Kom och hämta mig!

Så var vi där igen. Man trodde att man blivit vuxen och stor och sådär lagom hård inombords att man rationellt och objektivt kunde se på saker nyktert och klokt och se framåt och inte låta sig dras med och hetsa upp sig och bli hysterisk och ledsen och skakig och tio år gammal och på ett läger långt bort från mamma och pappa och bara vilja åka hem.

Men, men här sitter man då på sitt rum i Vejbystrand i Skåne, på ett rehab där man ska jobba i två veckor med sin "brukare" för så heter det så fint, brukare och arbetstagare och så jag då den personliga assistenten någons armar och ben och förlängning i största allmänhet någons filter mot alla som glor och undrar och inte förstår teckenspråk och raserianfall och glädjefnatt och så vidare. Där står jag en riktig hjälte som det heter när människor tittar på ens lilla ekipage ute på stan med tårmilda blickar. "Titta så fint de kan skratta tillsammans, titta va snäääll hon e som drar runt på honom, guuu så tungt det måste vara, ett sånt tufft jobb, ja där har vi en riktig vardagshjälte, alla dessa starka tåliga vårdanställda. Så ädelt och fint och inga pengar får dom heller. Ackackack. Sådana helgon ststst. Vad heeeter haaan??? Kaaan har praaata!!!??" Nej han kan inte prata men han hör jävligt bra so no need for screaming.

Ja här sitter man stöttepelaren, slaskhinken, armarna munnen och hjärnan och ögonen åt någon annan och biter sig i läppen och vill springa långt bort så bort benen bär. De där benen som de här veckorna står till någon annans förfogande och nej självklart jag gnäller inte över det, det gör mig ingenting, det är bara det att jag har varit med Daniel, världens vackraste och bästa, nu i tre månaders tid har jag varit varje dag och varje natt med min fina älskling och vi har rest hundratals mil tillsammans på bil och flyg buss och båt och vi har varit sjuka och friska och glada och ledsna allt tillsammans och allt kan jag säga honom och allt upplevde vi som två och höll varandra om ryggen och man var totalt tryggetsknarkad för nu, nu när han lämnat av mig här och hej verklighet och jobb och assistent och brukare och själv i ett rum på rehab i Vejbystrand och jobba natt och se alla såpor på trean och rita en miljard kolteckningar och spraya dom med fix i dushen tills man får migrän, för att leda bort tankarna som mjukt lägger sig om så fort man kommer in i sitt egna rum igen. Det e sjukt det här, det är sjukt vilken stor klump man kan få i halsen och man biter ihop så det knakar och saknar honom så det skenar. Och besviken blir man på sig själv. Men hur kan det komma sig den här dumma ångesten?! Jag såg ju så nyktert på det här. Två veckor tolvtusen kronor efter skatt, perfekt och sen flyttar vi ihop i min lgh perfekt perfekt. Men man hade underskattat saknaden och längtan och dess förmåga att krama en i smulor.

Så sitter man här tio år gammal igen och är på läger och vill åka hem. Och rationellt och nyktert kan man inte se på något. Och alla andra verkar trivas så bra och man vill inte visa att man känner sig övergiven och lämnad och ensamast i världen. Och man ringer till mamma och pappa eller till den älskade och väser genom tänderna för att inte rösten ska darra lös i okotrollerad spädbarnsgråt, att det känns inte riktigt bra det här. Det känns ensamt och tomt.

Jag är ingen vuxen stor rationell, jag är ett litet ynk som bara vill ställa in och åka hem som man kunde när man var liten, några samtal bara som kom det en klarblå folkabuss med en familj i och slukade upp en igen, skrapade upp människotrasan och man andades ut i dess varma mage, rymde raka vägen tillbaka till livmodern när man upptäckt att själv i världen var man rädd och svag och ledsen bara.

Men det var när man var tio det. Nu är man tjugofyra och har ett ansvar. Å man önskar sig antigen bakåt till barndomens ursäkt, eller framåt. För det måste väl bli bättre sen va, iallafall när man fyllt trettio?

Av Emma Färnström 19 aug 2004 12:35