911

Grinar när föräldrar säger att "snyft snyft i love him so much hes my babyboy and hes so precious to me" och så halar dom upp en tilltufsad femåring ur en brunn och jag torkar ögonen på täcket så att maskaran kletar ut sig och viskar för mig själv "ja, snyft så är det". Rescue 911, Huset fullt, och den där serien med Agneta Sjödin där folk hittar försvunna nära och kära, sånt går jag igång på nuförtiden. Så smygkanaliserar jag min ångest dessa dagar. Förr om åren slog jag knytnävarna i väggen och skar mig i armarna med brödkniven. Söp, slogs och härjade runt. Drack mäsk och rökte braj. Och var ledsen arg och hatade. Kunde aldrig gå och lägga mig om kvällarna jagade upp mig till vansinniga nivåer. Somnade utmattad av oro. Vaknade med ett ryck. Nuförtiden ligger jag resignerad och bekväm under täcket och bölar åt andra människors sentimentalitet. Dricker pulverkaffe och orkar inte ens tänka på vad jag skulle ha på mig om jag skulle måsta gå ut och härja runt eller bara ställa mig och röka cigg och konversera. Det är så skönt att slippa. Det är så skönt att slippa supa för att bli glad och det är så skönt att slippa impulsen att krypa ut i badrummet med rödsvullna ögon och famla efter rakhyvlarna när orättvisor och tristess vankas.

Det skulle kunna skrivas femtiotusen böcker om att skära sig och ändå skulle det inte räcka. Det är så bisarrt. Och så tillfredsställande. Jag kan liksom inte riktigt minnas hur det var första gången. Men någon gång 1998 hände det och jag tyckte väl jag hittat världens grej att smita undan med. Jag skar inte ofta med ändå oftare och oftare och ofta mot en viss ondsint kille använde jag skärandet som mitt vapen. Kröp in i badrummet med saxen i högsta hugg, hotandes. Han på andra sidan försökandes få upp dörren med en annan sax. Lättast att börja med saxen, sen rakhyveln och så slutligen kniven. Det var lätt och definitivt att göra det. Konkret, påtagligt och verkligt. Inte suddigt och undanflyende som det inne i huvudet. Och sista gången jag gjorde det blev såklart den värsta. Hade smårispat och petat och ritat upp nya tunna, röda linjer bland gamla när det en kväll bara spårade ur och vänster underarm slicades upp, tolv tredubbla.Tack Gilette för trippelbladet! Så mycket slafsigare, så mycket snabbare. Lucky me hade en slö rakhyvel. Och nu syns dom inte riktigt längre ärren. Och dom som syns det gör mig inget längre. Jag slutade för att en annan människa blev involverad. Och knäckt och ledsen och jävligt arg. Och det blev sista gången. Det har varit nära några gånger. Men varje gång minnet av morgonen efter ripperorgien. Skammen och hans böjda huvud och försiktiga hand som tvättade alla såren rena och satte på kompresser. Och minnet av hur jag perverst och rasande nöjt sänkt det vassa i ett slags hat mot min ljusa släta underarm. Inget ska vara ljust slätt och vackert.

Det är så skönt att slippa känna så. Det är så skönt att det har läkt bort nu och att jag vill att de ska se ut som dom gör. Armarna. Ljusa, släta vackra men med mörka skuggor från förr. Och att jag hittade någon slags väg av självkontroll. Förr kändes det alltid som att livet var ett skenande tåg ungefär. Jag hade syra överallt och rusade omkring i vagnarna och ibland slängde nån sig på för att sedan i blotta förskräckelsen kasta sig av. Jag vill inte leva i ett skenande tåg längre. Jag vill leva i ett trivsamt tuffande med nått enstaka avbrott för en hisnande backe upp eller ner. Men inget störtande och kasta sig hit och dit och slita i allt och vägra gå och lägga sig för att man är dödsrädd för rycket morgonen efter.

Därför ligger jag nu och gråter framför rescue 911 istället, blödig som en gammal tant och för några år sen hade jag väl skrattat elakt åt mig själv och gått ut och stångat pannan eller åtminstone det innnanför den, blodigt och desperat och ångest och förakt . Nu kryper jag djupare ner under täcket. Lipar känslosvallande en skvätt över hockeyfrillade kvinnor och mäns sämpiga skådespeleri. ohhh myyy gooood, dont die on meeee. Och somnar i tid. Och vaknar utan förfärat ryck. Tuffar trivsamt vidare. På något sätt.

OBS, svagmagade bör inte prova detta hemma, artikelförfattaren är proffesionell grinare åt violinackompanjerade ur verkliga livet berättelser. Hos hårda typer kan dessa sorts program istället för lättnad framkalla vämjelse, ångest och äckel samt en vilja att göra slut på hela skiten.

Av Emma Färnström 14 sep 2004 23:46