Sparka på mig, jag ligger redan!

Vad är det som gör att drabbade människor inte kan få det skydd som de behöver? Sparka på en som redan står på knä, det låter väl ganska vettigt? Samhället kan inte ge det skydd som offret behöver. Om inte samhället kan göra det vem ska då kunna hjälpa de? Jag håller på att läsa "Asyl", fortsättningen på "Gömda" av Lisa Marklund. Jag mår illa när jag läser hur människor i nöd inte får någon hjälp. Barnen mår så dåligt att deras mentala hälsa är så ur balans, att de inte ens går att behandla föränn de är i frihet och kan vara som vanliga barn igen och vara ute och leka med jämnåriga utan att behöva vara rädda. Och frihet kan ta flera år att få för den drabbade. Frihet som vi icke drabbade människor tar förgivet.

Det startas organisationer, som låtsas bryr sig om offren, men som egentligen bara är ute efter pengarna. Jag spyr!
Var finns värdigheten hos de människorna? Vart är vi på väg? Det finns så mycket lagar att vi inte ens kan en hundradel av dem. Vi har skyldigheter, som vi i tidig ålder blir inpräntade, men var är våra rättigheter? Vart tog mänskligheten vägen? Att behöva gömma sig i flera år, för att till slut ändå bli hittad. Att ta avstånd från sin familj och vänner som inget annat vill, än att hjälpa till, men inte kan, för att de inte vet var de drabbad finns och vad de gör och tur är kanske det. Kanske behöva lämna sitt land, för att kunna leva ett par procent av ett värdigt liv. Lära sig nytt språk, ta kontakt med nya människor, skapa nya kontakter.

Jag kan inte se poängen med det. Den skyldige till allt detta, går fri, lever sitt liv, träffar sina vänner. Den skyldige som istället borde sitta inlåst i en jordkällare och aldrig se dagsljuset igen. Mitt hat går inte att beskriva. Glöm inte, att det kan vara din granne som är drabbad. Var en medmänniska. Döm inte folk för tidigt.

Av Malin S Damm 26 jul 2004 22:50