Var är brudarna?

Glitter, glamour och guld. Jag älskar Pridefestivalen och hamnar via mitt privata umgänge i kategorin faghag genom bögbästisar, discointresse och schlagervurm. Homo, bi - och transpersoners rättigheter har dessutom alltid funnits på min liberala agenda och en av de lyckligaste segrarna i min politiska karriär hittills var när riksdagen röstade för homoadoption. Men mitt bland alla glada bögar i denna fantastiska Pridevecka kan vi åter krasst konstatera; var är brudarna?

Som förespråkare av lika rättigheter oavsett sexuell läggning eller könsidentitet, så framträder tydliga mönster för mig i de senaste årens homodebatt. Ingen behöver vara überfeminist för att upptäcka detta. Visst sa tack och lov den svenska riksdagen tydligt ett efterlängtat ja till homosexuellas rätt att prövas för adoption på samma villkor som oss heterosexuella i juni 2002. Nu är det väl bara högerns mörkermän som ids yvas över denna framgång för ett öppet och tolerant Sverige utan heterokärnfamiljen som evig bas. Det är också en tidsfråga innan homoäktenskap blir jämställda med heteroäktenskap. Men när frågorna specifikt rör kvinnornas rättigheter inom HBT-samhället homo-, bi och trans hamnar de alltid i skymundan. För två somrar sedan stod jag som förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet i vårt liberala Pridetält och delade ut inseminationskit till barnlystna tjejer. Ett litet enkelt kit med sugrör, platsburk och provrör delades ut för att uppmana tjejer att skaffa barnen på egen väg så länge som staten svek dem. Jag trodde i min naivitet att två år senare skulle detta vara lagligt. Men tji fick jag. Trots att insemination antagligen för överskådlig framtid är ett betydligt vanligare sätt för homosexuella att skaffa barn än genom adoption är debatten fortfarande ganska död. Varför? Är bögarna mer högljudda än flatorna? Är politiker mer intresserade av frågor när män är inblandade än när det mest rör kvinnors kroppar och rättigheter? Är det en fråga över huvud taget om kön? Finns det några skäl alls längre att utreda och vänta? Det finns redan mycket forskning om biologiska barn från insemination av lesbiska t ex Brewaeys med flera i Human Reproduction 1997, Golombok med flera i The Journal of Child Psychology and Psychiatry 1997, Chan m.fl. i Child Development 1998 och Abdalla med flera i The Journal of Child Psychology and Psychiatry 1999. De samlade resultaten visar att dessa barn, jämfört med barn som inseminerats i heterosexuella förhållanden, inte på något sätt utvecklas annorlunda. Dessa resultat är också i linje med den svenska forskning om barn till homosexuella, som Katarina Malmström vid Psykologiska institutionen, Stockholms Universitet, och Karin Zetterqvist Nelson, Tema Barn, Linköpings Universitet, tagit fram.
Gay-världen är ingen magisk frizon från det ojämställda samhället, där kvinnor får ta plats på lika villkor och "deras" frågor har samma status hos politikerna.

Låt inte flatorna likt alla andra kvinnor tvingas ställa sig längst bak i prioriteringskön. Sätt upp inseminationskampen på agendan!

Foto: Malin Arnesson

Av Birgitta Ohlsson 26 jul 2004 22:28