Tron på fred i Mellanöstern inte bara för drömmare

Ibland är livet i Israel som vilket annat liv som helst. I alla fall för mig som bor på den här sidan av gränsen. Lyxen att koppla bort alla politiska problem tillhör bara oss på den judiska sidan. Efter en period av intensivt arbete, då jag inte hunnit med något annat än jobb och familj skulle jag nästan kunna tro att jag bor i vilket europeiskt land som helst, om det inte var för vetskapen om att de som befinner sig på andra sidan aldrig får uppleva den sortens flykt från verkligheten. Tvärtom, för många av dem betyder "en period av intesivt arbete" ett dagligt korsande av gränsen mellan min värld och deras. De som övervakar deras förflyttning mellan de två världarna är soldater i samma situation som de jag undervisar i Engelska när jag jobbar.

Unga killar i 20-årsåldern, som om de inte försatts i denna ohållbara situation skulle gått genom livet som vilka genomsnittligt hyggliga personer som helst. Istället prövas all deras moral i praktiken, inte i teorin som de allra flestas moral, särskilt de som föds och lever livet ut i Sverige där liknande motsättningar inte existerar. Skulle svenska 20-åringar klara en sådan situation bättre? Det tvivlar jag på. Det vill säga somliga skulle klara det bra, andra inte. Med andra ord jag återkommer till det som jag oftta funderar över sedan jag flyttat hit. De faktum att å ena sidan är verkligheten så annorlunda här än i Sverige, att jag inte undrar på att människors hela syn på livet är annorlunda än de flesta svenskars. Å andra sidan finns folk här på båda sidor som gått igenom så mycket och ändå lyckas bibehålla ett sunt tänkande och verkar lyckas utesluta känslor och ta fasta på logiken och en stark moral. I dag till exempel hörde jag att sex bussar från de okuperade områdena fulla med palestinska fredsdemonstranter på väg till en israelisk-palestinsk demonstration inne på israelisk mark vägrades inträde. Orsaken som gavs var något i stil med att "för många palestinier på en och samma plats är för farligt". Under sådana förhållanden krävs det en hel del viljestyrka för att demonstranter på båda håll ska orka fortsätta och verka för fred med fredliga medel.

Av kommemntarerna jag läst på denna sida återkommer ständigt anklagelsen om att vi som tror på fred är naiva. Självklart är det också här en av högerns ständigt återkommande argument. Själv tycker jag att det är allt annat än naivt. Det är ett medvetet val mellan att hålla fast vid en moral man tror på, och att ge in för de som ser våldet som ett alternativ. Att verka för fred är inte likvärdigt med att vara orealistisk eller en drömmare, utan konsekvensen av hur jag valt att tackla de problem jag är medveten om existerar.

Av Eva Lupin 20 jul 2004 00:03