Kärlek i Venedig, kapitel 2

2:a kapitlet
En doft av sten, hav och tång mötte Rebecka när hon steg av tåget och gick mot stationshuset i andra änden av perrongen. Hotellet var redan bokat och klart. Hon hade tittat på internet, kollat i guideböcker och skickat efter broschyrer. Och fastnat för Hotell Flora. Hon hade en karta där Hotell Flora var utmärkt med taxibåtadress och allt. Hotellet hade bra priser, låg vid en lugn och tyst gränd, och dubbelrummet hon bokat skulle ha ett rejält skrivbord.

Hon hade varit på väg i nästan trettio timmar, men kände sig ändå lätt i kroppen. Hon fick extra energi bara av att komma fram. Stationsklockan visade kvart i sju. Gott om tid att ta sig till hotellet, installera sig, duscha och äta en bit mat. Utanför stationshuset började det mörkna men det var upplyst lite överallt, och enstaka lampor blänkte i vattnet. Canal Grande såg bred ut redan här och det mörka vattnet rörde sig sakta fram och tillbaka i bassängen framför stationen. På andra sidan vattnet kunde hon se en kupolkyrka som höjde sig med en kraftfull barockportik och en imponerande grönskimrande kupol mot kvällshimlen. Det var inte så mycket folk i rörelse som hon trott heller. Det var därför hon valt att komma hit i mars, efter karnevalen skulle det enligt guideböckerna nästan inte finnas några turister och inte vara trängsel på på museerna. Obestämda dofter från restauranger nere till vänster fångade hennes uppmärksamhet - skaldjur och olivolja? vitlök? - medan hon tittade på sin Venedigkarta. Det låg taxibåtar ett tiotal meter bort och hon skulle ta en sådan fast hon visste det var billigare med vaporetton, båtbussen. Mannen i den ena taxibåten anade att han hade en kund på gång för han vinkade och gestikulerade att hon skulle komma dit. Strunt samma, tänkte hon, plötsligt härligt lättsinnig, den ena kan vara lika bra som den andra.

Efter att ha visat adressen, prutat tre euro på priset och fått hjälp med bagaget steg hon ner i en låg motorbåt i mahogny som var byggd på 40- eller 50-talet. Båtföraren, en rundlagd kortväxt man med båtmössa och mörk hy, la en röd filt om hennes knän eftersom det började bli kyligt, innan han satte sig vid ratten. Motorn brummade behagligt.
"Si signora", sa han, "capisce, Delle Ostreghe."

De svängde runt och körde förbi stationen och under en stenbro vidare uppför Canal Grandes mörka vatten. Hon betraktade fascinerad de dunkelt upplysta palatsen som kantade kanalen. De visade uttrycksfullt på Venedigs rikedom, storhet och förfall. Det var en resa genom en förtrollad värld. Hon satt andlös, insvept i filten och den milda fuktiga luften. Allt var mäktigare, skönare och storslagnare än hon föreställt sig.

På något sätt verkade mörkret passa Venedig. Mystiken tätnade kring vatten och palats och kajer och huskroppar drog sig likt sällsynta musslor inom sitt skal. En ilning av välbehag och förväntningar drog genom henne.

Hon skulle vänta en dag eller två med att kontakta den Canalettokännare, professor Benedetto, som institutionen tipsat henne om och som hon fått ett vänligt svarsbrev från. Professor Benedetto var pensionerad men fortsatte att hjälpa konststuderande som behövde hans kunskaper om Canaletto. Först skulle hon se sig om i Venedig.

Båtföraren vände sig plötsligt om och sa "signora e pui bella", och för ett ögonblick tänkte hon på vad Anders hade sagt en vecka tidigare. "Se upp för alla italienare därnere nu!" Han hade sagt det halvt skämtsamt, när de låg i sängen efter att ha älskat på kvällen. "Du kommer nog att bli uppvaktad, du med ditt blonda hår och allt. Jag kan tänka mig att killarna i Venedig är jävligt duktiga på att charma turisttjejer med sina O sole mio och så vidare."

"Ja men det handlar ju bara om dig och mig Anders…" hade hon lugnat honom, "jag är faktiskt inte nån romantisk liten flickunge på arton år längre."

Hon hade känt sig förolämpad. Hon hade andra drivkrafter - förstod han inte det? Men han var svartsjuk på hennes konstintresse, förstod sig inte riktigt på det. Och han hade uppoffrat sig en del när hon studerade. Hon kände sig i alla fall för seriös och plikttrogen för det han tänkte på. Och det var hon stolt över. Visste att det kostade mer än det smakade. Dessutom skulle ju Anders och hon gifta sig och skaffa barn. Ändå fick hon en pirrande frihetskänsla av att han inte var med nu.

De svängde in på en sidokanal och stannade vid en mindre bro. Båtföraren hjälpte henne med bagaget och pekade i vilken riktning hon skulle gå. Konstigt, när taxibåten försvunnit ut på Canal Grande blev det nästan helt tyst. Inga billjud eller motorljud från gränderna, bara ljudet av ens egna steg mot stenbeläggningen. Javisst ja, kom hon på, det finns ju inga bilar i Venedig…

I slutet av en tyst liten gränd låg hotell Flora. Receptionen låg öde men efter någon minut dök en ung mörkhårig man med tilltalande utseende upp från de bakre regionerna.

"Ah, good-evening!", sa han och fortsatte på god engelska och tittade i liggaren: "Rebecka Sonneberg? Jag hoppas ni ska trivas här. Mitt namn är Luigi Romanelli, son i familjen. Ni har fått ett av våra bästa rum eftersom ni ska stanna länge", sa han. "Andra våningen. Rum nummer tjugofyra."

Hon fick precis in bagaget i den lilla hissen. Rummet motsvarade, eller snarare översteg hennes förväntningar. Hon blev omedelbart förälskad. Visserligen hade hon sett ett liknande rum på bild, i hotellets broschyr, men färgerna kunde inte återges ordentligt. Det var ett historiskt möblerat rum med rokokons mjuka pastellfärger och buktiga målade möbler. Olika ljusa nyanser av grönt, gammelrosa och beige och listverk i guld. Det var inte stort men tillräckligt. Över skrivbordet fanns en reproduktion av en 1700-talsmålning av Tiepolo som hon tyckte mycket om: två akrobater som står på händerna omgivna av glada ljust klädda karnevalsdeltagare i olika masker. Hon provade dubbelsängen. Den var mjukare än vad hon var van vid men det skulle nog gå en tid. I badrummet fanns ett fint litet badkar med konstfullt utsirade mässingskranar. Och sist men inte minst hade hon från två fönster utsikt över en prunkande trädgård.
Hon duschade och tvättade av sig resdammet, packade upp kläder och hängde in i ett vackert skåp innan hon gick ner och bad om tips om en närbelägen trattoria.

Efter ett glas vitt vin och en portion välsmakande spaghetti alle vongole, pasta med musslor i vin och vitlök, och en kopp espresso på ett mindre ställe, gick hon till närbelägna Piazza San Marco. Fick se kampanilen och basilikan San Marco med sina lökkupoler avteckna sig mot kvällshimlen. Det var också storslagnare än hon föreställt sig. Och det var behagligt glest med flanörer nu under lågsäsong. Hon gick runt hörnet på kampanilen, till Piazzettan, där himlen och havet möter det lilla torget. Trearmade gatlampor i järn som liknade jättelika kandelabrar lyste upp piazzettan. På ena sidan Dogepalatset, Palazzo Ducale, ett gotisk-bysantiskt utsirat mästerverk, och på andra sidan ett av renässansens huvudverk, arkitekten Sansovinos bibliotek, Libreria di San Marco. Hon kände byggnaderna från konsthistorien. Hon såg ut över det mörka vattnet där gondolerna låg förtöjda på rad för natten. På andra sidan vattnet skymtade ett annat av Venedigs landmärken, klocktornet på ön San Giorgio. Tänkte att det skulle varit fint om Anders varit med och de fått uppleva detta tillsammans. Men i nästa ögonblick tyckte hon det var skönt att hon var ensam. Hon behövde den här tiden för sig själv. Behövde få perspektiv på deras relation innan de gifte sig och skaffade barn.

Anders ville att de skulle gifta sig redan i sommar. Hade velat göra det redan förra sommaren, men Rebecka hade sagt att hon ville vänta tills hon gjort uppsatsarbetet.
"Men då gifter vi oss och firar smekmånad i Venedig nästa vår då och så stannar du kvar sen och gör din uppsats medan jag åker hem", hade han sagt.
"Nej, det känns fel. Det blir nog svårt att ställa om sig precis efter att vi gift oss och firat smekmånad - eller vecka eller vad det nu blir."

Hon var lite så, en sak i taget. Slutföra den och inte blanda ihop saker och ting för mycket om man slapp. Den berömda kvinnliga simultankapaciteten fick vänta tills hon fick barn. En stark intuitiv känsla sa henne också att hon skulle göra den här resan innan hon gifte sig och skaffade barn. Sen visste man aldrig vad som hände.

Hon gick tillbaka till hotellet samma väg som hon kommit. Det skulle bli skönt att sova i en riktig säng efter en natt på tåget. Imorgon skulle hon njuta en kontinental frukost med italienskt kaffe. Det såg hon fram emot. Den första koppen hade redan gjort henne lyrisk. Sen skulle hon gå runt i stan. Bland annat till den där tygaffären hon fått tips om.

Klockan hann bli kvart över elva innan hon kom på att hon måste ringa hem till Anders och berätta att hon kommit fram.

Hon drömde att hon åkte båt och såg en mystisk dörr öppna sig mot vattnet. Ur den kom människor nedför en dunkel välvd gång från insidan av ett palats. De var glatt klädda och åtföljda av fackelbärare. Och överallt var det samma märkvärdiga tystnad. Hon visste inte om det var nutid eller Canalettos 1700-tal. Båten hon åkte i gled vidare och in i en gränd och följde en mindre kanal tills den tog slut strax efter en liten välvd bro…

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Hans Leeb-Lundberg 07 sep 2004 10:34