Höstkänningar del1

Det är varken för kallt eller för varmt nu. Världen framträder med ett häpnadsväckande slutskådespel i eldens alla varma färger och min själ mår bra. - Och det är bara början.

Mitt i detta är jag försenad, men inte av någon annan anledning, än att de inte mindre än 13 begåvade augustiskribenterna har gjort det svårt för mig att utse bara 3 lämpliga nominerade. Under läsandets gång ska ni veta att jag har fört anteckningar, satt stjärnor och stått i både val och kval. Helst skulle jag ha velat nominera hälften! Hur mitt resonerande kortfattat gick till i det här valet, får ni ta del av här, men först: vilka deltog under augusti?

Jessica Rudin, Lena Knås, Sara Axelsson, Xerxes Wennerstierna, Cristobal Engström Duran, Emma Karlsson, Sandra Lundgren, Margareth Osju, Rasmus Sundqvist, Karina Martinsson, Maria Brundin, Gun Lundberg och Stefan Persson. Det här innebär att bedömningstexten kommer uppta två delar med 7 i varje.

Jessica Rudin har en helt fantastisk "Godnattsaga", som jag har förälskat mig i, och som jag numera läser varje natt. Inledningen kanar in för landning mot kudden med: /det läcker sagor/genom tapeterna/i skorstenen/ stjärndamm/råtthålen uthyrda/till älvor/ Det här smakar verkligen bra och särskilt emot kvällskvisten. I den här texten navigerar trygghetskänslan, utsmyckad med pastellfärgade segel, in mot en hel vik av fantasifulla, rappa metaforer. Man får genast lust att börja delta i skrivandet och det är verkligen ett gott betyg. Det här är ordentligt bra och det enda jag känner att jag kan lämna in en liten brasklapp för, är den, i mina ögon, högst märkliga stiländringen i stycke nummer tre av fyra. Tyvärr, tycker jag att detta stycke drar ner diktens magnetiska helhetsintryck.

Lena Knås deltar med 8 dikter. I en av dikterna -"Vemod" - har Lena ett smått depressivt förhållande till hösten. Lena förvandlar sommaren till ett kvinnligt väsen som hon går jämsides med. Detta är ett intressant grepp, även om dikten i sig självt inte berör mig. Inte alltid, men påfallande ofta, har jag i Lenas diktning svårt att finna koppling mellan rubrik och diktinnehåll och jag får - över huvud taget - en känsla av att Lena har alltför bråttom och därför blir en smula allmängiltig i sina skildringar. Det hänger i mitt tycke ett slags okoncentrerad stelhet över ordväven, en hårdhud som påminner om det remsade skallagret som blir över efter en alltför kort stunds apelsinbearbetning. Yes! har ett poängterande och käckt slut, men vad har rubriken för relation till innehållet? Metaforkänslan hos Lena är däremot välutvecklad och jag är helt säker på att Lena kommer att lyckas bearbeta sina apelsiner in på djupet bättre och då hitta sina kärnor.

Sara Axelsson, skriver om "lilla fågel tålamod" och gör det gott, därför att framställningen skapar en översvämning av beskyddarinstinkter hos mig. Jag upptäcker också att jag blir litet argsint. Sara kan väcka känslor, och helt oavsett vilka känslor man förmår väcka, så är man en god bit på väg. Strofen: / du lovade mig vingar/ är starkt i sig själv, liksom: / den korta resan mot marken/. Vad jag tycker litet mindre om i dikten är Saras jämställande av självet med en hjälplös och helt utelämnad dununge, detta påminner mig kanske om ett skapande av en blidkande offerstatus, något som jag har haft litet svårt för. - Man måste unna sig att bli förbannad framför handfallen och värnlös; det är min spontana reaktion på den här texten. Jag hörde av M. Rickfors att man kan köpa egna vingar för pengarna, gör det! _blink_

Emma Karlsson, hon anpassar sig till ljuset, skriver hon i en av sina 2 dikter. Den starkt odisciplinerade radklyvningen slår emot mig allra först, som något mer irriterande mot närhinnan, än ljusstyrkan. Men när jag väl kommit över detta anpassat mig! blir jag uppslukad av det både självlysande och gripande bildspråket. Närmare bestämt; det här är fantastiskt välskrivet och ger ett proffsigt intryck. /det är något som kryper innanför ögonen/som en smärta i medvetandet/ Och: / asfalten har bränt sina hål i mina sulor/genom gummi och färgat tyg/ Och: /jag skrapade upp jeansen i fallet, drog världen med mig/för att slå ihjäl alla valmöjligheter/. Den andra dikten "Du är mer än jag klarar av" är brutal, verklighetstrogen och skrämmande med sin förmåga att bryta sig in i- och ta över läsarens integritet. Dikterna lämnar inte mycket i övrigt att önska, tempot sjunker verkligen in i medvetandet, och: de är vad jag vill kalla för stilistiska fullträffar. Jag får för mig att jag läst Emma förut.

Xerxes Wennerstierna, har i sina 4 bidragande dikter skrivit om att han finns lite överallt nu, efter att ha gett bort en bit tid av sitt liv - igen. Kanske är det förklaringen till att han i dessa alster ger mig en känsla av att vara aningen frånvarande och kanske till och med defensiv? Han har skapat en fjärmande distans mellan texterna och självet - så känns det. "Hon fick en hel del tid av mitt liv" är Xerxes bästa dikt i den här omgången, men den räcker inte för att ro mig i land, inte nu. Jag har problem med att finna en bestämd förankring här, och den medryckande och nästan snillrika kaxigheten, som jag funnit ofta och förut, tycker jag plötsligt stilenligt lyser med sin frånvaro. Resonemangen som Xerxes driver är för all del intresseväckande men saknar det livgivande blod och den energin som krävs för att hålla intresset vid liv, särskilt i de mera omfattande dikterna som har allt utrymme i världen på sig att väcka till och med dom döda.

Cristobal Engström Duran, han bidrar med 2 dikter. Bland dessa beger han sig in i en liknelsevärd med en tillfällig underförstått kvinnlig bekantskap, som tar slut efter en sommar, utan att egentligen ha kommit bekantskapen särskilt nära. Jämförelsen görs vid stenar. /Lika tyst, lika hemlighetsfull. / Han plockade aldrig upp stenen, öppnade den inre, och lade den inte till "samlingen." Detta budskap hänger mellan raderna och jag kan svårligen se hur han lyckas med detta, Cristobal smeker med pennan som ett trollspö över orden och ger dem oanat liv. "Hon", stenen, bara låg där och lät sig beskådas, och många strandstenar kan förstås vara bedövande vackra - och historiska. Vad består en sten av? Den tanken gör det hela ännu mer spännande och ger dikten ett andra djup. Det här greppet känns i sammanhanget alltså riktigt fräscht. / Jag kommer aldrig få veta/ om jag med rätta kommer ångra mig när hösten kommer./ Nej, det är väl så med våra val; vi kan aldrig veta om vi gjorde rätt. Är det meningen?

Till alla: skriv gärna när du är i mera okontrollerade sinnestillstånd, så som fly förbannad exempelvis på mina kommentarer och känn/se skillnaden, väg tyngdpunkten! Dra alltid fördel av det värsta och undvik mer som regel än undantag det allmängiltiga. Det är själva likgiltigheten och plattityden som är litet farlig. Ta exempelvis fram en mycket gammal text som du har skrivit och som du helt har glömt bort vad du med den ville förmedla för tankar, känslor. En text som alltså har förlorat det affektionsvärde, som vi ofta ger våra texter. Närmare en läsares ögon att se på den egna dikten kan du nästan inte komma. Vad känner du själv för dikten nu, hur tolkar du den idag - har du svårt att tro att det är du som skrivit texten, tycker du att den känns pinsam osv? Här finns mycket information om vad som är bärbart eller inte i en dikt att hämta.

Nu återkommer jag härnäst med den andra hälften av augustigänget och de nominerade.

Av Isabella Mendrix 04 sep 2004 02:40