte riktigt, en månad kanske. Jag kontaktade henne, fick telefonnumret och sen ringde jag i höstas och bokade den lägenhet som fanns kvar. På bottenvåningen", - han pekade igen - "där på kanten, med ett rum mot Canal Grande och det andra mot sidokanalen. Det finns ett litet kök också. Det bodde visst tjänstefolk i dom där lägenheterna en gång i tiden. Du vet, paradvåningen ligger alltid en trappa upp i palatsen, på första våningen, eftersom bottenvåningarna ofta är fuktiga. Och såhär års, på senvintern eller våren kan det vara stora problem med högvatten också. Översvämningar och sånt."
"Får jag fråga vad det kostar?"
"Jag betalar ungefär fyratusen svenska i månaden, fyrahundratjugo euro. Har hyrt den i tre månader nu."
"Låter hur mysigt som helst." Hon var redan nyfiken. "Då bor vi inte så långt ifrån varandra. Inte fågelvägen i alla fall."
Han gav henne en rättfram blick: "Näe. Vill du se mina karnevalsbilder får du gärna komma hem och se dom nån gång." Så la han till: "Så slår du två flugor i en smäll. Men det är en primitiv lägenhet också. Toan är muggig och luktar oftast jävligt illa.. Men jag trivs skitbra."
"Jag hade velat se den även utan dina fotografier", sa hon. "Men inte idag."

När det strax efteråt skildes vid hennes hotell gav han henne en sval men innerlig kram. Och det skulle inte bli mer heller. Det tänkte hon se till. Hon hade ingen lust att trassla till det för sig den tid hon var här. Hon hade faktiskt en hel del att göra. Men en liten flört kunde hon kanske - kanske - kosta på sig. Hon ville ändå ge efter för äventyrskänslorna.
Hon låg i sin hotellsäng och försökte samla intrycken från sin första hela dag i Venedig. Det var inte lätt. Undrade om Anders försökt ringa henne, hon hade inte varit hemma förrän strax efter elva och det var ju ingen tidsskillnad. Hon tänkte inte ringa nu i alla fall. Hon hade gjort klart att hon inte skulle ringa varje dag. Det skulle bli för krångligt. Dyrt också. Hon var glad för att Anders inte var den svartsjuka typen och att han utan gnäll släppt iväg henne på detta.
"Det är klart du ska åka", hade han sagt till henne första gången hon frågade vad han tyckte. "Jag vet hur viktigt det här är för dig. Annars kan vi aldrig fortsätta med våra andra planer." Hon uppskattade Anders uppmuntran när det gällde hennes egna projekt. Småsint var han inte.
Och visst hade Anders och hon planer. Men hon hade planer för sig själv också, för tiden här i Venedig. Hon skulle skriva en c-uppsats som hon kunde vara nöjd med och som kanske skulle heta ’Det ideala i Canalettos stadsutsikter’, eller något annat, hon var inte riktigt säker på titeln ännu. Den skulle i alla fall handla om hur Canaletto medvetet förvrängde perspektiv i vissa av sina stadsvyer för att de skulle passa hans skönhetsuppfattning, hans idé om den idealt komponerade stadsutsikten. Idén till uppsatsen hade hon fått hjälp med av professor Nordström. Och ingen semesterortscharmör, vare sig han hette Greger eller Giorgio eller något annat skulle röra till det beträffande den. Förresten hade hon bara träffat trevliga italienare hittills.
Det var ändå märkligt med Greger, att han inte sagt något om var han bodde. Innan de satt där vid kanalen. Det var effektfullt, konstaterade hon och tog en klunk vatten ur glaset på sängbordet och släckte lampan. Hon hoppades kunna sova snart. Fast det skulle kanske bli svårt. Hon var så upprymd av allt som hänt och allt hon sett. Fast det var mycket att göra i morgon.
Hon ville inte förlora en minut av sitt nya liv.

Detta är ett bidrag i Sourze Författarskola