Kort stubin

PROLOG

26 December, 10.30

" Goddag, tornet. KLM 123 ILS 25 höger."
" Goddag, KLM 123 ILS. Klart att landa på bana 25 höger."
" KLM 123 ILS. Klart att landa på bana 25 höger."

Kvinnan rättade till sin kritsträcksrandiga kostym, knäppte upp ännu en knapp på sin svarta blus så att en del av spets bh’n blev synlig. Därefter sträckte hon sig efter sin handväska och tog fram en liten spegel. När hon såg in i spegeln möttes hon av en trött blick. Hon suckade och stoppade ner handen i väskan för att leta efter sitt läppstift. Med noggranna rörelser målade hon läpparna röda. Nöjd med resultatet sköt hon fram stolsryggen, knäppte säkerhetsbältet och längtade till planet skulle landa.

"Om fem minuter landar vi på Amsterdams flygplats. Temperaturen ute är - 6 grader och snö ligger stadigt på marken. Jag och min besättning vill också passa på att tacka er för att ni har åkt med KLM och vi hoppas att ni har haft en trevlig flygtur. Vi ser fram emot att ha er som passagerare igen."

När planet hade stannat tog hon på sig sina nyinköpta stillettstövlar som hade varit av under hela den långa och tidskrävande resan. Sedan tog hon sin handväska och skyndade ut ur planet.

Trängsel rådde runt rullbandet där alla väskor skeppades ut, och som tur var såg hon sin lilla runda väska med en gång. Med iver tog hon tag i väskan och gick därifrån då vimmel av människor var det värsta hon visste. Hon passerade både tullen och polisen problemfritt efter att ha gett dem sitt charmiga leende. Det knepet fungerade alltid.
- Leidseplein, sa hon till taxichauffören innan hon lät huvudet vila mot sätet.
Efter 15 minuter var hon framme. När hon steg ut ur bilen drog hon jackan till sig och skakade ogillat på huvudet. Ute var det kallt men hon glömde fort bort den bitande kylan när hon såg alla kanaler som sträckte sig likt labyrinter längst med centrum, alla var nästan lika breda och alla kantades av träd. Hon gick försiktigt på den snöbelagda gatan längst med kanalen och glädje fyllde henne när hon såg de ståtliga husfasaderna runt omkring sig, de fanns i alla dess färger. Amsterdam var en av hennes favoritstäder.

Några meter från Vondelparken stannade hon och gick in i byggnad nr 15. Hon gick upp för en trappa och stannade vid en massiv järndörr. Tre gånger knackade hon innan dörren gled upp.
- Det var många år sedan, sa en kort man med en viskande stämma samtidigt som han nickade med sitt spetsiga huvud att hon skulle stiga in.
- Fick du mitt meddelande?
- Givetvis. Hur skulle jag annars kunna veta att du skulle komma till Amsterdam?
- Visst ja, svarade hon en aning splittrad. Visa vad du har åt mig, sa hon stressat.
- Ta det lugnt, slappna av en stund, svarade mannen och släppte blicken från hennes urringning.
Kvinnan såg förvånat på honom innan hon svarade:
- Jag har varken tid eller lust att slappna av. Jag är inte i Amsterdam för nöjes skull.
Efter hennes avvisande lämnade han rummet och kom tillbaka med en liten svart ryggsäck.
- Varsågod, sa han och slängde väskan till henne. Allt som du har beställt finns i väskan.
Hon drog förväntansfullt i dragkedjan och plockade försiktigt ut det inoljade vapnet.
- En Colt 45, 8 mm med ljuddämpare. Det stämmer bra, sa hon och lämnade en sedelbunt på bordet innan hon gick därifrån.
- Alltid lika betagande att se dig, ropade mannen och såg drömmande efter henne. Vilken kvinna.


27 December, 09.00

Piloten: Goddag tornet. KLM 243 ILS 20, höger.
Kontrolltornet: KLM 243 ILS. Klart att landa på bana 20 höger.
Piloten: KLM 243 ILS. Klart att landa på bana 20 höger.

Tack vare hans trogne vän, tabletten Valium hade han sovit hela resan. Han hade vaknat vid ett tillfälle för att uppsöka en toalett. Därefter hade han med halvöppna ögon gått tillbaka till sin sittplats och åter somnat.
En flygvärdinna rörde försiktigt vid hans axel medan hon sa:
- Flygplanet har landat. Du är framme i Amsterdam.
Han rycktes ur drömmarnas värld och såg med en trött blick på flygvärdinnan.
- Hm, tack för vänligheten, svarade han och tog på sig sin mörka rock.
- Har du inget handbagage? ropade hon efter honom.
Han stannade, drog fingrarna genom sitt tjocka hår och förklarade att han inte hade något handbagage. Därefter log han och lämnade planet.
Eftersom otålighet genomsyrade hans personlighet föredrog han att resa utan bagage, han förflyttade sig fortast då. Passet hade han i sin innerficka och kontanterna likaså. Det var allt han behövde.
Mannen försökte nonchalant att tag sig förbi passpolisen men blev till sin besvikelse stoppade.
- Vad gäller din vistelse i Amsterdam, frågade en man med gråsprängt hår undertiden han betraktade besökarens pass.
- Weekend resa!
- Det är andra gången du är i Amsterdam på mindre än två månader? Hur kommer det sig?
- Hur det kommer sig? Jo,.. svarade han med en silkeslen röst. Jag har planer på att flytta hit.
Polisen gav honom en kylig blick.
- Inte en svartskalle till, tänkte han medan mannens visum granskades. Trevlig vistelse, fick han krystat fram innan han sträckte över passet.
- Tack och ha en trevlig dag, svarade mannen och log ironiskt.
Mannen svalde sina fyra sista Valium innan han ställde sig vid rullbandet och väntade på sin väska. I normala fall reste han alltid utan bagage men innehållet i väskan var mycket viktigt för honom, och det hade kostat honom mycket pengar att riskfritt få ombord väskan på planet. När den gråa axelväskan blev synlig log han, tog väskan och gick med säkra steg rakt förbi tulltjänstemännen som var upptagna med att gå igenom några ungdomars väskor.
- Hej snygging, ropade en mansröst tätt bakom honom.
Han vände sig om och såg sin kusin.
De kramade om varandra och pussades tre gånger på kinderna innan de gick mot utgången.
Kusinens mörkblåa BMW 850i stod parkerad på handikappsplatsen precis vid entrén till ankomsthallen. "Du är lika bekväm som vanligt", sa mannen och skrattade hjärtligt.
- Det ligger i släkten.
Under färden till kusinens hus somnade mannen och vaknade inte förrän bilen stannade.
- Sluta med tabletterna, röt kusinen och öppnade bildörren.
- Det är ingen fara med mig. Jag är bara lite flygrädd.
- Det är inte vad jag har hört.
- Jaså?
- Jag har blivit informerad om att du dagligen äter lugnande.
- Äh, inte dagligen. Bara när jag behöver hålla mig lugn, du vet ju själv att jag inte är en stresstålig person.
- Okej, okej. Jag utgår ifrån att du vet vad du gör.
Först när besökaren steg ut ur bilen upptäckte han att det snöade. Han trampade med sina svarta gymnastikskor i den mjuka snön undertiden han följde sin kusin mot husets baksida och ner till källaren.
När de var nere i källaren kändes fukt tydligt av och mannen var tvungen att hålla andan undertiden han följde sin kusin som först gick genom två små rum där diverse kartonger och möbler som skulle kastas förvarades. Sedan gick de in i ett tredje rum som var inredd till vinkällare. Bakom de dammiga flaskorna, knappt synligt för ögat fanns ett stort tungt kassavalv.
Kusinen tryckte in en åttasiffrig kod sedan gled den tunga dörren upp och de steg in i valvet. Med ett leende på läpparna visade han stolt upp sin vapensamling.
- Wow, flämtade mannen och blev helt vild när han såg alla vapen som prydde de vita väggarna. Han kände och siktade oförsiktigt omkring sig. "Vilket får jag låna?" ropade han hetsigt.
- Vilket du vill av dem som hänger på denna sidan eftersom de inte är spårbara, svarade kusinen och pekade på ett tjugotal vapen, men bara på ett villkor.
- Vilket då?
- Att jag följer med dig?
- Uteslutet. Det är ännu inte säkert för dig att vistas ute då din identitet kan bli avslöjad. Att möta mig på flygplatsen var dumt nog.
- Jag har noga övervägt denna händelsen och jag anser att den berör mig tillräckligt mycket för att inte kunna överlämna den helt och hållet åt dig.
Besökaren tänkte efter en stund men var distraherad av alla automatvapen, de var hans absoluta favoriter. Slutligen blev han allvarig:
- Du har rätt och jag respekterar ditt beslut. Vi tar kol på svinet tillsammans, och för den delen har vi alla blivit involverade. Kräket ska få betala och lära sig att allt som man gör i livet har ett pris.
"Kunde inte ha sagt det bättre, svarade kusinen och tände en cigarett."

Två personer från olika världsdelar har av en slump samma dag landat på Amsterdams flygplats. De känner inte varandra men ändå är de i staden av samma anledning, och det är att ta livet av David.

Bidrag till Sourze författar skola

Av Biljana Slavkovic 19 jul 2004 16:06